Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm har fått en ny chef. Även den kritiker som avskyr festivitas tar sig gärna ett glas champagne för att celebrera slutet på en tid präglad av populistisk mainstream och ointresse för dagens europeiska teaterkonst och inledningen till en ny period i nationalscenens historia. I stället för att hedra Ingmar Bergman genom förenklade bearbetningar av hans filmer och TV-produktioner kanske man kan hedra hans minne genom att utveckla Bergmanfestivalen, hoppas jag.

Ett synnerligen god idé var att inbjuda förre teaterchefen Staffan Valdemar Holm och scenografen Bente Lykke Møller till att iscensätta en text de själva fick välja. Holm kontaktade då författaren Roland Schimmelpfennig (f. 1967), en av sin generations främsta tyska dramatiker och uppskattad iscensättare av egna pjäser. Bland hans succéer finns Der goldene Drache (Den gyllene draken) som hade urpremiär 2009 på Akademietheater i Wien, Auf der Greifswalder Strasse och Das Reich der Tiere (spelade på Deutsches Theater i Berlin 2006 respektive 2007 i regi av Jürgen Gosch) och Peggy Picket sieht das Gesicht Gottes (spelad både i Wien och Berlin). Schimmelpfennig reste till Havanna och skrev en ny pjäs till vår vördare svenska nationalscen med titeln Vintersolstånd. Borde han inte hedras med en medalj på jeansjackan?

Den här gången har Schimmelpfennig valt att till den yttre formen inspireras av Ibsen- och Shawtraditionen, fylla på med Alan Ayckborns och andras salongskomedier (jämför Agatha Christies Mousetrap) och till sist krydda med en nypa Lars Norén för att skapa ett skräckjuledrama. Fackhistorikern och författaren Albert lever i ett sentida äktenskap med touch av strindbergsk dödsdans med Bettina, kreativ regissör till dokumentärfilmer som ingen vill se och en dotter mera omtalad än närvarande. Det är vintersolstånd, dagen före julafton och man väntar på Corinna, Bettinas frånskilda mor, som brukar stanna längre hos dotter och svärson än vad de båda, i synnerhet dottern, står ut med. Helst skulle de nog vilja att hon inte kom alls. Dramaturgin utlöses som i salongskomedin av att det ringer på dörren. Efter Corinna anländer sedan dels en äldre läkare som svärmodern lärt känna på tåget, dels Alberts gamle vän Konrad. Bettinas muskulöse älskare och upphovsman till en abstrakt dussinmålning – en Jackson Pollock light – som dekorerar den vita väggen.

Men så enkelt är det förstås inte. Schimmelpfennigs scenanvisningar är alltid lika viktiga som dialogerna och här läses de upp av 51 olika röster. De kommenterar vad de fem skådespelarna gör, har gjort eller tänker göra. Därmed skapas en effektfull ironisk dubblehet som befriar den banala intrigen från dess banalitet. Det andra schimmelpfennigska greppet är modaliteten. Vi kan inte vara säkra på att det som utspelas på scenen verkligen händer i den föreställda världen; det kan röra sig om vad någon tänker göra eller vad som skulle kunna hända. De mest lyckade av Schimmelpfennigs iscensättningar lämnar denna fråga öppen. Nu på Dramaten tycks vi först se ett blodigt slagsmål, som plötsligt neutraliseras. Det tycks alltså icke ha utspelats. Scenografin på Dramaten är enkel, men smått genial. Man projicerar vid behov möbler, klockor och bilder på de vita väggarna, före paus ett kalt rum med två dörrar i en enkel vit masonitvägg, så att intrycket av hall, eller om vi så vill antichambre, uppstår. Under pausen avlägsnas väggen och scenen vidgas.

Den rollfigur vi bäst känner igen från det levande livet i kvarteren runt teatern är svärmodern, suveränt spelad av Irene Lindh. Hennes komedispel är imponerande exakt. Inskränktheten hos den åldrande damen som vill vara finare än hon är blir uppenbar för var och en, men rollen blir aldrig ett hatporträtt. Ensamheten och övergivenheten tillåts också träda fram och skapa medkänsla hos publiken. Det blir aldrig fars.

Johan Holmberg gör en av sina allra bästa skådespelarprestationer över huvud i rollen som Albert, en tysk intellektuell av den typ det går tretton på dussinet av. Besatt av kriser och trauman skriver han just nu på en bok om julfirandet i Auschwitz. Han säger själv att det förflutna hemsöker honom. Alberts värld år böckernas, på väggarna projiceras de ibland, hans empati tycks mest rikta sig mot dottern, mot svärmodern är han däremot i motsats till Bettina reserverat artig. Hans far är död, hans mor drunknad. Alberts kamp med julgranen är ett synnerligen välspelat slapsticknummer och Holmberg skapar gestaltar skickligt den tablettknaprande neurotikern som knappt kan hålla styr på sin egen kropp, ständigt kliar sig på fel ställen och tycks vara allergisk mot det mesta, särskilt världen i allmänhet och nationalsocialismen i synnerhet.

