Med sina kärva anletsdrag och sin solida förankring i ett förgånget lantligt fattignorskt Telemark är Tarjei Vesaas (1897–1970) oss långt mer avlägsen än mer urbana klassiker som Ibsen och Hamsun. Ogärna uttolkade han sina egna verk. Mästerverk som Isslottet (1963), för vilken han fick Nordiska Rådets litteraturpris, och Fåglarna (1957), skrivna på poetisk ordknapp nynorsk äger en enkelhetens lyskraft som ibland för tankarna till Pär Lagerkvist.

                      Att dramatisera romaner är farofyllt. Stoffet måste beskäras och risken att blott berätta innehåll blir akut. Framgångsrik var dock regissören Ole Anders Tandberg med en iscensättning av en bearbetning av Fåglarna på Det Norske Teatret (nynorskans huvudscen) i Oslo 1997 och nu, nära två decennier senare, tolkar han pjäsen på Dramaten. Än en gång lyckas han, och succén har sin rot i hans djärvhet.

                      Huvudpersonen Mattis uppfattas ofta som Vesaas alter ego och romanen kommer då att handla om den eftertänksamme särlingen och hans svårigheter med den mindre sensibla omvärlden. Magnus Roosman i huvudrollen går här ett steg längre. Hans portsätt av en ung man som lever ett stilla liv med sin syster Hege (Melinda Kinnaman) som försörjer dem båda på sin tröjstickning i hemmet år exakt och egensinnigt. Denne Mattis är en psykisk outsider, i sina tankar upptagen av fenomen som går andra förbi, exempelvis fåglarnas flykt och en skjuten morkulla. Fåglarna frambär för andra fördolda meddelanden. För Mattis blir stämningar och ljusets skiftningar viktigare än de dagliga göromålen. För honom blir de underliggande tankar han kan utläsa hos medmänniskorna starkare än deras ofta överslätande ord. Hela tiden söker han kontakt, i synnerhet med unga kvinnor, men möter aldrig riktigt gensvar. Folk vet helt enkelt inte vad de skall säga till honom. Psykiskt sjuk är han inte, blott litet annorlunda, och med sitt nyanserade minspel förmår Roosman träffsäkert visa hur Mattis tänker efter, söker förstå vad andra säger till honom. Han har nära till glädje, men också nära till ilska.

                      En dag prövar han, hopplös i skogs- och jordbruksarbete, på att bli färjkarl, ett kanske icke helt lyckat yrkesval i skogs- och ödemarken. Naivt nog bjuder han hem sim förste färdgäst Jörgen (Filip Alexanderson), en sällsynt trevlig vandrare och jägare. Effekten blir ödesdiger: Jörgen och Hege blir ett par och Mattis gränsas obarmhärtigt ut.

                      Scenen är vit, vit med en vit mur och en stor grå sten till höger. En flugsvamp till vänster mångfaldigas nästan groteskt i slutet när otaliga röda svampar ploppar upp ur jorden. En roddbåt blir tecknet för den stora sjö som tänks breda ut sig bakom muren. Erlend Birkelands minimalistiska scenografi får bössan, den döda morkullan, krattorna, båten med årorna och framför allt de lantligt gammaldags klädda rollfigurerna att kraftfullt avtecknas.

                      Vari består då djärvheten? Jo, Tandberg vågar låta rollfigurerna förbli precis så endimensionella som de uppfattas av särlingen Mattis, som är fånge i sina egna hjärnvindlingar, slående lika ett barns. Han kan inte hjälpa att han inte förmår leva sig in i andra människors situationer eller förstå hur de tänker. Bipersonernas funktion blir att de bekräftar eller avvisar den man som stannat i sin psykiska utveckling. Allra tydligast blir detta i en scen med två sommargästande flickor i blå baddräkt. Roosman gestaltar Mattis enkla glädje så träffande att vi berörs i publiken.

                      Roosmans gestaltning rör välbehövligt vid allas vårt samvete. Vi blir rollfigurerna. Hur ofta har vi inte hittat på vita lögner när vi umgåtts med särlingar? Hur ofta har vi inte visat falsk vänlighet för att bli av med någon vi irriteras av? Hur ofta har vi inte avstått från att närma oss särlingens verklighet? Tandberg och ensemblen lyckas transformera den norska byföraktet till en allmän akut problematik som drabbar publiken i salongen.

 

Roland Lysell
Dramaten Elverket

Pjäs: Fåglarna

Av: Tarjei Vesaas

Översättning: Marie Lundquist
Reg:i Ole Anders Tandberg
Scenografi: Erlend Birkeland
Kostym: Maria Geber
Ljus: Ellen Ruge
Musik: Fläskkvartetten
Peruk och mask: Anne-Charlotte Reinhold

Medverkande
Mattis: Magnus Roosmann
Hege: Melinda Kinnaman
Jörgen: Filip Alexanderson
Flickan Sofia Pekkari
Pojken: Marcus Vögeli
Mannen: Magnus Ehrner
Kvinnan: Jennie Silfverhjelm
Anna: Lina Leandersson
Inger: Emma Broomé