Var det Zeus som styrde den örn som år 456 i Gela på Sicilien släppte en sköldpadda i skallen på stackars Aiskhylos i tron att dennes skalle var en sten lämplig för krossande av hårda skal? Frågan är kättersk, men befogad. Aldrig annars, åtminstone inte i de sju av tragödens ursprungligen närmare nittio dramer som bevarats, framstår gudarnas härskare som en sådan ond tyrann. Den fjättrade Prometheus, Aiskhylos vid sidan av Orestien av eftervärlden mest uppskattade drama, fick skalden i vart fall aldrig se på scenen. Vissa forskare vill läsa in en kritik av Perikles, Atens dåtida härskare, i pjäsen. Aiskylos religiösa inställning förblir en gåta. Kände han till de eleusinska mysterierna (han var ju född i Eleusis), eller inte? Avslöjade han deras hemligheter, eller inte? 1800-talsforskare fördjupade sig gärna i dylika frågor.

Prometheus, titanen som bragte människorna elden (hoppet och seglet m. m.) och därför blev fjättrad vid en klippa i skyternas vindpinade trakter vid världens nordliga slut med en ettrig gam (eller örn) dagligen hackandes på levern, framstod för moderna diktare och tänkare som en idealgestalt i sin upproriska kompromisslöshet mot gudarnas härskare. Den engelske romantikern Percy Bysshe Shelley sysslade intensivt med Aiskhylos text och följde upp den med ett drama om titanens befrielse och Zeus störtande med titeln Prometheus Unbound. Goethes Prometheusdikt hamnade i antologierna, Nietzsche och Ernst Bloch använde sig av den för frihet kämpande titanen i sina tankebyggnader och i Sverige översattes han av uppsaladiktaren Vilhelm Fredrik Palmblad i Phosphoros 1811, två decennier före Droysens tyska tolkning. I våra dagar har Peter Handke översatt Prometheusdramat till tyska och Heiner Müller omtolkat det i en radikal iscensättning. En lovvärd svensk insats är bokförlaget ellerströms 2011 utgivna utmärkta nyöversättning av Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson, som nu avlöser Emil Zilliacus alltför abstrakta och högstämda version.

Förväntningarna är högt ställda inför premiären på Karl Dunérs iscensättning av Den fjättrade Prometheus på Lilla Elverket på Dramaten. Regissören har funnit det lämpligt att ta ner dem genom att låta Lotta Tejle, som spelar pjäsens körledarinna, ge oss en pedagogisk introduktion. Hon berättar om papyrusfragment som återfunnits av Prometheus eldbäraren och Den befriade Prometheus, vilka enligt forskarna utgjort de två övriga pjäserna i den trilogi man antagit Den fjättrade Prometheus vara mellandrama i. Hon ger oss också en mytologisk introduktion. Så långt är allt gott och väl; precis som översättningen borrar sig ned i konkreta detaljer får den fåkunnige en insikt i det pussel med fragment som ofta utgör forskarens vardag. Kören framför också fragmenten före och efter huvudskådespelet. Vi skönjer konturerna av skaldens formuleringar och dramernas stämning, men naturligtvis föga av händelseförloppet. Vi får också veta att pjäserna skrevs för en teater med 15.000 åskådare, en betydligt större publik än vad Lilla Elverket förmår hysa.

Klippan har ersatts med en telefonstolpe med påskriften ”Livsfarlig ledning” och Prometheus (Torkel Petersson) hissas av kören upp i rep och taljor och får stå på stolpens avsågade topp fram till störtandet, på Elverket lyckligtvis nedhalandet, på slutet. Nyanserat tolkar Petersson Prometheus långa monologer om uppror och smärta i gester, sång och recitation. Imponerande, icke minst med tanke på den minimala spelytan och den begränsande Guantanamoinspirerade orangebruna fångdräkt kostymdesignern Helle Carlsson styrt ut honom i. Den enda som lyckas uppnå en liknande koncentration och obönhörlighet i sin diktion är Elin Klinga som Hermes i slutscenen. Sällan fångas språkets skönhet och smärta så väl på Dramaten som denna kväll – vi glömmer för en stund att det är Stolpes och Svenssons ord, icke originalets.

De bleckplåtar som föreställer moln fungerar alldeles utmärkt och den fantasifulle kan se likheter i formen mellan dem och en i programbladet avbildad papyrusbit, men när plåtarna tas ned på jorden och använts som bord för de tennsoldater aktörerna använder för att förklara den av Zeus förföljda Ios irrfärder över jordens skiva ter sig distanseringen preciös. Kanske hade det varit bättre att stryka undervisningen i grekisk geografi?

Aiskhylos är berömd för sina scenmaskinerier och svävande gestalter och Karl Dunér tar fatt i stafetten genom att låta aktörerna sjunga till ackompanjemang av ett självspelande piano. Det är beundransvärt och associationerna går naturligtvis till Carl Orffs operaversion av dramat, men frågan är om inte de närmare tjugo Schubertsånger Karl Dunér ger nya texter och använder drar ner dramat i det alltför snarfagra man gärna vill undvika vad gäller de gamla grekerna. Att aktörerna utstyrda i svarta dräkter, ibland med fantasifullt turkosa accessoarer, får förkroppsliga olika gestalter i dramat kan verka förvirrande för dem som inte läst pjäsen och den könsneutrala rollbesättningen gör att den erotiska spänning som finns i pjäsen mellan körens okeanider (havsjungfrur) och machogestalter som Kraft, Våld, Hefaistos och Herakles går förlorad.

Allt detta är dock marginalanteckningar i kanten. Huvudintrycket kvarstår: i kraft av genomtänkt dramaturgi och kontrastrik scenisk gestaltning är Dramatens nytolkning av Den fjättrade Prometheus en iscensättning i särklass. Den visar med all önskvärd tydlighet hur fyllt av gåtor Aiskhylos drama är samt att varje försök att förklara blott leder till vår fascinerade insikt att tragödernas värld är oss totalt främmande och lika obegriplig och oåtkomlig som vår egen existens. Slutligen bör det framhävas än en gång för pris- och stipendieutdelande instanser: Torkel Peterssons rollgestaltning är lysande.

 

Roland Lysell

Prometheus

Av: Aiskylos

Regi, scenografi, bearbetning och musikaliskt koncept: Karl Dunér

Medverkande

Körledarinnan/ Kör; Lotta Tejle

Våld/ Io/ Herakles/ Kör; Anna Björk

Makt/ Hermes/ Kör: Elin Klinga

Hefaistos/ Okeanus/ Kör; Hans Klinga

Makt/ Hermes/ Kör: Torkel Petersson