Jean-Jacques Rousseau inleder sina Bekännelser med mottot ”intus et in cute” från skalden Persius, vilket översätts till ”inwardly, under the skin (intimately, without reservation)”. Hans svenska översättare utelämnar mottot och börjar direkt med diktarens självreflexion: ”Jag begynner ett företag som aldrig har ägt någon motsvarighet och som fullbordat aldrig skall finna någon efterföljare. Jag vill för mina likar framställa en människa helt och fullt sådan hon är i enlighet med sin natur, och denna människa är jag,” (David Sprengels översättning, reviderad i Forumbiblioteket). En lång sanningsförsäkran följer med formuleringar som ”Jag allena. Jag känner mitt hjärta […]”.
När jag läser Jesper Högströms år 2021 utgivna Jag vill skriva sant. Tora Dahl och poeterna på Parkvägen erinrar jag mig den franske tänkarens ord. Tora Dahls dagbok inlämnades till Kungliga Biblioteket med sekretesstämpel på 50 år: ”Dagboken har blivit det hon drömde om, boken där hon kan tala direkt ur hjärtat, berätta sanningen om sig själv” (s.187), heter det. I ett brev till Margit Abenius skriver Tora _Dahl: ”Jag tror att min dagbok kommer att intressera eftervärlden just för dem absoluta uppriktigheten” (s. 276).
Observera att orden på sidan 187 är Högströms, inte Dahls, och därmed avslöjas ett av bokens fundamentala problem. En kommenterad utgåva av Dahls dagböcker hade givetvis kunnat motiveras. Den numera rivna villan på Parkvägen 10 på Lidingö, Tora Dahls och Knut Jaenssons hem under 1930- och 1940-talen, av somliga kallad ”litterärt hem”, av andra ”en riktig skvallerhåla”, var naturligtvis inte någon motsvarighet till Bloomsbury (så subtila var inte de svenska författarna), men väl ett intressant fenomen. Knut Jaensson var anställd vid Gasverket och skötte sin omfattande verksamhet som kritiker på kvällar och helger – en kombination otänkbart idag. Han umgicks också med författare på ett sätt som kritiker idag kanske skulle se som mindre lämpligt. Vänskapsförbindelser underlättar inte precis – särskilt när de utsträcker sig till gemensamt alkoholintagande och övernattning – en kritikers skärpa. Å andra sidan är få recensioner som så givande för eftervärlden som författares bedömningar av sina kolleger. Det framgår hos Högström att man flitigt diskuterade litteratur på Parkvägen – Jaensson skrev om Söderberg, läste Proust och man utbytte tankar om Saroyan. Vilhelm Ekelunds skrifter tycks ha varit beundrade. Men riktigt hur samtalen förlöpte får vi inte veta hos Högström och i dagboken är Tora ibland irriterad över att Knut och Margit Abenius bara talar om litteratur (s. 236). Också politiskt är Parkvägen 10 intressant. Författarna upplevde kriget på ett för senare generationer svårbegripligt intensivt sätt (se s. 217), särskilt efter Molotov-Ribbentroppakten. Hos Högström får vi delvis, men bara delvis, insyn i detta.
I fokus hos Högström står något överraskande erotiken. Han anser sig ha belägg för kärleksförbindelser mellan Gunnar Eklöf och Tora Dahl samt mellan Erik Lindegren och Tora Dahl och skapar en ”egen” berättelse utifrån dagboken med citat som kursiveras och inskjutes då och då. I övrigt ger han läsaren en sammanhållen egen episk berättelse. Problemet blir att vi, liksom i TV-serien The Crown eller i serien om kronprinsessan Märtha av Norge, inte kan veta vad som är ”fakta” och vad som är ”fiktion”. Visserligen refererar Högström till källor, men ryckigt och utan vetenskaplig exakthet. Vi läser alltså inte Tora Dahls dagbok från krigsåren, utan Högströms appropriering av densamma i ord som aldrig varit hennes. Uppenbara är dock Tora Dahls fiendskaper – vilket de också är i hennes egna böcker om tiden: Kamrater (1978) och Nya vägar (1979).
