I ett intensivt och kraftfullt ögonblick anklagar Oidipus (Reine Brynolfsson) Teiresias (Gunnel Lindblom) för att vara den som anstiftat mordet på Laios och därmed orsakat pesten i Thebe. Åskådarna sitter tysta i salongen, förstummade i detta ögonblick av koncentrerat skådespeleri. Gunnel Lindblom har försetts med vit peruk, mörka glasögon och schäferhund och ter sig tidlös i förhållande till Brynolfssons Oidipus (vi har sällan sett Brynolfsson spela så övertygande) i svart kostym och vit skjorta. I denna kraftmätning har många, i synnerhet antropologen René Girard, funnit en nyckel till Sofokles drama. Det handlar inte om att återberätta myten om sonen Oidipus som dödar sin far och gifter sig med sin mor; det handlar snarare om att kämpa om vems livshistoria som skall anpassas till myten och vem som därmed skall skuldbeläggas. Den kedja av orsaker som dramats Oidipus konstruerar – med ökande ovilja och motstånd från antagonisternas sida – är minst sagt provisorisk och bräcklig. Eftersom texten talar om mördare i flertal, får aldrig mordgåtan en helt tillfredsställande lösning. Scenen med budbäraren och herden i slutet av dramat (de är båda lätt disträ) tydliggör denna afton inte riktigt spelet med hypoteser och provisorier. Eirik Stubøs tolkning av dramat blir styckevis dessvärre en lightversion, eller i vart fall en elegisk återblick på något som redan hänt.

Problemet börjar med översättningen. Det hade varit bättre att använda Jan Stolpes och Lars Håkan Svenssons mer exakta ordkonst än Zilliacus och Gullbergs alltför svenskidealistiskt välljudande versrader, även om Marie Lundquist putsat bort de mest ihåligt klingande formuleringarna.

Nästa fråga är om de båda dramerna verkligen passar ihop. Oidipusdramat, författat av den mogne tragöden under tidigt 420-tal f. Kr., präglas av obönhörlig exakthet, i synnerhet i Stubøs tolkning, en exakthet som Antigone (442 f. Kr.) med sin lösare dramaturgi knappast kan få. Antigonedramat kommer i denna tolkning helt i skymundan av Konung Oidipus och en imposant Kreon, spelad av Hannes Meidal, som sig bör mera princip än individ, blir en stämma sänd på en annan våglängd än Antigones och Ismenes repliker. I Antigonedramat måste konflikten mellan statens politiska krav och ättens religiösa te sig akut, som en konflikt där alla alternativ är felaktiga; här blir Antigone främst ett offer. Dessutom har man lagt in ett kortare parti ur tragödens sista drama, Oidipus i Kolonos (406 f. Kr.), för att skapa ett slags Oidipushistoria. Det hade inte varit nödvändigt.

Ett tredje problem rör kören. De grekiska klassiska tragedierna präglas av en ständig kamp mellan protagonist och kör. Genom kören skulle man än idag kunna problematisera, differentiera och ifrågasätta, men här reduceras kören till tre aktörer. Någon talar som om han medverkade i gammaldags radioteater och någon befinner sig alltför nära det vardagliga och ingen av dem kan mäta sig i styrka med Brynolfssons Oidipus.

Programhäftet har tillkommit snabbt. Man skriver ”Sokrates – musiker och författare”, men som väl är menar man Sofokles. Annat är ytterst förnuftigt, exempelvis Stubøs tanke om att ”det finns en påtaglig osäkerhet om hur mycket vi egentligen förstår av vad som sker” och att kören snarast är ”den avgörande rösten”. Vad vi ser är däremot, som nämnts, en reducerad kör och en obönhörlig säkerhet. Än mer tänkvärd är Jean-Pierre Vernants framhållande av ”det tvetydiga i Oidipus yttranden”. Vernant skriver också om Oidipus envisa vilja att demaskera, hans envisa strävan efter sanningen, och däri kan nog Stubø, Brynolfsson och Vernant enas. Men vart tog tvetydigheten vägen?

Programhäftet innehåller vidare sju mer eller mindre klassiska, stundom filosofiska, tolkningar av Antigone. Icke heller här följer Stubø upp tankarna.

Idag torde det vara ofruktbart att söka historiskt rekonstruera de antika iscensättningarna; vi vet för litet om dem. Internationellt är tendensen snarare den totala anarkin, där våldet gärna gestaltas rått och utan förklädnad och där excessen i gester, rörelser och scenmaskiner låter den filosofiska konflikten tona bort. Stubøs klassikertolkning fungerar precis tvärtom. Några enkla stolar på en kal scen, rök- och dimridåer och projicerade fotografier av protagonisternas ansikten i fonden bidrar till renodlingen och koncentrationen i Oidipusdramat, medan de vardagsrealistiska kostymerna i Antigonedramat bidrar till avtrubbningen.

Protagonisternas starka viljor kräver en tankeinnebörd i iscensättningen och en strukturerande regi, en regi man här saknar.

Roland Lysell

===

Kungl. Dramatiska Teatern, Stockholm

Oidipus/Antigone

Av Sofokles

Regi: Eirik Stubø

Översättning: Marie Lundquist efter Emil Zilliacus och Hjalmar Gullberg

Scenografi och kostym: Kari Gravklev

Ljus: Ellen Ruge

Medverkande: Reine Brynolfsson, Sanna Sundqvist, Stina Ekblad, Hannes Meidal, Gunnel Lindblom, Ellen Jelinek, Rasmus Luthander, Pontus Gustafsson, Hans Klinga, Johan Ulveson, Per Mattson, Kicki Bramberg m fl.