”Maria Stuart skulle knappast intressera någon om vi spelade den som den en gång gjordes” skriver regissören Peter Konwitschny i programbladet till Dramatens nya iscensättning av Schillers drama. Påståendet är naturligtvis kontroversiellt. Skulle det verkligen inte intressera 2000-talets publik att se tillbaka på en 17/1800-talsidealists sätt att betrakta politisk maktkamp i ett sedan länge svunnet barbariskt 1500-tal? Skulle inte rollfigurernas kamp mellan makt och lust vara aktuell för dagens politiker? Och framför allt: varför letat inte Konwitschny upp en pjäs vars problem intresserar honom i stället?
På tysk mark skulle man kunna försvara honom. Schillers drama spelas så ofta att det är svårt att undvika klichéer och varje regissör måste finna sin egen väg i armbågssamhället. I Sverige har Knut Michaelson, Olof Molander, Ulf Palme, Wilhelm Carlsson och Ingmar Bergman tolkat pjäsen på Dramaten, men ned i publikmedvetandet har den (i motsats till Shakespeares Hamlet) aldrig gått – annorlunda då på Operan där Donizetti svarat för bearbetningen. Och medges måste det att den en gång så omstridda franska kungagemålen och skotska drottningen har tappat i forskningsfräschör. Ja, till och med historikern Hans Villius som 1955 utgav en utmärkt bok om kassettbreven, d.v.s. de åtta brev som, såvida de vore äkta, skulle bevisa att det historiska Maria deltagit i mordplanerna på sin andre make Lord Darnley (Henry Stuart), medgav detta i Sveriges Radio. Hitler och Stalin har konkurrerat ut Maria. Inte riktigt efter Auschwitz, men väl efter Sputnik. Att gifta sig med sin makes mördare (i detta fall Bothwell) inger icke längre samma skräck hos Aftonbladsläsaren som en gång i världen hos realskoleeleven.
Vad hade hänt om den Elisabeth I, klok nog att lyssna till parlament, jordadel och stadsborgare ersatts med en monark som hyllade kungadömet av Guds nåde? Den före detta fasaväckande frågan är naturligtvis omöjlig att besvara.
Men fåfänga regigrepp behöver inte skapa usel teater och när de båda systrarna Ylva och Stina Ekblad som drottning Elisabeth och hennes kusinbarn Maria leker som småbarn med drottningrollerna, den första i vitt och svart, den andra i helsvart, uppstår ett suveränt rollspel. Att spela pjäsen med två aktriser är en idé regissören återfunnit i en anteckning av Schiller själv och här visas att den inte är så tokig. Aktriserna turas om i rollerna som hovfolk och betjänter på Johannes Leiackers kala scen med grå fond, svarta stol och ett intressant golv att kräla på och försöka bryta upp med kofot. Deras mimiska förmåga är suverän och det lektulla samspelet avslöjar faktiskt hovintrigernas tomhet. Särskilt komediantisk är Stina Ekblad som franskt sändebud när försöker övertala Elisabeth (Ylva Ekblad) att gifta sig ståndsmässigt med en fransk furste. Stina Ekblads underbart ungdomliga vighet och humor gör föreställningen före paus till ett visuellt teateräventyr fyllt av ständiga överraskningar. En rosa ballong får ersätta dramats ring i detta farsartade rollspel. Det enda scen som inte riktigt fungerar som den skall är när Ylva Ekblad i Mariabeundraren Mortimers gestalt skall lyfta fram Marias skönhet i replikerna – men detta beror nog på könsbytet, absolut inte på aktrisen.
Vid drottningmötet blir det värre. Drottningarna kläds i renässansrött och Maria bärs in på ett podium. Nu vidtar historiespelet och regissören tar ut svängarna i imposanta dräkter, rök och våld. Här blir det problem. Regissören visar övertydligt att krig är något ont, som om vi inte märkt det förut, och att drottningarna gör klokt i att hoppa av, först genom att observera från salongen, till sist genom att duka upp ett kaffebord och sitta och prata. Tydligt blir då att Schillers manliga personer blott är skapade i relation till drottningarna. När de försvinner blir figurerna schabloner, spelet klichémässigt och kritiken uddlös. Tyvärr verkar aktörerna typecasting och sceniska kunnande kontraproduktivt: det får rollerna att framstå som ihåliga, vilket de också är.
Schavottscen, där Maria förbereds för avrättningen, är struken och slutscenen blir i stället sekreteraren Davisons tvekan om överlämnandet av den undertecknade dödsdomen. ”Det är ute med mig” är hans synnerligen adekvata slutreplik. Någons tankar kan föras till Palme-Bofors-affären. Någon annans till Eichmannprocessen. En tredjes till dagens kommunadministration där ingen vill bära ansvaret för nedskärningar.
Men intressantare hade naturligtvis varit att få studera kvinnor i maktposition. Ty Schiller tillhör de få dramatiker som gjort detta möjligt för oss.
Bearbetning och regi: Peter Konwitschny
Översättning: Magnus Lindman
Scenografi och kostym: Johannes Leiacker
Ljus: Manfred Voss
Peruk och mask: Sofia Ranow Boix-Vives, Barbro Forsgårdh
Medverkande
Maria Stuart: Stina Ekblad
Elisabet: Ylva Ekblad
Mortimer: Magnus Roosmann
Leicester: Tobias Hjelm
Burleigh: Johan Holmberg
Shrewsbury: Bengt CW Carlsson
Davison: Hamadi Khemiri
Hanna Kennedy: Nina Fex
Paulet: Johan Fagerudd
Kent: Sten-Johan Hedman
O’Kelly: Filip Alexanderson
Roland Lysell