Weimarrepublikens undergång och den tyska nationalsocialismen står då och då i fokus när det angloamerikanska mediabruset hämtar andan. Nyligen har Uwe Wittstocks Februar 33 (2021) fokuserats i svensk press och just nu visas Matti Geschonnecks skakande film Wannsee 1942 om den slutgiltiga ”lösningen” på judeproblemet på biograferna. Skildringarna, som förr var svartvita, är numera ofta nyanserade som den tyska TV-serien Unsere Mütter, unsere Väter (2013) – i en totalitär stat blir de allra flesta både gärningsmän / angivare och offer. Weimarrepubliken fram till 1933 ter sig, delvis på grund av det orimliga krigsskadeståndet, för historikerna som en olycklig epok med fattigdom, arbetslöshet, konflikter och demokratins misslyckande, men konstnärligt har epoken blivit legendarisk, bland annat tack vare teatermän som Brecht och Piscator.
Äldre teaterkonstnärer kunde ännu på 1980-talet se tillbaka på teatern sextio år tidigare som mer kreativ och mångfacetterad än vad de i det delade Tyskland såg omkring sig. Rainer Werner Fassbinder reflekterade över den tyska traditionen i sina filmer och kabaréartisten Lale Andersen gav ut den självbiografiska romanen Der Himmel hat viele Farben 1971, där vi får en hjärtskärande skildring inifrån av konstnärers villkor under nazitiden. 1981 återutgavs äntligen Klaus Manns roman Mephisto, som först publicerades på ett holländskt förlag 1936 och återutgavs i DDR 1956, också i BRD. Boken filmatiserades av István Szabo med Klaus Maria Brandauer i huvudrollen. Romanen baseras delvis på teatermannen Gustaf Gründgens (1899–1963) tidiga karriär, enligt många, dock icke enligt Klaus Mann (1906–1949) själv. Gründgens var gift med Manns syster Erika och uppvisar vissa likheter med huvudpersonen i boken, Hendrik Höfgen.
Efter kriget verkade Gründgens som teaterchef i Düsseldorf och Hamburg och alla vi som inte var med då kan ännu fascineras av hans ormlika gestaltning av Mephisto i Goethes Faust som filmatiserats (1960) och ofta visats. Fram till Peter Steins nytolkning vid millennieskiftet framstod den som Faustfilmen par préférence.
Ariane Mnouchkine skapade en teaterversion av romanen för sin Théâtre du Soleil 1979, där verkets karaktär av nyckelroman förstärktes. Detta kunde kanske vara befogat då, men säger föga i dag, särskilt för en sentida publik som tyvärr inte känner till förebilder såsom Elisabeth Bergner eller Hans Otto.
Både Mann och Wittstock skildrar livfullt hur konstnärer tvingas fly, särskilt de judiska, ganska snabbt under senvintern 1933. Höfgen/Gründgens framstår alltså som en förrädare när han stannar kvar och blir preussisk statsteaterchef. För att förstå detta måste vi leva oss in i en klassisk skådespelares passion att spela teater, en verksamhet möjlig blott i de länder där publiken talar hans/hennes språk. Gründgens fascinerar med sin slingrande gestalt ännu idag, trots att hans spelstil sedan länge övergivits, och Brandauer visar en snarlik lust i sin cineastiska tolkning, ehuru mer nedtonad. Men när Natalie Ringler nu iscensätter Mnouchkines bearbetning på Stockholms Dramaten blir projektet obegripligt. Det sönderhackade i konceptet, jämte rollbytena, gör det svårt att engagera sig i iscensättningen. Distansen gör att man mera observerar aktörernas tillkortakommanden än de enstaka ögonblick då de lyckas nyansera sitt spel.
Den aktör som spelar Höfgen skriker och väsnas på ett minst sagt kitschigt självupptaget sätt, spöksminkad och iförd vit sidenklänning i slutscenen. Den scen ur Faust som spelas upp gestaltas som en dålig parodi. Av Erika Manns konst återstår endast ”Der Prinz von Lügenland” från hennes och Klaus kabaréscen Die Pfeffermühle (föreställningens ”Stormfågeln”). Värdet i den av samtida vittnen lovprisade kabarén försvinner, i synnerhet under en misslyckad tolkning av Friedrich Hollaenders ”Ich bin vom Kopf bis Fuß auf Liebe eingestellt” – som sjöngs av Marlene Dietrich i filmen Der Blaue Engel. Resultatet blir en föreställning om sådant vi helst velat mista. Om än av andra skäl än nazisternas!
Vad är då kvar, förutom den upphackade dialogen, regissörens förkärlek för crossdressing och de många obegripliga rollbytena? Jo, en ganska ytlig skildring av nazisternas olika varianter av förföljelse och några aktörers reaktioner, med Manns alter ego Sebastian som ständig iakttagande skribent på scenen. Ofta lösgörs berättelserna från omständigheterna. En scen verkar vara inspirerad av stjärnskådespelaren Joachim Gottschalks självmord tillsammans med sin judiska hustru Meta Wolff 1941 (de hade satt på gasledningen). Men det framgår inte att Gottschalk, liksom även Andersen, som hade en judisk älskare, kompositören och sedermera operachefen Rolf Liebermann, hade en självutnämnd förföljare som var både fascinerad och besatt av sitt offer – ungefär som vissa folkskollärare förr i världen hade sina hackkycklingar. En skådespelare kunde ju inte som författarinnan Ricarda Huch gå i diskret inre emigration utan observerades ständigt i offentligheten.
Problemet med Mnouchkines dramatisering idag, särskilt i Ringlers tolkning, är att den utger sig för att förstå något som den inte förstår. I Ringlers fall hävdas till och med att den uppvisar paralleller med vår egen tid. Det gör den inte! Främst märks detta efter paus, då makternas våld inte längre är subtilt utan brutalt. En av poängerna i Manns roman är vissa nazisters dubbla bokföring. Förvisso såg de med skepsis på konst och konstnärer, men i motsats till många makthavare idag trollbands de också av klassisk bildkonst och skådespel. Det som kväver konst i vår tid, åtminstone i de västerländska demokratierna, är inte ideologisk styrning – problemet med nazikonsten är för övrigt snarast att den INTE var politisk utan oftast underhållande med sin verklighetsfrånvända förhoppning om slutgiltig seger och att ett under skulle ske. Ingen tror väl att antisemitismens tid är förbi, men den lär inte återkomma inom europeisk teater på detta sätt. Hotet mot scenkonsten idag kommer främst från kommersiella intressen (= publiksiffror) och önskemål om politisk korrekthet och rättning åt vänster eller höger, önskemål vilka konstnärer ängsligt tillmötesgår för att få engagemang över huvud taget. Dagens teaterfiender stryper inte med snara, gasar inte ihjäl eller halshugger. De stryper anslagen!
Roland Lysell
==
Dramaten, Stora scenen
Pjäs: Mefisto
Av: Ariane Mnouchkine efter Klaus Manns roman
Översättning: Laura Buttler
Revideras översättning; Lucas Svensson
Regi :Natalie Ringler
Scenografi/ljus: Lars Östbergh
Kostym: Elin Hallberg
Musik och ljud: Mikael Nilzén
Koreografi: Roger Lybeck
Peruk och mask :Johan Lundström, Anne-Charlotte Reinhold
Dramaturg: Irena Kraus
Medverkande: Danilo Bejarano, Magnus Erhner, Hamadi Khemiri, Melinda Kinnaman, Elin Klinga, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Göran Martling, Hannes Meidal, Elias Wahldén, Pierre Wilkner.
Premiär den 16 februari 2023