Ibsens dramatik rymmer tveklöst ännu på teatern outforskade djupdimensioner. Men hans samhällsdramer från Gengangere till Vildanden spelas så ofta att åskådaren känner viss trötthet. Såväl syfilis som oäkta barn har upphört att chockera. Vattenföroreningar som i En Folkefiende har däremot blivit så skandalösa att de effektivt stoppas innan de ens hunnit bli teman för familjeuppgörelser. De iscensättningar som lyckas bäst brukar vara de som lyfter fram dubbeltydigheter och raffinerad dramaturgi och vänder blicken bort från daterade problem, exempelvis kvinnors omyndighet. I landsorten kan man naturligtvis också nå publikframgång genom att låtsas som om ingenting hänt sedan pjäserna skrevs och fortfarande känna fasa inför oöppnade brev i en låst brevlåda.

När Thorleifur Örn Arnarsson nu nalkas Ibsen väljer han en tredje väg. Kanske är han inspirerad av Ibsenforskarna som ständigt upptäcker hur en diskussion av en viss problematik i ett visst drama omedelbart leder in i ett annat Ibsendrama. Hans iscensättning av Vildanden + En Folkefiende – Enemy of the Duck är ett snillrikt kollage byggt på två Ibsenpjäser som med saxens och klisterburkens hjälp förenats och tryfferats med moderna referenser till en burlesk komedi, där regissören hävdar att En Folkefiende behandlar den yttre sanningen och Vildanden den inre.

Scenografins (skapad av Vytautas Narbutas) överdrivna slitna1800-talssalong med renässansmöbler och spiraltrappa upp mot en övervåning bär spår av förgången storhet. På ett bord ligger grå löshuvuden av papier maché. Via replikerna märker vi långsamt att Mads Ousdal spelar en syntes av Gregers Werle och Tomas Stockmann, medan Eindride Eidsvold spelar Peter Werle, som är en sammanslagning av grosshandlaren och Peter Stockmann. Hedvig i ljusblått och vitt har fördubblats, medan Aslaksen, Hovstad och Billing från En Fokefiende fungerar mer som trio än i ursprungspjäsen. Badanstalten har vuxit till Northern Oil & Gas. Brutalast hackad är Vildanden, där exempelvis Hedvig skrattar åt formuleringen ”havsens bund”, eftersom den låter dum. Hjalmar Ekdal, spelad av Nader Khademi i knallröd kostym, är en ovanligt slipprig översexualiserad herre som våldtar Gina, spelad av Andrea Bræin Hovig. Ständigt byter hon peruker och f.d. modekläder från skilda epoker. Vissa scener har pregnant komisk precision, exempelvis när Gregers gör entré med blottat bröst och änglavingar och ger Hjalmar en magnumflaska och Gina en blomsterbukett som hon kastar ifrån sig, men spelet blir mera grotesk fars än sanningsanalys. Men sällan hörs så glada skratt som under första aktens marknadsrevy. Kai Remlov i svarta underkläder och hennafärgad peruk gestaltar Gamle Ekdal som dragartist med musik ur La Cage aux Folles i bakgrunden. De tre tidningsmännen är i några scener försedda med Michelingubbskostymer, kanske alluderande på den groteskfeta kvinnlighet som vi har sett hos Ella och Gunhild i Vegard Vinges tolkning av John Gabriel Borkman i Berlin för några år sedan.

Ty det här är metateater med vällustfyllda referenser till andra Ibseniscensättningar. När bröderna Stockmann står ute på parketten respektive på balkongen och har sin uppgörelse förs tankarna till Schaubühnes En Folkefiende som gästade Oslo under förra Ibsenfestivalen. Vissa av de burleska scenerna kunde vara iscensatta av Calixto Bieito, jämför gärna med hans Brand på Nationaltheatret. Dekor som brakar sönder fanns också i Vinges version av Borkmanpjäsen. Ibsens vita gipshuvud slås i golvet av Gregers, ungefär som Heiner Müllers porträtt tivs sönder i Hamletmaskinen. Publikens skratt har sin orsak bland annat i att vi Ibsenentusiaster känner igen oss och äntligen kan glädjas åt vår egen bildning och beläsenhet.

Men var är då allvaret, ty allvar finns? Kanske inte i referenserna till dagens oljeindustri; de är för ytliga för att gripa tag i oss, inte heller i clownerierna, men kanske till en del i just i de meta-metareferenser till de scenens tiljor som ör världen. Men allvaret griper trots allt mest i den långa scen i andra akt där Ousdal berättar för oss vad spökhusdekoren kostat och hur det var när hans egen far spelade en anglosachsisk komedi på Nationaltheatret och fick reda på att lille Mads kommit till världen. Han fortsatte spela ändå. Nu gör man icke så. Det blir värre och värre. Till sist börjar Ousdal härma publiken: hur vi ser ut när vi betraktas från scenen: hur vi döljer mobiltelefoner, hur vi tittar på klockan, hur vi söker kontakt med grannen eller slumrar till. Rodnande av skam känner vi igen oss. Det är scener som denna som gör Vildanden + En Folkefiende – Enemy of the Duck till en explosiv succé bland många besvikelser på 2016 års Ibsenfestival. Om det är bra teater? Det är en annan fråga.

Roland Lysell