(Tidigare publicerad i Norsk Shakespeare- og Teatertidskrift 4/2016

Bergmanmaskin, Bergmantext och Bergman ur svenska hjärtans djup

 

Sebastian Hartmanns Huset vid nattens ände öppnar Bergmanfestivalen 2016 på Dramatens stora scen och två Bergmanadaptioner av tgSTAN gästar festivalen.

Ingmar Bergman framstår allt mer som svensk nationalikon.

Nio aktörer, lika många som Ingmar Bergmans barn, och ett obestämt antal tekniker vandrar till synes planlöst omkring på Dramatens stora scen. De småpratar med oss: vi får inte skratta, det här handlar om Bergman. Vissa åskådare får se sina ansikten projicerade och förstorade såsom i en spegel på scenen. På utsatt tid kan spelet börja. Bergmans jämförelse i Laterna magica mellan vännernas, svenska språkets och gemenskapens Dramaten och utmaningarnas och sammandrabbningarnas Residenztheater i München tonar ut i salongen. På en väldig videoskärm ser vi en gift man i en spegelsal desperat kontaktsökande beskriva sitt äktenskaps plåga och lycka för en till synes oförstående samtalspartner. Föreställningen Huset vid nattens ände har börjat.

 

Regi, aktörer och text

Regissören Sebastian Hartmann, under en tid teaterchef i Leipzig och flitigt verksam i Berlin och andra tyska teatermetropoler, har byggt upp ett hus med rum i olika färger på Dramatens vridscen. Det påminner starkt om Bert Neumanns byggnader på scenen i Frank Castorfs iscensättningar på Volksbühne am Rosa-Luxemburg-Platz i Berlin och liksom hos Castorf agerar aktörerna ofta inne i rummen och spelet projiceras förstorat ut på filmduk eller skärm. Men formspråket är annorlunda. Hartmann söker fånga den bergmanska filmestetiken med dess närbilder av förtvivlade eller känslonjutande människors ansikten, ibland upplösta konturer och bakgrunder och framför allt färger – mest av allt rött, förstås. Aktörerna gestaltar ibland Bergman (särskilt när de talar i kör, vilket de ofta gör), ibland Bergmanroller. Reuben Sallmander slår sig blodig när han störtar fram mot den svartvita projektionen av den svenske stumfilmsregissören Victor Sjöström (1879–1960), både inspiratör för och aktör hos Bergman, på bakre räfflade väggen. Medan Bergman växlade mellan film och teater, söker Hartmann med videokameran interferens mellan medierna. Handlingstråd saknas mellan de tio scenerna som är förbundna med en drömspelsteknik friare än Strindbergs. Precis som när man spelar Elfriede Jelinek läser man ofta långa textsjok medan man gestaltar något med texten blott associativt förbundet.

Pjästexten är ett montage av citat ur Bergmans estetiska skrifter (främst Laterna magica) och hans filmer – såväl publikfavoriter som Viskningar och rop och Fanny och Alexander som expertisfavoriter som Ansikte mot ansikte, Skammen och Vargtimmen. Ibland används bildcitat. Men oftast är manuset omfunktionerat. Den vackert döende Harriet Anderssons repliker (som Agnes) i Sven Nykvists kameraljus (Viskningar och rop) ersätts första gången de citeras av en skakig kamera som fokuserar en kanske medvetet mindre väl spelande aktris. Detta triggar naturligtvis den bergmankunniga publiken till gissningstävling. Poängen är att vi skall känna igen citaten och långsamt försöka erinra oss varifrån de kommer – men också förnimma orden på ett nytt sätt. Bergmans text bildar klangbotten till det hartmannska teaterfyrverkeriet.

