På Deutsches Theater i Berlin spelas denna säsong Daniela Löffners iscensättning av Brian Friels dramatisering (1987) av Ivan Turgenevs klassiker Fäder och söner (1862). Den gjorde succé på Berliner Festspieles Theatertreffen i maj 2016. I romanen understryker Turgenev nihilismen i sitt efterord och ägnar många sidor åt huvudpersonen Jevgenij Bazarovs död i blodförgiftning. Friel ersätter skildringen med ett möte i den dödes hem där studiekamraten Arkadij Kirsanov sörjer tillsammans med Bazarovs föräldrar och lovar att föra hans radikala budskap vidare. Turgenevs tidstypiska rapport om personernas vidare öden har arbetats in i en slutscen. Den skicklige dramaturgen David Heiligers har kompletterat Friels pjäs med några av de scener med de unga systrarna Anna och Katja Sergejevna som finns hos Turgenev, men inte hos Friel. I Runar Hodnes iscensättning på Dramaten spelar man Friel mer direkt och det blir tydligt hur Friel sett Turgenev med tjechovska ögon. Samtal som borrar sig in i själsliga djup avbryts av en tredje person som gör entré och förstör intimiteten. Obesvarad förälskelse döljs så gott det går.

Det tar en stund för iscensättningen att hitta sig själv. Första akt som inledes med två flickors prat och jollrande med en barnvagn på en scen med en exteri-interiör med vassruggar är pladdrig och svår att följa och när ”skyltdockan”, Johan Holmbergs Onkel Pavel, gör entré i rosenmönstrad kavaj och blir biten av den baby vi aldrig får se blir tonen westendkomedins. I god boulevardstil presenteras pjäsens problem och konflikter. Kirsanovs far har fått barn med en tjänsteflicka och vill gifta om sig. Lantgodset bär sig dåligt. Arkadij har kommit hem med en karismatisk studiekamrat, Bazarov.

En helt annan koncentration finner vi i andra akt hemma hos Bazarov.. Hodne har här följt Eirik Stubø och Peter Zadek och nöjt sig med att ställa upp en rad stolar (här av olika modell) längst framme på scenen. Märkligt nog frigör detta de fyra aktörernas spel på ett förunderligt sätt. Sällan har vi sett Jan Waldecrantz skapa en så intressant gestalt som här. Hans Bazarov senior är som familjefar, läkare och trädgårdsodlare en blandning av ömsinthet och tankspriddhet. Vi unnar honom gärna den glädje han uttrycker när han kan briljera med ett latincitat han uttalar fel. Att arvodet utbetalas i form av ägg får oss att förstå att han tillhör de efterfrågade. Än mer överraskande är att Kicki Brambergs mamma Bazarov är lika lyckad. Hennes sätt att fråga ut sonen och hans vän är lysande i sin småborgerliga beskäftighet. De diskreta men menande orden döljer en vulkan av nyfikenhet.

Hannes Meidal löser sin gestaltning av unge Bazarov på ett annat sätt. Denne svarar inte mot den äldre generationens fromma anspråkslöshet utan gestaltas som en tidlös kraftfull men sluten revolutionär. Hans replik att han inte älskar de människor vars villkor han vill förändra motsvaras av en intensivt återhållen kroppslighet Vännen Arkadij Kirsanov är däremot till medgörlighet insnärjd i de båda familjernas sociala spel. Båda studiekamraterna är anarkistiskt (?) svartklädda med kängor liknande dagens högerextremisters. Den bärande konfliken mellan den konsekvente revolutionären och den liberale kompromissvänlige reformisten som vid revolutionärens död radikaliseras och vill föra kampen vidare blir aldrig bärande här.

Det kan bero på romanen, där Turgenev genom sin vilja att realistiskt presentera utan att ta ställning till nihilismen som fenomen. Det kan bero på Friels pjäs som drar åt ett annat håll. Det kan bero på skådespeleriet, där Otto Hargne saknar den karisma som Marcel Kohler visar i Berliniscensättningen, och att man därmed missar det ”ryska” emotionella band som finns mellan studiekamraterna.

Medges skall dock att dylika politiska konflikter, i svensk fiktion gestaltade av Gert Bokpräntare och Mäster Olof i ett på sin tid omtyckt Strindbergsdrama, i den yttre

verkligheten förkroppsligade av Röda Arméfraktionen och den övriga studentvänstern i 1970-talets Tyskland, inte längre ter sig helt fräscha. Den makabra bilden på det ensslinska liket i tysk press 1977 satte en bildmässig slutpunkt för revolutionärer, vars extremradikala idéer ersattes av den malande frågan ”Vad var det som egentligen hände?

Erotiken understryks av att scenografen Magdalena Åberg troligen varit i England och tagit intryck av pensionatsrummets möbel- och gardinblomster. Alla personer som har intresse av att älska har nämligen rosor på sina kläder. Den återhållna erotiken tar sig inte bara uttryck i Onkel Pavels patetiska utmaning på duell utan också i en scen som lämnar det komediantiska. Hannes Meidal och Elin Klinga visar en sällsam intensitet i ett möte som slutar i katastrof. Bazarov vill i sin pansarartade slutenhet välja bort kärleken för revolutionen, men tvingas nu att mot sin rationella vilja blotta det känslomässiga begär han hyser till den vackra änkan Anna, granne med Kirsanovs, och ber att få kyssa henne. Hon, i sin tur, hypnotiseras uppenbarligen att mot bättre vetande rusa fram till Bazarov och omfamna och kyssa honom. Den intensiva scenen avbryts när Annas förnuft får tala och hon rusar tillbaka och hävdar att Bazarov missförstått allt. Elin Klingas tolkning av Anna, som strax innan visat sig vara en mycket effektiv godsägare, och henens konflikt mellan förnuft och kärlek ger pjäsen en tragisk ton. Att hon senare ångrar sig, besöker den döende Bazarov och hävdar att hon gjort fel förlänar slutet en isande biton.

