I Christiania var 1850-talet en dynamisk period. Gästspelen från Danmark hade skapat förväntan och entusiasm, i synnerhet vad gäller operagenren. Inom talteater och diktning var Andreas Munch den uppburne författaren, medan Henrik Ibsen och Bjørnstjerne Bjørnson var unga och lovande. Entusiasmen för nationella ämnen var överväldigande i ett land som försökte skapa en egen identitet och erinra om sin egen historia, i synnerhet den medeltida.

Henrik Ibsen, som gav ut sin första pjäs Catilina 1850, prövade olika genrer när han sökte efter ett eget dramatiskt språk. Först på 1860-talet skapar han sina klassiker Kongsemnerne, Brand och Peer Gynt. Flera av hans fragment från tiden visar hans fascination för berättelsen om ”rypen i Justedal” – ”rype” kan betyda både ”brud” och ”ripa”. Enligt berättelsen dog hela befolkningen i en by under digerdöden på 1300-talet, utom en liten flicka som sedan för sitt eget liv i vildmarken. Småningom blir en ung man från grannbyn, som klarat sig bättre och bevarat civilisationen, förälskad i denna skygga och vilda fågellika gestalt; problemet är att äktenskap redan är planerat för honom med en passande brud.

1859 får Ibsen idén att skapa en opera på motivet och skriver libretto till en första akt. Tonsättaren M.A. Udbye kontaktas och visar intresse för det verk som får titeln Fjeldfuglen. Men sedan Ibsen skrivit åtta rader av andra akt tryter inspirationen och handskriften blir liggande. Anledningen känner vi inte till, men däremot är det uppenbart att den i högsta grad samtidsorienterade diktarens intresse för norsk folkloristik blev allt mer ironiskt till sin karaktär. Ibsens bevarade kostymskiss till Alfhild, den unga kvinnan från bergen, må vara konventionell, men hans intresse gick ned i djupet under sägnen: i centrum står det ordnade samhället mot den vilda naturen (och kanske övernaturen).

När Lars Øyno iscensatte pjäsen på Grusomhetens Teater i Oslo 2009, precis till 150-årsjubileet av pjäsens tillkomst, rörde det sig märkligt nog om en urpremiär. Ingen institutionsteater har vågat sig på dramat och den som har velat läsa det har endast kunna finna texten i de båda vetenskapliga utgåvorna av Henrik Ibsens Skrifter. I dagarna gästar iscensättningen Atalante i Göteborg. Vad gäller ordalydelsen är iscensättningen verktrogen. Inte en rad struken, inte en rad tillagd och Ibsens anvisningar för körerna är beaktade. Men sceniskt förhåller det sig annorlunda. Grusomhetens Teater har under många år arbetat i en fysisk teatertradition med Antonín Artaud som inspiratör. De välkoreograferade masscenerna har en brutal styrka, mera vilt sökande skallgång än välarrangerad bondeprocession. Den beundransvärda kostymdesignern Gjøril Bjercke Sæther har skapat fantasifulla dräkter där folkloristiska dekorativa element med starka färger överdrivs och kombinerats med patinerade lumpor. Rekvisitan, gammal och grå, tycks ha återfunnits utomhus efter att ha stått i regn och rusk några decennier; varken slädar eller skidor tycks hållbara och smyckena kan föra tankarna till gravfynd. Aktörernas sminkning är haloweenartad, men effekten av hemskhet utlöses egentligen av tempot och den välgjorda ljussättningen. De utdragna gesterna, de uppspärrande munnarna och de stirrande blickarna sätter vår vanliga tidsuppfattning i fråga. Det tar ibland absurt lång tid att förflytta sig och en gest kan te sig oändlig när den fryses i en halv minut. Musiken är inte Udbyes utan specialkomponerad för Grusomhetens Teater av tonsättaren Filip Sande.

Vad gäller sången är man däremot operagenren trogen och sjunger så gott det nu går till instrument som langeleik och hardangerfela. Vi hamnar i ett overklighetens ingenmansland långt borta såväl från idealrealism som från naturalism, även om 1800-talets teaterkonventioner glimtvis lyser fram i de absurdistiska kulturkollisionerna. Texten är antikverad, scenspråket snarast groteskt och metateatralt. Föreställningen, som ibland för tankarna till ett expressionistiskt drömspel är trots genreblandningen perfekt rytmiserad.

Linjerna till Peer Gynt är uppenbara. Men på Grusomhetens Teater är Alfhild ingen Solveig. Hon är vildare, brutalare och rastlöst vandrande i sin solkiga särk stundom frånstötande. Genom detta val av tolkning kommer det ibsenska antropologiska projektet fram. Ofta tolkas Ibsens pjäser som kritiska mot samhällsfenomen: kvinnans omyndighet, avloppsutsläpp i badvatten, prästers bigotteri etc. Lars Øynos tolkning av Fjelfuglen visar att kritiken går djupare än så: det är den gamla bondegemenskapen och det gryende borgerskapet som fenomen Ibsen vill kritisera genom att markera att det finns andra makter: fåglarnas, fjällens, den vilda naturens och naturligtvis trollens som ständigt sätter krokben för ordningsmännens optimistiska projekt.

 

PROGRAMUPPGIFTER:

Regi: Lars Øyno
Komponist: Filip Sande
Scenografi: Tormod Lindgren
Ljusdesign: Marianne Thallaug Wedset og Jan Skomakerstuen
Kostym: Gjøril Bjercke Sæther
Mask: Trude Sneve
Folkdansinstruktör: Trine Sjølyst
På scenen: Silje Breivik, Hanne Dieserud, Hanna Gjermundrød, Jimmie Jonasson, Nina Eileen Sponnich, Miguel Steinsland, Hege Tunaal, Stig Zeiner-Gundersen och Johanna Øyno
Musiker: Lars Pedersen (langeleik, klockespill, fløyter og trommer)
Laura Ellestad (hardingfele)

 

 

Roland Lysell