Där står Anna Pettersson och Johan Rabaeus på Dramatens Lilla scen med var sin stencilbunt i handen och läser högt. Vad är det egentligen de gör? Pettersson förklarar dekonstruktionen så pedagogiskt att till och med de mest grånade i publiken kan förstå. Ett stycke in i föreställningen citerar de kritikern Claes Wahlin för få ett tips. Egentligen är det ganska enkelt: de konstruerar en ny pjäs som handlar om att iscensätta en dekonstruerad version av August Strindbergs Fadren.

Pettersson lockas som många i sin generation till klassikerna Ibsen och Strindberg i kraft av deras laddade dialoger och konflikter. Själva ämnet förklarar man från scenen vara passé: i och med DNA-teknikens uppfinning blev frågan efter faderskapet obsolet, då den snabbt kan besvaras. Maktperspektivet är däremot intressant och man börjar illustrera detta genom att spela upp scenen med Nöjd som gjort en flicka med barn. Den spelas med löständer för att markera distans. Så spelar man upp scen efter scen, diskussionen om dottern Berta, Lauras monolog om rälsen, scenen med lampkastningen etc. Rabaeus imiterar Järegård och berättar om hur viktig Stadsteaterns iscensättning av pjäsen med Keve Hjelm och Lena Granhagen var för honom, medan Pettersson låter honom visa upp hur Ryttmästarn bar sitt kors i Staffan Valdemar Holms iscensättning 1997. Man refererar till sommardeckare, David Lynch och Wittgensteins påstående att konsten tar vid där språket upphör.

Också de båda aktörernas bakgrund tematiseras i dialogen: Anna Petterssons dramaturgiska forskning i syfte att finna en ny teaterform och Rabaeus irrvägar till skådespeleriet via studier vid Handelshögskolan. Kvinnligt och manligt tycks fascinera dem båda, liksom gamla könsroller och nya. Pettersson har grundligt reflekterat över alla kvinnor som tar livet av sig i dramatiken. Medan Rabaeus generation gjorde generationsuppror genom Vietnamrevolt och hasch, gör Petterssons generation revolt genom anpassning. Så håller man på och jämför under halvannan timme, medan man då och då går ner i Strindbergs pjäs igen och – i och för sig skickligt – spelar upp dialog för dialog. Det finns en tillit mellan dem; Pettersson lutar sig mot Rabaeus axel, men också rejäla åsiktsskillnader. Pettersson markerar sin ovilja mot såväl plakatteater som slentrianteater och får naturligtvis publiken med sig i skrattsalvorna. Ibland blir risken för idyll väl stor: vad sjöng Laura och Ryttmästarn tillsammans när de var nyförälskade? Jacques Brel? Barbro Hörberg?

Till sist sitter man i var sin tvångströja och låter pjäsen sluta. Åskådarna har blivit underhållna på högsta nivå och kunnat associera till de troligen ganska många iscensättningar av Fadren de sett under åren.

Medvetenheten till trots tycks tyvärr pjäsen ha kommit bort. Fadren handlar inte bara om faderskap, utan har många andra dimensioner, exempelvis av ritualmord. Ryttmästarn må vara hur 1800-talsmässigt inbilsk som helst i sin höga självvärdering, men som pjäsen är skriven snärjs han faktiskt av ett, kanske påstått, matriarkat. Enda sättet att gestalta detta idag utan politiska risker att ge våra misogyna bekanta vatten på sin kvarn vore kanske att låta en man spela Laura. Vid ett gästspel i Stockholm för några decennier sedan gjorde en finsk amatörteater just detta och pjäsen blev obehagligt effektiv.

Men på ett plan segrar den psykologiskt-realistiska konventionen. Den pjäs Pettersson och Rabaeus spelat, det vill säga inte Strindbergs Fadren, utan den pjäs om en iscensättning de har i sina manus har man spelat upp ”som den är”.

Roland Lysell

 

Kungl. Dramatiska Teatern

& Strindbergs Intima Teater

Fadren

Av: August Strindberg

Regi, scenografi och bearbetning: Anna Pettersson

Ljusdesign: Max Mille

Musik: Gustave Lund

Medverkande: Anna Pettersson, Johan Rabaeus