(Theatertreffen 2016-A, där ytterligare iscensättningar recenseras är publicerad i Norsk Shakespeare og Teater Tidskrift 4/2016 under rubriken ”Romanadaptioner, zombies och kulturmöten”.)

Årets Ibsen

Varianter av Ibsens John Gabriel Borkman har ofta gästat Theatertreffen, denna gång Simon Stones tappning från Wiener Festwochen i samarbete med Burgtheater/Akademitheater och Theater Basel. Snön faller oupphörligt i Katrin Bracks scenografi, där aktörerna en efter en stiger upp ur drivorna. Mellaneuropéer föreställer sig uppenbarligen Norge så. Till Ibsens stoff, där finansmannens fall tycks tyskarna viktigare än kärlekens irrvägar, förhåller man sig ofta ironiskt. Systrarna Gunhild Borkman och Ella Rentheim är här påfallande unga; 1990-talet var deras decennium. Birgit Minichmayrs sluddrande självupptagna Gunhild i lockigt brunt hårsvall och genomskinlig klänningstrasa är fast i spriten. Hur illa det är berättar sonen Erhart (Max Rothbart) strax före sin flykt. I början ser vi henne med vit telefon i handen, men vanligen är hennes medier internet och sms. Sin psykoterapi bedriver hon via scype. Caroline Peters cancersjuka Ella i blåprickigt vitt är mer återhållsam i samlad nostalgi. Men inte heller hon kan förmå Erhart att avstå från Nicola Kirschs vampiga Fanny Wilton.

För att få farsen att gå fram hos publiken och ersätta vagnstrafiken med modern bilism har australiensaren Stone bearbetat Ibsens text, men märkligt nog har själva intrigen behållits, så att slutet allt mer kommit att likna det sedvanliga norska med en död och två skuggor. Kärleksintrigen mellan John Gabriel och Ella finns med, men spelas bort, och mot slutet reser John Gabriel, trots att han är död, handen till ett V-tecken, där han breder ut sig mellan systrarna vid rampen framför den nyss fällda blå ridån.

Särskilt anmärkningsvärd är nu inte iscensättningen bortsett från ett undantag: den storartade Martin Wuttke, som i tjugo år spelat Arturo Ui på Berliner Ensemble och sedan några år imponerar som Platonow i Wien i en iscensättning av Alvis Hermanis. Här spelar han den avslöjade bankmannen som en åldrad hippie i grå hårman och vinterrock. Han grimaserar, väser, kraxar, skriker, skrävlar och tappar rösten i ett utspel mot publiken som vore han den sista människan i en värld på väg mot undergången. Inte en sekund tappar han kontakten med oss i salongen.

Brahms och Bierbichler

Den bayriske skådespelaren Josef Bierbichler gav 2011 romanen Mittelreich, en berättelse om människorna i en lantlig by vid sjön, byggd på hans egen uppväxt vid Starnberger See. Genom en pensionatsägarfamilj skildras Tysklands öden från kejsartid till förbundsrepublik. På Münchner Kammerspiele har man låtit den unga regissören Anna-Sophie Mahler mejsla fram en iscensättning för teatern ur romanen. Mycket i bestsellern har medvetet fått offras. Här finns inga postfröknar eller hjältinnor som dör i blodförgiftning efter att ha trampat på en dynggrep. Av det frodiga och rakt berättade har blivit ett ädelkonstverk med inslag av sceniska träsnitt. Mahler, som har sin bakgrund i musiken, börjar med ett framförande av Johannes Brahms Ein deutsches Requiem uppfört vid familjefaderns, sjövärdens, begravning. Stefan Merki i svart kostym ligger som lik på scenen. Aktörerna får hjälp av spelglad orkester och en översinnligt vackert sjungande kör. Varför då Brahms? Jo, Brahms requiem riktas, i motsats till äldre liknande verk, till de sörjande mera än till den döde.

Tolkningen utgår nämligen från minnet. Den utmärkte skådespelaren Steven Scharf spelar Semi, berättaren, hela tiden närvarande på scenen klädd i alldaglig gråblå tröja och svarta byxor (Pascale Martin står för de medvetet trista kostymerna). Allt som sker på scenen tänks vara filtrerat genom hans minne och medvetande. De döda blir vad som är nödvändigt för oss att komma ihåg av dem. Thomas Hauser spelar de olika generationernas män som unga, vilket gör att tiden ständigt skiftar. Starkast i Semis minne står konflikten mellan att överta faders sjöpensionat eller göra karriär som sångsolist.

Annette Paulmann spelar så gott som samtliga kvinnoroller. Hon är suverän som undervisande kammarsångerska när hon skall lära ut röstteknikens konster till den unge begåvade Semi. Hon klämmer gärna på strategiskt valda kroppsdelar för att få fram en rätta klangen. Scenerna är skickligt sammansatta av flera interfolierade moment. I fonden klär den unge Semi av sig och pudrar in sig medan den äldre Semi beskriver en grisslakt. Det slutar med att han hämtar den unge och kastar upp honom på axeln som en griskropp och bär ner honom i orkesterdiket. Ett komiskt inslag är när en man i gul aftonklänning, blond peruk och vit fuskboa berättar en historia om en liten flicka. En ful gumma lockar in henne i skogen och utsätter henne för sexuella närmanden.

Smärtsammast är en simultanscen där fadern tvingar modern sitta kvar vid köksbordet trots att hon är trött. Han förklarar att han aldrig älskat henne, att han nu är trött på henne och tänker lämna henne och barnen. Samtidigt står Semi bak på scenen och berättar om hur prästen på den katolska internatskola han gick på som tonåring gned hans penis tills han fick utlösning.

Steven Scharf förmår som få gestalta bortträngd vrede. Hans prisbelönade enmansföreställning Judas, där han hänger på en ställning i närmare en timme med ryggen mot publiken, kan fortfarande ses. Här skiftar han från att skildra de behagliga minnena med känslomässig inlevelse, men plötsligt bryta ut i ett vredgat utfall över något vedervärdigt som dykt upp i minnet. Hans blick riktas ibland ut ur skeendet som om han ville skapa avstånd. Grovheten i ord, rörelser och gester passar perfekt för att gestalta en gestalt som ibland hyser känslor större än det borgerliga register som normalt står till förfogande för att uttrycka dem. Scharfs rollfigur är mindre på väg in i sina minnen n ut ur sig själv, ur ett jag han kanske helst inte vill vara.

Roland Lysell