Varför spelar man en äldre pjäs? Hänsyn till den övriga repertoaren, vördnad för klassiker, eller eventuellt regissörens och/eller ensemblens engagemang? En Folkefiende tillhör Ibsens minst problematiska dramer och utanför Norge brukar den dyka upp i samband med avloppsutsläppsskandaler. Den mest spektakulära iscensättning man kan se just nu är Thomas Ostermeiers på Schaubühne i Berlin, där publiken inbjuds att rösta vem av bröderna Stockmann som har rätt. Nu dyker pjäsen upp också på Kulturhusets Stadsteaterns repertoar, ehuru utan kontakt med avloppsutsläppen på Strandvägen.

Svenska Teaterkritikers Förening tilldelar regissören Alexander Mørk-Eidem Teaterpriset 2014 med motiveringen ”Årets En folkefiende på Kulturhuset Stadsteatern var både ett lustmord på och en lustfylld hyllning till Ibsens lustspel om sanning och demokrati. I Mørk-Eidems uppsättning ingår alla i ett relevant kaos, bygger upp och river ner sin gemensamma värld i en stark konstnärlig helhet.”

Lusten är det naturligtvis inget fel på. När Alexander Mørk-Eidem iscensätter pjäsen börjar man med den inledande frågan ovan. Detta är inte en iscensättning av En Folkefiende utan en iscensättning om att spela Ibsens En Folkefiende. Greppet är drygt tvåhundra år gammalt och kan lämpligast studeras i Ludwig Tiecks Mästerkatten i Stöflar, översatt till svenska av Clas Livijn och återutgiven på ellerströms förlag i vår samtid. Där kommer såväl diktare som kattuttolkare till orda, liksom scenens övriga yrkesmän. På Kulturhuset Stadsteatern börjar man med att diskutera översättningen och förklara att pjäsen inte har med oss att göra. Publiken dras in och får rösta, men inte lika tydligt som i versionen i Berlin – här röstar man om alternativet fortsätta eller inte, och resultatet är förutsägbart. Hos Tieck var greppet halsbrytande, nytt och lustfyllt, eftersom det rörde sig om en komedi med sagomotiv. Här ligger det problematiska i att man i denna metateatrala röra, där skådespelare går fram till sufflören och undrar om de egentligen inte har litet bättre repliker, också vill meddela något på allvar.

Rollen som läkaren Thomas Stockmann som låtit undersöka vattnet på den norska småstadens badanläggning är bärande i pjäsen. I början är han den människovänlige sanningssägaren, i slutet den protofascistiske folkföraktaren. Vi bör kanske erinra oss att Ibsen skrev pjäsen 1882 långt innan 1898 då männen fick rösträtt i Norge (kvinnorna 1913) och långt före demokratiernas kollaps i samband med börskraschen 1929. Det gäller alltså för skådespelaren att hitta exakt den eller de punkter där omsvängningen sker. Annars förlorar pjäsen i dramatisk kraft. Leif Andrée, som här spelar rollen Leif Stockmann, är naturligtvis en imponerande jättebaby i sin röda morgonrock, men han framstår under hela föreställningen länge som en förnuftets sansade talesman med ett oändligt behov att bekräftas och beundras. Då och då säger han sig behöva pissa och går ut, vilket ju är mänskligt. Vi delar hans upprördhet när han berövas ordet på det folkmöte han själv sammankallat. Utan att ta honom på allvar applåderar publiken också över hans mest folkfientliga yttranden efter paus hoppar ur munnen som verbala grodor – på Schaubühne sker faktiskt samma sak med Stefan Stern när denne uppfattas som rödhårig sympatisk protorevolutionär. I slutet är det åter Leif som mitt i den intellektuella oredan och utredningshysterin får betona att problemet fortfarande är att vattnet är smutsigt.

Mørk-Eidems estetik tillåter ingen aktör att misslyckas, eftersom varje insufficiens kan tolkas som en medveten ironi. Folket ritas som stora pappfigurer med aktörerna som modeller och ställs upp medan föreställningen pågår och pjäsens Jörgen Billing är stadens uslaste rockmusiker. Han underhåller oss i pausen och vi erbjuds tyvärr köpa hans CD efter föreställningen.

Men vart tog sanningen och demokratin vägen? Idéinnehållet är grunt, att driva med gratistidningar är att slå in öppna dörrar och Edward Snowden som programhäftet talar om syns inte på scenen. Ideologin stryker publiken medhårs och de frågor som ställs är desamma som i Aftonbladet och Expressen. När man driver med Stockholms sanslösa bostadspriser är det svårt att finna någon som vill säga emot. Varför inte våga utmana med problem ännu få har tänkt på?

Inte nog med att Stockmanns svärfar, här kallad Niklas Kill, får dyka upp i slutscenen som en diabolus ex machina, utan Stockmanns dotter Louise engagerar sig i en rättrådig renlevnadsman med hakkors på ryggen. I Sverige kan man vara ganska säker på att få applåder när man gör sig lustig över nazister. Så också här.

Den enda i föreställningen som lyckas överraska, troligen utanför regissörens intentioner, är Stockmanns kommunalpolitiker och bror, här kallad Cilla Stockmann och spelad av Cilla Thorell. Det originella är inte att hon plumsar ned i vattenhålor eller dränks i färg när hon desavouerar sin bror, utan ligger i hennes sätt att tala och då syftar jag inte främst på hennes byråkratspråk. Cilla växlar ständigt samtalsämnen för att manipulera och använder sin makt som kvinna genom att ta fram hotet om sexanklagelser när situationen blir riktigt allvarlig för henne. Så subtilt talar just vissa av dagens kvinnliga makthavare och på Kulturhuset Stadsteatern slår man huvudet på spiken just i kraft av denna rolltolkning. Hon är till och med mer effektiv än Ingo Hülsmann som på Schaubühne imponerande med glimten i ögat gör Peter Stockmann till en smidig och elegant banktjänstemannatyp.

Under pjäsens gång blir det småningom tydligt att vi trots påståenden om motsatsen faktiskt befinner oss i Mälardalen. Dramaturgin som i början av kvällen lösgjordes från Ibsens pjäs med många egna repliker kryper i de sista akterna allt mer in i pjäsens spår. Ett mord på Ibsens pjäs är det inte fråga om, vare sig ett lustmord eller ett styckmord. Ibsen tål det mesta och hans drama har knappast blivit lidande på överföringen denna gång heller, lika litet som när pjäsen blev film noir på Torshovsteatret i Oslo eller publikfråga i Berlin. En hyllning är det knappast heller, åtminstone inte för den som tror att 1882 års Ibsen ville sätta problem under debatt; här tror regiteamet att Ibsen ville skoja bort problem utan debatt.

Men tänk om ensemblen hade skrivit en egen pjäs i stället för att fritt följa vår norske favoritförfattare i fotspåren? Om Mälardalen här och nu? Vid årsskiftet 2014/15. Om det parlamentariska läget sedan alliansens politiker en efter en flytt fältet, de rödgröna pinsamt visat sin kulturinkompetens och tvingat fram protestlistor mot nedläggning av de svenska instituten i Rom, Aten och Istanbul, indragning av stöd till svenskundervisning vid utländska universitet och strypmord på kulturtidskrifter och sverigedemokraterna, folkets representanter som vi inte vill veta av, chockartat ökat i antal? Etcetera. Tanken svindlar.

Roland Lysell