I sista akt är vi åter hos Kirsanovs och vid en middag tackas Anna för de goda råd om skördetröskor och avveckling av mejeriverksamhet som pappa Kirsanov fått av henne och ett dubbelbröllop kan planeras. Befinner vi oss i en komedi av William Shakespeare? Kanske – i så fall är både den tragiska Anna och den avsides grubblande Arkadij dess melankoliska outsiders.

På Malmö Opera bevisade under fjolårets sista månader regissören Peter Stein, scenografen Ferdinand Wögerbauer och den skönsjungande ensemblen att opera också kan vara teaterkonst av högsta klass. Genom noggrant textstudium och sinne för musikens sätt att fördjupa och nyansera skapas en iscensättning där varje detalj i Mozarts och da Pontes Figaros bröllop framstår som logisk och glasklar. Dekor, kostymer och gester är 1700-talstrogna, men spelet så psykologiskt subtilt att verket, som ibland iscensätts slentrianmässigt, här framstår som fräscht och spirituellt.

Det var en tankeställare. Oftast får vi stå ut med spring i dörrar och herrar som inte känner igen sin egen fru som kompensation för kompositörens vackra och populära melodier och den skönsång vi förknippar med verket.

Då och då spelas den pjäs av Pierre Augustin Caron de Beaumarchais (La folle journée ou le mariage de Figaro,1778) som da Pontes libretto går tillbaka på. I förrevolutionens Paris var motivet sprängstoff och Gustaf III lär ha sett flera föreställningar inkognito. Pjäsen liknar en sofistikerad commedia dell’arte och dess adelskritik är svidande. Här framträder bastarden och tjänaren Figaro som hjälte! I dag i ett land där det är lika fint att heta Wallenberg och Bonnier som von Fersen och Lewenhaupt är den kritiska udden avtrubbad. Vad som består är naturligtvis Figaros förvirring och tankar över slumpen.

Dylika sofistikerade stämningar lyser med sin frånvaro på Dramaten, där regissören Tobias Theorell söker skapa marknadsstämning. En kvart innan föreställningen börjar står vi och stampar framför de osedvanligt långsamma garderobiärerna och hör en beskäftig Andreas T. Olsson (försedd med extratänder) förklara både pjäsens personer och dess handling. Han kritiserar oss för att vara sena, vilket, som nämnts, inte är vårt fel.

Man leker och skämtar med det mesta, inklusive blinkningar till operan. När Tova Magnusson i rollen som grevinnan ger i kast med arian ”Dove sono i bei momenti” till kontrabas och akustisk gitarr strax före paus tror vi oss vara på Folkoperan. Men så utbrister hon: ”Äh, vi skiter i det här, hör ni!”. Amatörmusikaliteten får nya uttryck efter paus med Andreas Rothlin Svensson som sjunger visor av Ruben Nilsson. Kort sagt: skådespelarna har roligare på scenen än åskådarna i salongen.

Pjäsen spelas som fars och Rothlin Svenssons svartsjuka i rollen som greven är så parodisk att själva handlingen aldrig känns angelägen. Att attackera dörrar med en yxa må vara roligt i nykterhetslogernas revyer i glesbygden, men roar knappast Dramatenpubliken. Fyra årtionden efter After Darks första shower får knappast män i damkläder publiken att höja ögonbrynen. Lika illa är det med en soldatklädd flicka som Cherubino. Dramat drunknar i löst hängande magar och grönländska leksakspälsdjur. Om nu regissör och aktörer tycker att pjäsen är gammal och dum, borde de väl kunna hitta en mer angelägen text? När någon, exempelvis Tanja Lorentzon som Marcelina, talar om allvarliga ting, d.v.s. kvinnors rätt till sexualitet, har behovet att komplettera Beaumarchais nämligen tett sig överdrivet akut: vi får ett lovtal till det som en gång kallades ”slampa”. Inte bara salig (?) Beaumarchais vore värd ett bättre öde, utan också publiken som sitter fjättrad i det grälla amatörgycklet i närmare tre timmar.

 

Roland Lysell

 

 

Dramaten

Fäder och söner av Brian Friel efter Ivan Turgenev.

Översättning:: Ragnar Strömberg

Scenografi, kostym: Magdalena Åberg.

Peruk, mask: Barbro Forsgårdh.

Ljus: Andreas Fuchs.

Medverkande: Hannes Meidal, Otto Hargne, Magnus Roosmann, Elin Klinga, Johan Holmberg, Josefin Ljungman, Lina Leandersson, Jan Waldekranz, Kicki Bramberg, Anna Åström, Joaquin Nabi Olsson

 

Dramaten

Figaros bröllop av P A C de Beaumarchais

Översättning: Göran O Eriksson

Regi;Tobias Theorell

Scenografi: Herbert Barz Murauer

Kostym: Maria Gyllenhoff Musik: Janne Tavares

Medverkande: Eric Stern, Bahar Pars, Andreas T Olsson, Tova Magnusson, Andreas Rothlin Svensson, Rakel Benér Gajdusek, Tanja Loretntzon, Pontus Gustafsson