Sällan blir teaterns magiska makt så tydlig som på Thalia Theater i Hamburg när man spelar Susanne Meisters bearbetning av Thedor Storms klassiska novell Der Schimmelretier (Spökryttaren) från 1888. I den litet karga skrovligt berättade novellen skildras hur den begåvade men trotsige unge Hauke Haien i sin kärva nordtyska miljö lär sig konstruera fördämningar mot havet på ett nytt och säkrare sätt sedan han fått tag på en holländsk lärobok i geometri och en holländsk grammatik. Vägen till framgång går – som väntat – via dammfogdens dotter. Och som många irrationella rationalister i litteraturhistorien går han under.

Storm var litterär realist: i novellen ”Immensee” lyckas han återge såväl erinringens nyanser som trofasthetens styrka och Storms mäktiga idylldikt ”Oewer de stillen Straaten” har drag av en musikalisk ”L’Angelus” (Millet). I ”Spökryttaren” bibringas läsaren intrycket av att Storm återger en folklig berättelse om en man med övernaturlig förmåga.

Så är dock icke fallet; forskningen har inte lyckas hitta någon lämplig förlaga, men just berättarperspektivet är vad Meister och Simons utgår från. Bettina Pommers scenografi låter oss se den ena brant sluttande sidan av en damm med två inbyggda artonstegiga trappor. Ett väldigt grått hästkadaver ligger högst uppe i trappan och ovanför detta ser vi en imposant kyrkklocka upphängd i ett rep.

Sju gånger hör vi klockan klämta och berättelsen om stormfloden 1756 och därmed förbundna övernaturliga händelser klinga ut i salongen. Här berättas om gamla Trin Jans (med djup inlevelse gestaltad av Barbara Nüsse) som dör med en sista suck och på barnets fråga sägs komma till himlen, där allt är bättre. Världen är strängt pietistiskt svart och rigid. De svarta kläderna är skickligt skräddade gammaldags söndagskläder. Den osynlige härskaren är Gud. De återhållna känslorna exploderar ibland i vild obehärskad aggressivitet. Vi får inte se hur Hauke slår ihjäl Trin Jans angorakatt, men väl hur hon ständigt håller den stora vita kattpälsen i handen.

I denna dekonstruktion av berättelsen intresserar man sig för konflikten mellan den begåvade särlingen och uppkomlingen som vill introducera det abstrakta vetenskapliga tänkandet i en miljö präglad av nedärvd praktisk klokhet. I sin vita skjorta och känslomässiga utspel står Hauke (Jens Harzer) för något modernare och kanske högre än den slutna svarta bymiljön. Urladdningarna mellan honom och Ole Peters (Sebastian Rudolph) är våldsamma. Men Hauke står inte bara för klokhet, utan också för hybris. Hans övertro både på sig själv och på vetenskapen är inte bara Storms 1800-tals utan också vår tids. Kärleken till hustrun Elke (Birte Schnöinck) finns där som fond, men uttrycks sällan i kroppslig närhet och påverkar honom aldrig – och barnet (Kristof van Boven) har vattenskalle och blir inbegreppet av den sinnessvages oskuld och naivitet.

Spänningen i iscensättningen skapas mellan det statuariska och återhållna i berättarscenerna och ett våldsamt utagerande i spelscenerna mellan dem. Jens Harzer kan som få tolka fanatiker på gränsen mellan geni och vansinne. Det märks i det akrobatiska kroppsspråket när han störtar nedför scengolvet, rusar förvirrat, vrider sig eller griper tag i en medaktör. Det märks i språket som tänjs och skruvas ut och in och Storms lugna tonfall förvandlas till extatiska monologer som blottar ett allt mer kaotiskt inre. Skaparkraften mot förväntan är inte bara spökryttarens från 1700-talet utan vår tids.

Sebastian Rudolph i vacker svart tidspräglad kostym och glänsande stövlar gestaltar Haukes motpol Ole. Han kan ryta som en officer, ilsket attackera Hauke, men också mot sin vilja avslöja sin djupa beundran för konkurrenten och i sin mimik röja den inverkan Hauke i kraft av sin aura har på honom. Ingen i byn får höja sig över sitt stånd, men med tveeggad avund eller beundran ser byborna på dem som trotsar – ty kanske har de kontakt med ödets makter.

Hauke är den som förnyar dammbyggnadskonsten – dammen hade hållit om inte byborna dumdristigt förstört den. Men Hauke är också den som förlorar allt: hustru, barn och till sist sitt eget liv i stormen och vågorna. I halvmörkret i slutscenen sprängs puritanismens svarta värld och Jimi Hendrix ”Voodoo Child” dånar ut på högsta volym i salongen. Jens Harzer sliter av sig de svarta 1700-talsplaggen och den vita skjortan och allt åker ner i den helveteslucka som representerar havet. Helt naken och kroppsligt utmattad till sammanbrott står han skakande och svettglänsande i en värld som gått under, en svart värld så främmande för oss, men ändå så lik vår egen syntetfärgade. 260 år har gått – men ändå inte…

 

Roland Lysell

 

 

Regie: Johan Simons
Dramaturgi: Susanne Meister

Scenografi: Bettina Pommer
Kostym: Teresa Vergho
Musik: Warre Simons
I rollerna: Kristof van Boven, Jens Harzer, Barbara Nüsse, Sebastian Rudolph, Birte Schnöinck, Rafael Stachowiak

(Hamburg 14 november 2017; inbjuden till Berliner Festspiele, Theatertreffen 2017, men ej visad därstädes)