 

Estetiken

I Bergmans estetik, såväl i filmerna (tydligast i Persona och Ansiktet) som på teatern (Misantropen, En vintersaga etc.), påminns vi i brutala eller diskreta kommentarer om att spelet endast är ett spel, trots att Bergman är en illusionernas mästare. Hos Hartmann får vi sällan sväva in i illusionen och aktörernas kommentarer och illusionsbrott är så många och täta att tankarna dessvärre förs till barnkulturens ”det här är inte på riktigt, det är bara på låtsas”. Ibland tröttnar till och med rollfigurerna själva på estetiken. Bengt CW Carlsson, som just magnifikt och uttrycksfullt spelat upp en döendes avskedsscen ur Fanny och Alexander där Hamlet och hans faders vålnad utgör textbotten blir besviken när scenen avbryts av kollegerna. Men visst är det dråpligt komiskt när ett högtidsklätt par (Reuben Sallmander, Tova Magnusson) följt av en kameraman gör entré i salongen, sätter sig ned bland oss och inleder ett mycket bergmanskt återhållet gräl om den ömsesidiga kärlekens existens eller ickeexistens!

Mot slutet av andra akt fokuseras också Bergmans biografi. Skatteverkets män som 1976 gjorde entré på Dramaten mitt under repetitionerna och anklagade Bergman för skattebrott gestaltas av Peter Engman, fyndigt nog lika naken som tjänstemännens argument. Han spelar mot Carlssons likt en tiggare hukande Bergman. Bergman ställs till svars också för sin behandling av kvinnor och kritiker. Strax därefter grips vi av djupare allvar när Hartmann berör Bergmans ömma punkt och aktören i något som liknar demens nära döden trevar i minnet efter de nio barnens födelsedagar och förnamn. Allt detta presenteras dock explicit som ett spel i spelet.

 

Metateatern

En propert kostymklädd Engman söker passera mellan död och liv genom en inburen högst realistisk dörr framför scenhuset och sjunker sedan ner på dödssidan genom en scenlucka. Samtidigt ser vi en överdrivet sminkad aktör i svart clownhatt med tre strutar med exakt imiterade åtbörder passera mellan rummen inne i huset.                       Teaterminnena rör främst Hamlet och Narren i Trettondagsafton, men också de gycklare som ofta bildar kontrast till det serent seriösa i Bergmans verk. Men varför blotta och exponera manliga aktörers svällbukar och hängande (sic!) bröst å det sätt som Hartmann gör? Den enda rimliga förklaring som går att finna – om han nu inte vill hälsa till Fellini – ligger just i grotesken, ofta det sublimas baksida hos Bergman, liksom i 1600-talsbarocken. Dödsångest och rå sexualitet tycks sammankopplade som figurer på spelkort. Barocken gör sig påmind på flera sätt hos Hartmann. Den från korset nedtagne Kristus i Caravaggios variant skymtar ofta i projektionerna, liksom andra döds- och tidsfixerande målningar.

Hartmanns problem är att få av aktörerna lyckas leva upp till den metateatrala estetiken. Undantaget är Elin Klinga, som arbetade med Bergman, bland annat i dennes fjärde och sista iscensättning av Strindbergs Spöksonaten. Hennes återgivande av själsliv när hennes ansikte fokuseras i närbild av kameran fascinerar och engagerar. Men alltför ofta förblir rollfiguernas skrik blott skrik. De blir mera ursinniga vrål i ångest än expressionistiskt gestaltad förtvivlan.

Som helhet är dock Sebastian Hartmanns iscensättning ett lustfyllt och intellektuellt utmanande inslag på den ganska sömniga dramatenrepertoaren. Som åskådare imponeras man av hur skickligt Hartmann träffar den bergmanska tonen och det omutliga inre tryck som präglar Bergmans verk. Här fångas rollfigurers desperata vilja att få kropp och bli liv och frågan om roller/människor är individer eller en enda person är ständigt akut. Är vi inne i drömmen eller vakna? Lever vi eller är vi redan döda, ty dö måste vi? Men redan i livet längtar själen efter befrielse från kroppen. Än står vi i speglarnas sal, än ute i stormen och åskan likt Narren i Trettondagsafton. I vargtimmens ångest hemsöks vi av demoner och gångna tiders kättarbål och möten med döden blir samtida i dunklet. Och likt ett adagio avslutas denna med musik, ofta klassisk musik, berikade iscensättning med Bergmans skildring av hur han lyssnar på Bachs Juloratorium och betraktar modern sittande böjd över sin dagbok. Få har träffat tonen i den bergmanska konstens värld så exaxt som Sebastian Hartmann.

 

Fantastisk festival?

