Rosmersholm utan vita hästar – Ibsen på Dramaten

Rosmersholm

Dramaten, Målarsalen

Av: Henrik Ibsen

Bearbetning och regi: Stefan Larsson

Scenbild och ljus: Jens Sethzman

Kostym: Nina Sandström

Peruk och mask: Melanie Åberg

Ljud: Tina Paulson

Dramaturgi: Irena Kraus

I rollerna: Livia Millhagen, Jonas Malmsjö, Jacob Ericksson, Jan Malmsjö, Jon Karlsson, Emma Broomé

Rosmersholm (1886) är en av de Ibsenpjäser som stått sig bäst. Inga kuvert i låsta brevlådor, ingen obotlig syfilis, inga planerade järnvägsbyggen att transformera till moderna fenomen. Rebekka West har efter sin beläste och radikale styvfars död kommit till Rosmersholm, en släkttraditionernas högborg, för att övertyga den avgångne pastor Rosmer om nödvändigheten att förädla mänskligheten. När dramat börjar har pastorns barnlösa hustru Beate redan kastat sig i kvarnforsen och Rosmers andliga samliv med Rebekka förmörkats av omgivningens skvaller och egna skuldkänslor. Barnlösheten är snarast ett större problem för mången förälder idag än på Ibsens tid och samhällsreformatorerna snarast fler än färre. Att Gud vänt sitt ansikte från oss hos Ibsen innebär inte att trollen följt med; deras makt över oss tar blott nya former. I en sådan pjäs borde vi känna igen oss.

                      Dramaten har inte iscensatt pjäsen sedan 1959 då Alf Sjöberg tolkade den med Gertrud Fridh och Ulf Palme i huvudrollerna och Lars Hanson som Rosmers gamle lärare Ulrik Brendel. Stockholms Stadsteater har haft bättre spårsinne: 2010 ingick Rosmersholm i Ole Anders Tandbergs uppslagsrika trepjäsföreställning Ibsen 2010 och 1991 iscensatte Jan Håkansson, berömd för ideologiskt glasklara Ibsenanalyser, dramat. Internationellt tillhör Rosmersholm Ibsens mer spelade pjäser; på senare år har den tolkats i en lovprisad version av Stéphane Braunschweig på Théâtre La Colline i Paris 2009.

                      Mycket har skrivits om pjäsen. Somliga forskare, exempelvis Atle Kittang, fokuserar Rosmer och läser pjäsen i traditionen från Brand, medan andra, exempelvis Lis Møller, sätter Rebekka i centrum och går till Freuds analys. Rebekkas oförmåga att handla sågs i ljuset av en eventuell incest som blott snuddas vid i pjäsen: Doktor West kan ha varit både far och älskare till Rebekka. Den tydligt angivna orsaken till handlingsförlamningen är platsens, det gamla ämbetsmannaboställets, förmåga att kväsa allt nytt. Den vita hästen och de gamla porträtten symboliserar den ockulta kraft som har gårdens folk i sin makt.

                      Rebekka är en av Ibsens mest magnifika kvinnogestalter. Med sin samhällsomstörtande utopiska litteratur kommer hon norrifrån. Hennes strävan är att skapa nya självständiga människor som lever i nya självständiga förhållanden bortom religiösa och sociala konventioner. Hennes problem – och därvidlag är Ibsen i samklang med historien – är att det av flera skäl inte är möjligt för henne att agera ensam. Det behövs en man. Några decennier senare kunde kvinnor som Virginia Woolf eller Edith Södergran formulera andra alternativ.

                      Jens Sethzmans scenografi lovar gott: projicerat vatten på den bakre väggen, fem f.d. moderna stolar och slängda blomsterkvastar längs väggarna. Aktörerna får resa upp väggarna själva och vid några spännande ögonblick rasar spånplattorna ner igen. De vita hästarna och övrig ockult symbolik är borta och fem projicerade porträtt av Dramatenskådespelare får ersätta de familjeporträtt regissörer annars brukar hänga upp. Åskådarna fylls av förväntan: får vi äntligen se en metateatral Rosmersholm? Nej, icke så, det var bara fråga om en lustighet. Dessvärre.

                      Föreställningen inleds med en uppsluppet vänlig konversation mellan Rebekka (Livia Millhagen) och den döda Beates urkonservative bror rektor Kroll (Jacob Ericksson), långt borta från den ibsenska anspänningen. Regissören Stefan Larsson har skalat bort det mesta av övertoner och med hjälp av strykningar, omstruktureringar och några ganska fatala tillägg gjort pjäsen till ett relationsdrama, förvisso tidlöst, men utan övertoner. Rebekkas intellektuella bagage förblir en bokpacke hon släpar med sig när hon hotar bryta upp. Krolls utfrågning, faktiskt förebild för Freuds psykoanalys, vars syfte är att avslöja Rebekka får ett totalsammanbrott till följd, vilket snarast reducerar henne till ett offer. Ericksson, som intressant nog blir kusligare under föreställningens gång och visar fram egenskaper påminnande om dagens politikers, tycks nästan få rätt i att Rebekka förhäxat såväl Beate som Rosmer. I scenversionen har hon till och med ljugit för Beate och sagt sig vara gravid, något som inte står i pjäsen. Därmed blir hon nästan direkt en mörderska, vilket naturligtvis ytterligare reducerar rollfiguren, pjäsen börjar handla om svartsjuka och självmorden ter sig som hysteriska överreaktioner.

                      Gestaltningen av Rosmer slätar också ut den ångest- och traditionsdrabbada pastorsfiguren. Jonas Malmsjös Rosmer är inte en dyster person som aldrig skrattar, utan faktiskt en tämligen sympatisk figur och problemet att inte kunna frigöra sig från det förgångna tycks knappast plåga honom. Än mindre är han en självmördare in spe. Att Rebekka inte svarar ja när han friar tycks han bara verkar konstigt. Dialogen mellan Rosmer och Rebekka är som vanligt hos Ibsen ytterst subtil. De säger ständigt vissa saker och menar helt andra. De missförstår varandra när de tror att de förstår och vice versa. Av många skäl uteblir den effekten på Dramaten.

                      I denna pjäs har bipersonerna mer entydiga funktioner, men det betyder inte att rollerna är otacksamma. Ulrik Brendel, Rosmers gamle lärare, som predikat moderna läror i tomma föreläsningssalar och blivit utfattig, en gång Lars Hansons roll, gestaltas här magnifikt av Jan Malmsjö, som röjer både hjärtligheten och cynismen hos gestalten. Han får något av ibsensk dovregubbe över sig när han ber Rosmer skänka honom några avlagda ideal. Den som läst eller sett En folkefiende vet att redan där varade en sanning i högst tjugo år.

                      I pjäsen har Madam Helseth, hushållerskan, en funktion av kör. Det är hon som förmedlar till oss att Rosmer och Rebekka störtar sig i kvarnforsen. På Målarsalen är slutscenen struken och de båda vandrar bort mot scenens fond, ganska lyckliga. Regissören vill uppenbarligen inte dra åt sista skruven. Kanske vill och vågar man inte konfrontera publiken med en problematik där valet står mellan å ena sidan likgiltighet, byggd på opportunism (tidningsredaktör Mortensgaard som bara skriver vad han tror tjäna hans syften för tillfället) eller på stelnad konservativ ovilja till samhällsförändring (rektor Kroll) och å andra sidan omöjlighet: utopisk vilja och nya tankar leder förespråkarna ut i skuld, död och tomma intet.

Roland Lysell