Vad gäller relationen till Gunnar Ekelöf lämnar jag frågan vidare till Ekelöfforskningen, medan jag vad gäller Erik Lindegren med hjälp av intervjumaterial från mitt eget avhandlingsarbete med Erik Lindegrens imaginära universum (1983) tror mig kunna belysa material i frågan som undergräver den högströmska tesen. Jag intervjuade nio personer, nämligen Artur Lundkvist, Karl Vennberg, Lars Forssell, Laila Lindegren, Karin Bergqvist-Lindegren, Ragna Ljungdell, Bertil Örnberg, Lennart Örnberg och Tora Dahl. Syftet med intervjuerna var att belysa texters tillkomst och ibland hitta okända manuskript, inte det biografiska. Men icke desto mindre fick jag en ganska fyllig bild av hur kontrahenterna såg på Erik Lindegrens liv och verksamhet. Särskilt Lundkvist och Lindegrens första och andra hustru var mycket kritiska och faktiskt litet rädda för Dahls anklagelser i böckerna. De betraktade henne som ”senildement” och efterlyste någon som kunde bemöta Dahl och rätta felen i framställningen. Som sentida observatör kan man givetvis fråga sig varför i all sin dar Jaensson och Dahl ideligen bjuder personer de inte uppskattar på middag. Risken för missförstånd ligger, som Lundkvists reaktion visar, nära till hands. Enighet bland de intervjuade rådde också om att Tora Dahls mat var dålig – Högström refererar till Moa Martinson som undervisar Tora i kycklingstekandets konst.
Tora Dahl var, trots att hon var blind och till åren kommen, lätt att konversera med. Vi förde ett givande samtal om Kleists noveller (jag hade sett Rohmers filmatisering av Die Marquise von O och visste att Dahl och Jaensson tidigt intresserat sig för författarskapet) och Tora var med rätta kritisk till fenomenet att förlaget tryckte om hennes böcker på billigt papper inför bokrean. Men när vi kom in på umgängeskretsen på 1940-talet märkte jag ett slags underlig paranoia. Hon kunde bryta ut i nedlåtande kommentarer och vad gäller Laila Lindegren gick de så långt att Dahl ifrågasatte att Erik Lindegren var far till den son som föddes i slutet av 1940-talet. Detta fann jag ytterst besynnerligt. Sanningen i Toras Södertälje var en annan än Lailas i Uppsala!
Erik Lindegren var liksom Goethe en utpräglad erotisk författare och en utpräglat erotisk person. Under tiden i Kuokkala i Finland lärde han känna recitatrisen Ragna Ljungdell. Att förhållandet till Laila, född Bill, var mycket intensivt visar en rad bevarade kärleksbrev; de upplevde sig som tvillingsjälar och förhållandet tog inte slut i och med skilsmässan. Problemet var att Laila redan var gift och hade två små döttrar och maken ville inte gå med på skilsmässa. Det tog tre år att få ut skilsmässa vid den tiden. Erik och Laila kunde gifta sig först 1 juli 194l.
Senare inleddes ett förhållande med översättaren Irmgard Pingel, som tidigare varit förlovad med Artur Lundkvist och var mor till poeten Lasse Söderberg. Relationen till Viveka Starfeldt under 1940-talets senare hälft gav Erik Lindegren inspiration till Pastoralsvit i Sviter. De sista 20 åren var han som bekant gift med Karin Bergqvist Lindegren. Erotiken var i alla dessa förhållanden väsentlig för hans poesi. Sonett XXII i mannen utan väg är exempelvis skriven till Laila och ”Arioso” upplästes i telefon för henne.
Lars Forssell har berättat att Erik Lindegren också hade tillfälliga förbindelser med såväl yngre som något äldre damer. Laila Lindegren berättade om en kvinnlig lektor som sökt tränga sig nära intill honom i en taxi utan att Erik förstod vad saken gällde och Karl Vennberg berättade om en kvinnlig poet som gärna velat ta med honom hem (han trodde att det kanske hade lyckats någon enstaka gång). Men till Tora Dahl finns varken dikter eller kärleksbrev bevarade. Dahl & Högström ger vaga antydningar om sexuell brutalitet från Lindegrens sida. Något sådant har ingen av de intervjuade tagit upp – snarare tvärtom tycks Erik Lindegren ha varit en mycket ömsint person vad gäller erotik. Tora beskriver sin irritation såväl över Erik och Lailas som Arturs och Karlas erotiska aktiviteter som hördes bakom de uppenbart alltför tunna väggarna på Parkvägen 10.
Det obehagliga med Högströms bok är kanske inte främst att Toras omdömen om Ekelöf (”andlig invalid”, s. 294) och Lundkvist (självutnämnd elitist, s. 293) är stötande och citeras okommenterat – dessa författare är ju välkända från andra källor – utan att dagboken präglas av avundsjuka och svartsjuka gentemot andra, uppenbart yngre och vackrare, kvinnor. Karla Pedersen, gift med Artur Lundkvist, framstår som ovälkommen rådgivare vad gäller hattar och (Toras bristande) make up. I själva verket blev hon en av 1940-talets främsta poeter under namnet Maria Wine. Ulla och Kaja Hybinette och i viss mån Irmgard Pingel förringas och Nun Flodqvist beskrivs i ord jag inte vill upprepa. Men framför allt gäller aggressionerna Laila Lindegren. Hon beskrivs som ”pratsam”, ”när hon blir full” (213). Tora vill inte lyssna på ”Lailas pladder” (s.288) och irriteras av ”hennes pratsamhet, hennes gränslöshet, hennes brist på kontroll” (s. 289). Laila är kort sagt Erik ovärdig – ibland ger dock Tora uttryck för dåligt samvete över sin ovilja.