Redan vid öppningsceremonin betecknade projektledaren Ulrika Josephson festivalen som fantastisk. ”Antalet besök till festivalens föreställningar (gästspel och Dramatens egna uppsättningar) blev sammanlagt 8454. Det motsvarar en beläggning på 85 procent. Motsvarande siffra de två tidigare festivalerna var 6946 med en beläggning på 73 procent (2012) och 4685 med en beläggning på 68 procent (2009)” skriver Dramatens pressansvariga Mimmi Fristorp. Behöver Josephson omdöme revideras? Efter festivalen är det ganska glest när Huset vid nattens ände spelas och många går i pausen. Utsålda till sista tredje radenplats var dock de båda föreställningarna av Richard III från Schaubühne am Lehniner Platz med Lars Eidinger i titelrollen (se Norsk Shakespeare og Teatertidskrift, nr. 2-3, 2016).

 

tgSTAN

På Målarsalen, en av Dramatens småscener, gästade gruppen tgSTAN, som har sin

hemort i Antwerpen med tolkningar av Bergmans Scener ur ett äktenskap (1973) och Efter repetitionen (1984). Teatergruppen bildades 1989 av fem skådespelare utan teaterchef och hierarkier. ”STAN” står för ”Stop Thinking About Names”. Man spelar på flamländska, franska och engelska. Gruppen har tidigare gästat Uppsala och Göteborg. Längre bort från Frank Castorfs eller Sebastian Hartmanns bildestetik kan man knappast komma. Gruppens arbete utgår från lång och omsorgsfull manuskriptbehandling och endast kort repetitionstid på scenen. Resultatet tvingas därmed bli textnära, i de här aktuella fallen snubblande nära en scenisk läsning. Aktörerna har sett de bergmanska originalverken, men först efter det att de utarbetat sin egen tolkning.

Scener ur ett äktenskap visades först i svensk TV 1973 med Liv Ullmann och Erland Josephson i huvudrollerna. Filmversionen hade premiär i Art House i New York 1974.

Serien An American Family anses ha bidragit till filmsuccén. Idén att spela Bergman tycks gruppen ha fått i Toulouse.

Endast Johan och Marianne förekommer på scenen. En lång måltidsscen med vännerna Peter och Katarina gestaltas på vita duken. Språket är franska och aktörerna leker metateatralt genom att låtsas komma av sig och titta på den engelska översättning vi ser ovanför filmduken. Man har behållit indelningen i sex avsnitt, men givetvis förkortat ordentligt till två timmar och tjugo minuter. Till vänster hänger mängder av kläder på en garderobstång – i synnerhet Johan byter om hela tiden. Till höger står ett bord med rekvisita och några långa soffor, som liknar IKEAs, skapar tidsatmosfär. Den svenskfranska skådespelerskan Ruth Vega Fernandez har hyrts i för rollen som Marianne, som hon gestaltar vackert och så inlevelsefullt att vi ser tårarna rinna. Hon lyckas balansera det besvikna med det undanglidande i sin rolltolkning. När hon inleder ett eget liv märks ett rakryggat drag. Frank Vercruyssen, som tillhör teaterns fem grundare, har det betydligt värre. Johangestalten blir svår att sympatisera med, då hyckleriet och de löjliga dragen tillåts dominera. Vercruyssen låter naturvetenskapsmannen i Johan återspeglas i tafatthet och svårighet att hantera känslor. Tyvärr ställer man sig frågan varför Marianne inte kastar ut honom ganska tidigt och får inget svar under kvällen.

I en så liten produktion har man svårt att slåss, men sättet att gestalta slagsmålet i pjäsen genom att sminka på sig blod och blåmärken ter sig krystat. En strykning hade nog fungerat bättre. Varför man inte vill äta på scenen är svårt att förstå. (Ibland bjuds ju till och med publiken på mat under föreställningar.) I stället för att stryka strör man ut brödsmulor och andra matrester på ett matsalsbord. Tyvärr går tankarna mera till amatörteater än metateater i sådana ögonblick.

