Rainer Werner Fassbinders film Petra von Kants bittra tårar från 1972, baserad på hans pjäs med samma namn, blev snabbt en modern klassiker trots sina optiska skavanker, vilka berodde på Fassbinders rasande arbetstempo. Fyra av de sex skådespelerskorna skulle göra lysande karriärer och är verksamma än idag: Margit Carstensen som den lesbiska modedesignern Petra von Kant, Irm Hermann, en av Fassbinders ständiga följeslagerskor som assistenten som hör allt men säger intet, Eva Matthes som dottern och Hanna Schygulla som den älskade Karin. Harry Baer, en av Fassbinders främsta aktörer och senare försvarare menade att filmen också hade en privat bakgrund: Petra von Kant var Fassbinder själv i förklädnad, Karin var en av Fassbinders dåvarande älskare, Günther Kaufmann, väninnan Sidonie var Kurt Raab, modern konsekvent nog Liselotte Eder, d.v.s. Fassbinders egen moder, och Irm Hermann spelade sig själv. Den beryktade paragrafen 175 ändrades först 1969, så att homosexuella handlingar mellan samtyckande män över 18 år inte länge var straffbara, men den stod i modererad form kvar ända fram till 1994, vilket gjorde att manlig homosexualitet ännu på 1970-talet omgavs av dekadensens aura. Kvinnlig homosexualitet ådrog sig aldrig myndigheternas intresse på samma sätt och var följaktligen inte lika stigmatiserad. En av orsakerna till detta var givetvis att männen var första klassens medborgare. Varken pjäsen eller filmen är ett kvinnodrama – utan det kvinnodrama vi ser är som så ofta hos Fassbinder en allegori.

Än intressantare är att Fassbinders filmer ofta var allegorier på ett annat sätt än nyckelfilmer, nämligen allegorier över efterkrigstidens Förbundsrepublik. Detta är i synnerhet tydligt i Maria Brauns äktenskap. Även i Petra von Kants bittra tårar skönjer åskådaren klasskonflikt, över- och underordning och socialt ojämlika relationer. Men det filmen främst handlar om är begär och projektioner. Det är lätt att se lesbianismen som täckmantel för något helt annat, nämligen herre- och slavrelationer i omgestaltad form.

Alla dessa undertexter och övertoner är tyvärr borta i regissören Sunil Munshis iscensättning på Dramaten. Visst måste man byta ut den belamrade lägenheten/studion och 1970-talsdekadensen mot något annat och varför inte som här mot Munshis och Linus Fellboms vita rum med raka möbler i svart fuskläder och blänkande stål? Men att låta assistenten spelas av en man förvandlar den erotiska sadismen till ett blott socialt fenomen. I filmen packar Irm Hermanns rollgestalt sina väskor när Petras förtryck upphör – poängen är alltså att hon njutit av sin stumma åskådarroll. Carstensens fumlande med telefonen i filmen är symptom på något vida mer än obesvarad kärlek: en säregen psykisk besatthet och vilja att äga en annan människa, vilket rollgestalten faktiskt inser i slutscenerna.

Ingela Olsson tolkar i och för sig huvudrollen alldeles utmärkt i dess utveckling från sober elegans och behärskning till skoningslös utsatthet. Som få vågar hon gestalta sammanbrottets obehagliga nyanser. Medan filmen har ett mer öppet slut är undergången på Dramatenscenen definitiv. Men problematiken förenklas till att bli ett kärleksdrama mellan två kvinnor, kryddat med en föräldrakonflikt med Lil Terselius som en i och för sig träffsäkert tolkad dominant och oförstående moder. Louise Peterhoff gör rollen som Karin aggressivare och kantigare än Schygulla. Tyvärr får de brutala slagsmålen på scenen ofta ersätta bristen på dramaturgi.

Därmed ter sig pjäsen i denna iscensättning som föga angelägen; i vissa scener reduceras den till komma-ut-drama. I filmen framstår lesbianismen som skandalös och konkurrerande med Petra von Kants uppenbart cyniska karriärism och Carstensens gestalt röjer både det hjälplösa och det kallsinniga. Idag betraktas kvinnlig homosexualitet mestadels som en sexuell läggning, knappast som symptom på avancerad dekadens, och en relation mellan två kvinnor är knappast stoff nog för en intressant iscensättning.

Varför väja för den Fassbinderska pjäsens/filmens urkraft?

 

Roland Lysell

 

Die bitteren Tränen der Petra von Kant (Petra von Kants bittra tårar)

Dramaten, Lilla scenen

Text: Rainer Werner Fassbinder

Övers: Lars Bjurman

Regi & scenografi: Sunil Munshi

Scenografi & ljus: Linus Fellbom

Kostym: Camilla Thulin

Medverkande: Ingela Olsson, Louise Peterhoff, Joaquin Nabo Olsson, Angela Kovacs, Electra Hallman, Lil Terselius