Själv minns jag Laila Lindegren, som var till mycket stor hjälp under mitt avhandlingsarbete, som intelligent, klok, eftertänksam, engagerad och hjälpsam – hon var en pålitlig källa. Liksom övriga kvinnor kring Erik Lindegren var hon mycket beläst, trots att hon inte själv var författare. På en punkt var dock hon och Tora överens. Varken Artur Lundkvist eller Thorsten Jonsson förstod värdet av sonetterna i ”Limbo” (en tidig version av de första dikterna i mannen utan väg), när de trycktes i tidskriften Horisont. Tryckningen skedde snarast av medkänsla.
Den historia jag tycker mig läsa är en annan än Högströms antydda. Erik Lindegren, då 29 år gammal, anländer till Parkvägen 10. Han ser Tora i ögonen på en pingstfest. Tora blir blixtförälskad. Han ”verkar väldigt blodfull” (s. 180) och Tora har i sin ungdom varit förlovad med hans farbror Emil Lindegren, som dock förblev ogift. Erik ser ut som en ”tjusig zigenare” (s. 212). Han ”lyssnar” på henne (s. 243). Genomgående beskriver hon hur hon irriteras av att han har Laila med sig när han blir inbjuden. Han är uppmärksam i motsats till vissa av de andra författarna som inte riktigt ”räknar fruntimmer för människor”. Han blir styckevis i dagboken, den ”osynlige” läsaren, det ”Du” den riktas till.
I dagboken blandas fantasi euforiskt med verklighet, men Tora ger också uttryck för sin tvekan och tvingas notera att Erik inte ringer när han lovat och inte svarar på brev. Och hon tycks vara orolig för att ”gå emellan”; Erik och Laila har ju till och med en liten dotter, Barbro, som Tora tycker om. Tora längtar efter närhet och önskar ofta att Erik vore där. Hon anser att Erik och hon funnit varandra. Varje lätt beröring av henne tolkas som bekräftelse på detta och hon snart sagt överfaller honom när Laila är i badrummet (s. 195) [Vad skulle hända om en man uppvaktade en kvinna på detta sätt; ofta sker Toras närmanden när Erik är starkt alkoholpåverkad.] Hon känner sig övergiven när han avlägsnar sig. Ibland försöker hon tvinga bort honom ur sina tankar (s. 214). Hon förstår inte Eriks sonetter, men dras till deras värld. Eftersom båda är utsatta, utstötta (s. 296) och refuserade av förlagen känner hon gemenskap. Enligt Tora är de ”förbundna” (s. 274). Hon vill luta sig mot Eriks bröst, inte mot Knuts – Knut är som ”en tolvårig skolpojke” (s. 286).
Småningom tycks hon bli klar över det faktum att Erik ”inte” sade att han älskade henne kan ha betytt justa att han inte älskade henne (s. 301). Hon blir svartsjuk när Erik föredrar samtal med Knut och umgänge med konjaksflaskan framför samvaro med henne.
Vad gäller Rousseau har forskningen lyft fram åtskilliga differenser mellan bekännelserna och yttre källor om ”verkligheten”. En del av dessa noteras till och med i Forumupplagans notapparat. Ändå finns en sanning i verket, nämligen sanningen om grunden till Rousseaus skuldkomplex samt hans vilja till självförsvar.
Det första problemet med Högströms bok är, som nämnts, att gränsen mellan dagbokens och hans egna påståenden inte tydligt framgår. Det andra problemet är arten av Tora Dahls ”sanning”. Hennes sanning är inte en sanning om hennes liv eller hennes tid utan sanningen om en ensidig i stort sett obesvarad förälskelse som blott bemötts med viss förströdd medkänsla. Det förvånar mig inte att hon inte vill gå in på detta i sina sista självbiografiska böcker. Förälskelsen låg långt bakom henne och var överkommen. Mycket möjligt förstod hon att det till större delen rörde sig om en illusion, men självklart vet vi inte. Att Erik Lindegren inte kommenterat Tora Dahl, gift med K.J. ”den falska enkelheten” som inte kan tala sanning tycks mig självklart.
Roland Lysell