Är pjäsen fortfarande aktuell? Det beror på vem man frågar. De med Johan och Marianne jämnåriga svarar med ett ”ja”, medan vi senfödda är skeptiska. Äktenskapet har förlorat sin aura och få bär väl idag på Johans och Mariannes förväntningar. Kvinnorollen har förändrats. Medan barnen i pjäsen är märkligt frånvarande och negligeras av Johan är de idag än större troféer att slåss om vid en skilsmässa än den ärvda klockan hos Bergman. I ärlighetens namn måste dock framhållas att redan Bergmans kollega Maj Wechselmann framförde detta argument i samband med TV-serien.

 

Efter repetitionen

Efter repetitionen gjordes ursprungligen för TV – Bergmans sista ”vanliga” spelfilm var ju Fanny och Alexander från 1982. Själv såg han verket som en epilog. Huvudpersonen Henrik Vogler, spelad av Erland Josephson, har tydliga drag av honom själv och motspelskorna är Ingrid Thulin, som han arbetat med redan under sin Malmötid och Lena Olin, dotter till Stig Olin, som innan han blev programchef på Sveriges Radio medverkat i tidiga bergmanfilmer och även varit grammofonsångare. Den unga Anna skall spela Indras dotter i Voglers femte iscensättning av Ett drömspel, en roll som hennes sedermera alkoholiserade och utåtriktade moder Rakel tidigare haft hos Vogler.

I denna fem kvart långa iscensättning lyckas tgSTAN bättre, delvis genom att låta samma aktris spela de båda kvinnliga rollerna. Därmed vävs nu och då samman, som det brukar göra i en äldre människas medvetande och olika raster i en konstnärs liv blir synliga. Växlingen mellan själstillstånd blir också mer spännande när den tycks ske inom samma person. Kanske det naiva sökandet och självdestruktionen är stadier på skådespelarlivets väg? I denna roll lyckas Vercruyssen bättre än i Scener ur ett äktenskap. Han avstår från att klä av och på sig, liksom från att verka tafatt, och förmedlar faktiskt konstnärens problematik, liksom regissörens kärlek till skådespelarna genom ett återhållsamt lugn. Men även här fascineras man betydligt mera av den kvinnliga rollen. Skådespelerskan Georgia Scalliet. tjänstledig från Comédie française, imponerar i sina förvandlingar från oskyldig naivitet till mänskligt förfall. Hon ger såväl uppriktigheten som dödsföraktet, förförelsen och destruktiviteten ett ansikte. Spelstilen är expressiv. Hennes ansiktsuttryck och lysande diktion tdliggör rollfigurernas inre tillstånd.

 

Ingmar Bergmans position

Eldsjälen bakom den första Bergmanfestivalen 2009 var Staffan Valdemar Holm, Dramatenchef 2002–8. Det var också då som Ingmar Bergman fick en gata strax bakom teatern uppkallad efter sig. Tanken var att dels visa bearbetningar av den 2007 bortgångne regissörens verk, dels stora internationella iscensättningar. Sedan hade man nog tänkt sig att låta Ingmar Bergman själv stå tillbaka för den samtida teaterkonsten. Att låta tre år gå till nästa festival 2012 och fyra till följande 2016 måste ha berott på teaterledningens inskränkthet. (Bergmanveckan på Fårö har organiserats med betydligt större självklarhet.) Det har som bekant inte rått brist på produktioner att bjuda in och Dansens Hus och Moderna Dansteatern MDT har lyckats hålla Stockholmspubliken à jour med danskonstens utveckling.

Men 2009 trodde nog få att Bergmans egna filmmanus skulle fortsätta spelas. Nu tycks de ha fått status som moderna klassiker. Fritzi Haberlandt fick exempelvis sin idé att tillsammans med Corinna Harfouch och regissören Jan Bosse återaktualisera Höstsonaten genom Bergmans film. Sådant motiverar naturligtvis festivalens fortsatta existens. Liv Ullmanns Enskilda samtal var den enda produktion i år som visade ett kärleksfullt och (alltför) devot förhållande till Ingmar Bergman; de flesta nytolkningar är lika brutala som Bergman själv (ibland).

