I den ganska slätstrukna stockholmska teatersäsongens sista skälvande minuter utsätts publik och kritik för en scenisk chock. Anna Pettersson, vars minnesvärda dekonstruerande Fröken Julie för en person 2012, har nu ryckt tag i Henrik Ibsens Vildanden (1884), ett drama så ofta läst och spelat att känslan av ”inte nu igen” infinner sig.

Men så fort vi ser aktörer i frack med huvudlösa dockor fästa vid axlarna spankulera genom rummet och en av dem plötsligt blir en fru Sörby, inser vi att den gamla pjäsen nu blivit fars, intelligent fars. Mycket är struket, inklusive den subtila naturalistiska miljön och rollfigurernas förmåga att säga en sak och mena en annan.

Scenografin består av ett ljudbord till vänster (precis som hos den i England och Tyskland verksamma regissören Katie Mitchell), en väldig skärm där vi ibland ser kaniner, ibland grosshandlare Werles bistra anlete, en flyttbar vägg med duschar som vid lämpliga tillfällen regnar på aktörerna. Ibland klistrar man vit tape runt dramats personer för att visa deras fångenskap.

Men åtminstone de bärande kvinnorollerna Hedvig och Gina lirkar sig med bravur ut ur Ibsens välsydda dramaturgiska korsett. Hedvig (Lina Leandersson), Hjalmar Ekdals fjortonåriga dotter, sätter igång bandet med slutscenens repliker vid ljudbordet och ställer sig längst fram mitt på scenen och tycks andligen ha lämnat pjäsen bakom sig. Gina (Thérèse Brunnander), Hedvigs mor och Hjalmars hustru, får mitt i föreställningen ett utbrott av pilskhet och söker slita fracken av maken och mot slutet har hon utbytt den svarta sorg- eller högtidsklänningen mot en röd tarantellakjol och blir en Nora.

Männen, Per Svenssons Hjalmar Ekdal och Hannes Meidals Gregers Werle, blir däremot kvar i livslögnar- respektive sanningssägarpositionerna., men Meidals Werle gör något helt nytt av rollen. Gregers blir mera marionett än människa och Meidal understryker det konstlade i pjäsbygget. Har han månne sett Robert Wilsons iscensättningar och/eller läst Meyerhold?

Birollerna fördelas på tre aktörer, Magnus Ehrner, Pierre Wilkner och Pontus Gustafsson, och synnerligen lustig är scenen där deras tre huvuden stiger upp ur golvet och då och då dras ner, som vore de författade av Beckett. En annan petterssonsk effekt åstadkoms när de tre blir två, i detta fall Ekdals grannar Relling och Mollvik. Fullt följdriktigt i denna från sentimentalitet och naturalistisk psykologi befriade Vildanden, där så mycket strukits, avslutas med pjästextens ”Fan tro det”.

På programbladets omslag ser vi ett öga bakom ett förstoringsglas. Bland porträtten av Medverkande i slutet avfotograferas Anna Petterssons ena öga. Låt oss hoppas att detta öga ofta måtte möta oss när vi öppnar Dramatens programblad!

Roland Lysell