Utlösande incident är läkaren Rudolphs entré. Att tvingas ta emot en mors och svärmors nyfunne till åren komne beundrare dagen före julafton kan förvisso knäcka vilket äktenskap som helst, men denne Rudolph är något i särklass: en kulturälskande läkare som gärna spelar piano. Han använder Corinnas andra namn Gudrun såsom varande mer ursprungligt (det har alltså inte med storm över granskog att göra). Schimmelpfennig har tryfferat Rudolphs repliker med halvkvädna åsikter som skulle kunna vara helt oskyldiga, men också skulle kunna associera till nationalsocialism. Rudolph är född i Paraguay av tyska föräldrar; som bekant emigrerade nazister till Sydamerika – hos oss är ju emigration till Brasilien särskild känd – efter andra världskriget för att undgå process med för dem oönskat utfall. Klassisk musik – utom Mahler – älskar Rudolph, särskilt Wagner. Han lyfter gärna fram konstens ideala höghet, utan att förstå den (jämför Alfred Rosenberg). För en svensk publik är det lätt att ta avstånd från nazismen, eftersom den härstädes oftast porträtteras som brutal förintelse och patologisk erövringslusta. Dagens nynazister bidrar självfallet till en sådan bild, jämför Noréns kontroversiella pjäs Sju tre. Men den tyska nazismen var betydligt mer förrädisk än så, eftersom den byggde på ärvda och älskade idéer, vilka korrumperades. Därav Alberts generationstypiska trauma: historien har gjort vissa känslor så besudlade att han inte förmår uppleva dem. Själva frågan om svärmoderns kavaljer är en överlevande nazist eller inte skall nog lämnas i bakgrunden – huvudsaken är att Albert allt mer uppfattar honom som detta, känner vämjelse och blir totalt handlingsförlamad.

Tyska intellektuellas behov av självförvekligande är stundom gränslöst och i avsaknad av populistisk hänsyn. (Svenska intellektuella åtnjuter som bekant icke ett dylikt privilegium.) Resultatet kan ibland bli en självdestruktivitet som särskilt vännen Konrad visar genom att förstöra sina egna tavlor. Däremot tycks Konrad (Mattias Silvell) vara en alldeles utmärkt älskare till Bettina (Anna Wallander) i det menage à trois som uppstått under årens lopp.

Iscensättningen är den i särklass bästa som står att finna på Stockholmssenerna för tillfället. Regin är sofistikerad och lyhörd mot pjäsen och det experimentella greppet med de lästa anvisningarna ger paradoxalt nog skådespelarna en ökad frihet. Under några lysande minuter i början av första scenen efter paus spelar Magnus Ehrners med frejdig inlevelse upp hur Rudolph iscensätter och dirigerar den wagnerartade opera han skulle vilja, men aldrig kommer att kunna, komponera. Här träffar ensemblen tonen exakt, inkompetensen och pretentionerna gestaltas genom musikalitet. Staffan Valdemar Holm förmår som få svenska regissörer lyfta fram dramatenaktörernas bästa sidor.

Men pjäsen är inte Schimmelpfennigs bästa. Peggy Picketpjäsen blir mer gastkramande när publiken upptäcker att det intellektuella parets välomhändertagna dotter kanske inte ens finns. I Vintersolstånd blir dottern Maria mot slutet, även om hon inte syns på scenen, ett slags ljusgestalt i det intellektuella och politiska mörkret. Tempot är styckevis något sävligt, som om man ville att alla i publiken skulle följa med hela tiden. Den fläkt- och fartfyllda iscensättningen av Der goldene Drache i Wien var dråpligare. Greppet att komplettera dramatenaktörernas röster med kändisars drar tyvärr associationerna åt fel håll, det vill säga bort från pjäsen. Somliga börjar grubbla på vem som pratar just nu, ungefär som när man löser korsord, andra undrar varför man inte ens kan slippa Sahlinskan och Adelsohn Liljeroth på Dramaten och Schyman skyr man ju helst. Litet rörande är också förseningen. En julgran på scenen före jul i ett juleskräckdrama är ett perfekt sätt att erbjuda publiken en meningsfull alternativ jul utan fetme- och diabetesframkallande föda. Efter jul, när Nybrogatan är fylld av ledsna utkastade granar, blir det tyvärr exempel på dålig timing. Man undrar faktiskt om Johan Holmberg kunde släppa sin rollfigur efter föreställningen och lyckades komma välbehållen hem utan att trassla in sig i granhögarna utanför teatern.

Roland Lysell