Ingmar Bergman är naturligtvis en svensk nationalikon. Sedan 2008 kan vi klistra hans porträtt på brev inom Sverige – eller två porträtt om vi skriver till utlandet. Våra nya gröna 200-kronorssedlar bär hans bild. Ironin är naturligtvis uppenbar med tanke på den unge regissörens ekonomiska problem att ta sig till Cannes 1956 när han prisbelönats och fått internationellt genombrott med Sommarnattens leende. (Han fick låna pengar till resan av Bibi Andersson,)

 

Traditionen

Bergmans mest kreativa period var tiden i Malmö på 1950-talet, då även filmer som Sommarnattens leende (1955), Det sjunde inseglet (1956), Smultronstället (1957) och Jungfrukällan (1960) kom till på somrarna. Bland teaterkonstverken märks Faust, Peer Gynt, Misantropen och Den glada änkan. Som Dramatenregissör tillhör han jämte Olof Molander (1892–1966) och Alf Sjöberg (1903–80) de mest betydande – men till skillnad från dem öppnade han sig mot det nya TV-mediet och blev snart sagt folkkär. Hans Trollflöjten (1974) gjorde operakonsten tillgänglig för en ny ung publik. Teatermediet är förgängligt, i synnerhet före videofilmningens tid, och Molanders och Sjöbergs av deras skådespelare mycket uppskattade arbete sjunker allt mer in i historien. Bergman kommer att bli mer tillgänglig, dels eftersom de sista av hans huvudrollsinnehavare länge kommer att vara verksamma på scenen, dels eftersom hans verk i så stor utsträckning bevarats genom andra medier.

Under decenniet före Bergmans död och strax därefter kunde man höra många yngre regissörer irriteras över den bergmanska psykologiska naturalismens dominans. I samband med Hamlet på Dramaten 1986 kom Bergman hos kritikerna att framstå som passé. Idag har sådan kritik förbleknat – en död person är naturligtvis dömd att tillhöra en gången tid. Framgångsrika nya regissörer har sökt sig nya vägar, även om ingen har verkat inom lika många medier och fått ett jämförbart internationellt genomslag. Bergman som teaterpolitisk maktfaktor försvagas när personer som aldrig träffat honom tar över nyckelpositioner och kvar blir verket. Forskare som Maaret Koskinen och Birgitta Steene har gjort hans konst tillgänglig för alla som så önskar. 2000-talets fixering vid det privata har lett till en bredare publiks intresse för Ingmar Bergmans föräldrar, hustrur, livsavsnittsledsagarinnor och barn. Inte bara Fanny och Alexander utan även Ingmar Bergmans biografi tillhör gängse svenska samtalsämnen. Bergmans personlighet inneslöt som bekant vissa vresiga drag, vilket ökat populariteten.

Med tillförsikt kan vi således se fram emot en idérik Bergmanfestival i samband med hundraårsminnet av Ingmar Bergmans födelse 2018. Kanske kan vi också hoppas att kulturdepartementet visar en större generositet än under Strindbergsåret 2012?

 

Roland Lysell

Husets vid nattens ände av Sebastian Hartmann fritt efter Ingmar Bergman
Urpremiär den 25 augusti, Stora scenen

Regi och scenografi: Sebastian Hartmann

Kostym: Adriana Braga Peretzki

Ljusdesign:Lothar Baumgarte

Videodesign: Voxi Bärenklau

Medverkande: Eric Stern, Sanna Sundqvist, Elin Klinga, Reuben Sallmander, Andreas Rothlin Svensson, Bengt CW Carlsson, Mia Benson, Tova Magnusson och Peter Engman. Regi: Sebastian Hartmann

 

tg STAN (BEL): Scener ur ett äktenskap av Ingmar Bergman
Av och med Ruth Vega Fernandez och Frank Vercruyssen i samarbete med Alma Palacios and Georgia Scalliet och även: Robby Cleiren, Bob Cornet, Jan Deca, Jolente De Keersmaeker, Mariet Eyckmans, Karin Vaerenberg, Renild Van Bavel, Jan Vancaillie and Thomas Walgrave
I samarbete med Théâtre Garonne, Toulouse
MÅLARSALEN den 2 och 3 september

 

tg STAN (BEL): Efter repetitionen av Ingmar Bergman
Av och med Georgia Scalliet och Frank Vercruyssen i samarbete med Alma Palacios, Ruth Vega Fernandez och Thomas Walgrave
En samproduktion med Théâtre Garonne, Toulouse
MÅLARSALEN den 4 september