Peter Steins och Klaus Maria Brandauers King Lear i Wien

 

Makterna är icke vänligt inställda mot den tyske kritiker som händelsevis skulle våga skriva en positiv recension av en aktuell iscensättning av Peter Stein. Den legendariske ledaren för Schaubühne am Halleschen Ufer (senare Lehniner Platz) i Berlin från 1970 till 1985 var fram till den Stanislavskijciterande iscensättningen av Tjechovs Tre systrar 1984 tongivande såväl för teaterns folk som för dess kritiker. Kombinationen av radikal politisk analys och historisk och filologisk exakthet var oslagbar i ett kulturklimat präglat av germanistiken och de intellektuella, icke minst de unga studenterna, köade från tidig morgontimma vid biljettkassan. Senare beskylldes Stein märkligt nog för att upprepa samma iscensättning, fastän han närmast verktroget följde historiska dramatiker från Racine till Koltès. Schaubühne am Lehniner Platz kom alltmer att bli en oas där frustrerade pianolärarinnor och stressade tandläkare sökte glömma dagens triviala vedermödor för konstens bestående subtilitet. 2000, då Stein iscensatte Goethes Faust utan strykningar på Expo i Hannover, blev han utskälld och tagen avstånd ifrån av tysk kritik, medan han hyllades internationellt. Orsakerna var många: politisk besvikelse, naturligtvis, men även Steins berömda förmåga att hitta sina medmänniskors, exempelvis kritikers, svaga personliga punkter och sedan gå till skoningslös attack, var en viktig faktor. Det är svårt för en teaterkritiker att övertyga när han/hon blivit förolämpad av regissören.

När Bruno Ganz, som tolkade den åldrade Faust, ersattes som Steins huvudprotagonist av den, i motsats till Ganz och Burgtheaters främste aktör Gert Voss (1941–2014), divaaktige Klaus Maria Brandauer i Wallensteinprojektet i Berlin 2007 var Stein ute ur bilden för kritikerna, medan en traditionell teaterpublik allt mer funnit vägen till hans iscensättningar. Den forne avantgardisten framstod som den konservativa verktrogna teaterns främste representant – en förvaltare av kulturarvet. Det är svårt att tro att Shakespeare’s Memory I och II och Som Ni behagar i Berlin 1976 och 1977 har samme upphovsman som King Lear på Burgtheater i Wien med premiär 21.12.2013.

Kritiken – drevet fick till och med Sveriges Radios föga internationellt orienterade Kulturnytt att bevaka negativt – har i huvudsak gått ut på att Leariscensättningen koncentreras kring Brandauers gestalt. Att så är fallet beror förstås på pjäsen och det är kanske inte helt lyckat med att se protagonisten i rena vita kläder anta skenet av en guru i slutscenen och vid applådtacket, men trots att Brandauer inte behärskar Bernhard Minettis lätt absurdistiska vida register (hos Grüber i Berlin 1985) eller Rolf Boysens magiska sceniska närvaro (hos Dorn i München 1992) lyckas Brandauer förvånansvärt väl hantera rollen som Lear. Den första aktens suveräna maktmänniska med magnifika men brustna gester förvandlas allt mer till en narrkonung med ljus röst och stilla barnslig naivitet som river sönder sina kläder. Han har inga blommor i håret, men får småningom en risig krona av grässtrån. Som sanningssägare, sedan narren gått sin väg, bevarar han sin skärpa, medan hans starka mänskliga kontaktbehov först tycks födas bland dimmorna på heden.

I de första akterna ter sig, precis som tyska kritiker påpekat, de övriga rollfigurerna ibland som staffagefigurer på Ferdinand Wögerbauers kala scen, där stämningsförändringar visas genom nya projicerade färgstrålar mot scenens fond. Detta är dock bara en utgångspunkt. I slutet får Corinna Kirchhoffs (som spelade Irina i Tre systrar och Helena i Faust) politiskt kalkylerande kusligt strama Goneril i svart peruk och grönblå läderartad klänning ett groteskt sammanbrott i skräck, när hon blir förälskad i Edmund, hertig Glosters bastardson.

Michael Maertens narr i röd narrmössa och röda skor är med sitt lilla dragspel i famnen så mycket mera än Lears orakeluppriktiga andra sida, nämligen en självironisk melankoliker. Hans glasögon identifierar honom som intellektuell, liksom hans sjåpiga handrörelser, och sjunga på allvar försöker han först vid sortin i tredje akt. Den eljest energiskt aktive och charmerande aktören, just nu i sitt esse som huvudperson i Jelineks bearbetning av Oscar Wildes Der ideale Mann, förställer i rollen som Narren sin röst till att bli torr och pipig och skratten i salongen infinner sig snabbt när Narren slår näsan i väggen. Mer än vanligt chockeras Maertens Narr också av Poor Toms, det vill säga den förklädde Edgars, uppträdande i handlingen, innan han utkonkurrerad försvinner förbi parkettraderna ut genom salongen.

Att de på 1900-talets Schaubühne verkande erfarna aktörerna Branko Samarowski och Joachim Bissmeyer ger nyanserade perfekta porträtt av hertigarna Kent och Gloster överraskar knappast. Däremot gläds man förvånad över lyckokastet med den relativt obeprövade Fabian Krüger som Edgar, hertig Glosters äkta son. Avklädd och insmord med gyttja förkroppsligar han det låtsade vansinnet så långt att även de andra rollfigurerna ryggar tillbaka. Suveränt akrobatisk behärskar han scenen såväl som dårhusgestalt med filten som fana som i egenskap av förklädd riddersman i fäktning. I ett komiskt nummer när Edgar nedlåtande blir kallad bonde under kampen med kammarherren Oswald svarar han på lantlig österrikisk dialekt. Hans tonfall i slutet om att vi unga varken kommer att se så mycket eller leva så länge som de gamla tycks längtansfullt resignativt.

Röd blir scenens fond när Regans kärlek (Dorothee Hartinger) till Edmund (Michael Rotschopf) träder i fokus, men rödlila är hennes och hennes hovs utstyrsel under hela föreställningen, medan Gonerils färg som nämnts är grönblå och den blonda oskuldsfulla Cordelias (Pauline Knof) vitt och silver. Annamaria Heinreichs raffinerat uttänkta kostymer där arkeologiska fynd tycks gå i symbios med tidiga 1900-talsplagg är spännande äventyr, såväl beskådade var för sig som i grupp. I synnerhet i tredje akt på den molniga heden bildar figurer formationer så fulländade som om det vore fråga om personarrangemang inför tableau vivant – eller fotografering. Mot slutet blir scenografin mer fantasifull. Rekvisitan, som länge blott bestått av en omslutande tavelram runt scenrummet kompletteras nu, exempelvis med ett vitt tält som sänks ned, och några av kämparna transformeras till violinister. Rytmiskt komponerad som ett musikaliskt verk är denna iscensättning som skräddarsydd också för andra visuella medier än teatern och kommer av publiktrycket att döma att ligga kvar länge på repertoaren på Wiener Burgtheater. Men vart har gnistan i Peter Steins 1970-talsprojekt tagit vägen?

Roland Lysell