Ljuset tänds och vi ser Jesper Feldt som Brick avspänt sträcka ut sig bland kuddarna på den väldiga säng i mitten som byggts upp bakom och över den rosa vardagsrumssoffan som vore den ett altare. Ur högtalarna ljuder Skeeter Davis (1931–2004) ”The End of the World” från 1963. Vad har den oskuldsfulla hädangångna countrysångerskan, som på 1970-talet till och med turnerade i Sverige i Tennessee Williams depraverade sydstatsvärld att göra? Bättre passar kanske The Platters ”Only you” som vi får höra när huvudpersonen är inne i en narcissistisk excess. Den är åtminstone från samma år som pjäsen – 1955.

Katt på hett plåttak gjorde succé på Broadway i regi av Elia Kazan och pjäsen fick Pulitzerpris. Succén berodde nog inte bara på Kazan, Actors Studio och Lee Strasbergs inlevelseestetik utan också på att sydstadsmiljön var New Yorkborna så främmande att de själva inte behövde känna sig träffade. Dramat filmades med Paul Newman och Elizabeth Taylor. Burl Ives förkroppsligade Big Daddy både på scen och filmduk. Liksom Williams andra pjäser är Katt på hett plåttak sprängfylld av ärvda älsklingsmotiv. Det mesta domineras av förljugenheten: pappa plantageägaren fyller 65 och får veta att han skall dö i cancer, plantagens framtid är osäkrare än man trott, den äldste brodern Gooper, advokaten, och lillebror Brick, idrottsmannen, avslöjar och döljer att de är svurna fiender. Generationernas kamp ligger på ytan och framför allt fokuseras det miserabelt olyckliga äktenskapet mellan Brick och den frustrerat rasande Maggie, författarens uppenbara favorit. Varför är samlivet i deras äktenskap en öken? Olika regissörer väljer olika. I filmen spelas Bricks eventuella homosexualitet nästan helt bort, i den noréninspirerade iscensättningen på Stockholms Stadsteater 2003 underströks de impotenta dragen, vanmakten och komplexen hos Brick. Huvudsaken i varje tolkning borde rimligen vara att bibehålla mångtydigheten och låta publiken ta ställning.

På Västmanlands Teater i Västerås går man den motsatta vägen. Pjäsen blir ett entydigt gaydrama, så ensidigt att Brick så småningom i fyllan mimar som en dragartist. Homosexualitet var något oerhört laddat i 1950-talets USA efter Kinseyrapporten och i den rena vita idrottsmannavärld man såg som ideal fick ämnet inte ens förekomma i tankarna. I pjäsen associeras det homoerotiska av Big Daddy till en förgången luffarvärld som riktiga amerikaner helst vill glömma. I de samkönade äktenskapens tid ter sig denna naiva skräck och oskuld naturligtvis som förlegade. I Västerås blir den homosexuelle mestadels en clown som framkallar skrattsalvor. Med Bricks alkoholism är det ännu värre – i stället för att långsamt bli uppenbar för publiken blir den här farsartad från början. Äktenskapet mellan Brick och Maggie blir de för alla parter miserabla legaliserade förbindelsen mellan den homosexuelle och nymfomanen, ty Lisa Larsson framträder i början mera som en typ än som en karaktär. Dock ändrar sig detta under föreställningen och vi återfinner faktiskt i slutscenerna den i grunden goda och längtande rollfigur Williams skapat.

Konflikten i dramat reduceras till äktenskapet. Arvstvisten mellan bröderna finns förstås kvar i den ganska texttrogna iscensättningen, men flyttar bort ur fokus. Sexualitet på scenen har som vi vet en förmåga att fösa ut allt annat i kulissen.

Vid den svenska urpremiären i Göteborg gjorde Gunnel Broström skandal genom att spela Maggie i (tämligen sedliga) vita underkläder och låta sig fotograferas i numera lyckligtvis insomnade veckotidningen Se. I Västerås är Brick naken några ögonblick i början, men de ögonblicken är så korta och försiktiga att scenen närmast ter sig ängsligt spekulativ.

Williams tillhör de dramatiker som nyanserar sina kvinnoroller. Regissören i Västerås, Carl Johan Karlson, ter sig närmast misogyn. Bricks svägerska Mae spelas av Frida Beckman som ett beskäftigt monster. Hon talar inte bara om sina barn, som i pjäsen, utan tränger sig hela tiden fram i konkurrens med alla andra, ibland framför kameran. Även modern, här mera av inskränkt överklassfru än Big Mummy, blir åtminstone i sin makes ögon en efterhängsen plågoande. Små barn kan vara mycket enerverande och otäcka, men sällan så otäcka som Goopers och Maes minimonster här i Västerås.

Williams har med sina noggrant genomarbetade scenanvisningar, i sig en teaterhistorisk bragd, angett såväl rekvisita och vinklar som ljus och ljud. De går naturligtvis inte att följa för en turnerande landsortsteater, men faktum är att själva scenen med dess glasväggar och avsaknad av konkreta dörrar faktiskt lyckas åstadkomma den önskade effekten: man är ständigt övervakad i detta storfamiljsresidens, även när man tror sig vara ensam. Ett undantag är det rosa ljus som ibland kan gå till och med en härdad teaterbesökare på nerverna.

Samtliga pjäsfigurer blir farsartat löjliga, förutom de som blev strukna i bearbetningen. Vi är dem överlägsna. Vi kan skratta åt dem som underhållning mellan paussandwichen och restaurangmiddagen. Kritikern går hem i tystnad och längtar efter Williams sydstatsheta sönderfallande värld där erotiken ligger i kokande stämning inte i oneliners.

Roland Lysell

 

 

Västmanlands Teater i samarbete med Riksteatern

Katt på hett plåttak

Av: Tennessee Williams

Regi: Carl Johan Karlson
Scenograf: Nina Fransson
Kostymdesign: Jasminda Blanco
Ljusdesign: Christer Billström
Mask: Anna Olofson

Medverkande:
Frida Beckman, Jesper Feldt, Bill Hugg, Lisa Larsson,

Erik Magnusson, Ulla Tylén, Björn Wahlberg