Cullbergbalettens väg från litteratur i rörelse till angelägen dansteater

(Tidigare publicerat i Norsk Shakespeare og Teatertiskrift 2-3, 2017)

 

Modern svensk danskonst präglades från Andra Världskrigets slut och framåt av två koreografer: Birgit Åkesson (1908–2001) och Birgit Cullberg (1908-99). Medan Åkesson stod för experimenten och i samarbete med Erik Lindegren och Karl-Birger Blomdahl skapade allkonstverk av typen Öga, sömn i dröm, där dansen inte längre illustrerade poesin och musiken utan verkade som en konstart i sin egen rätt, skapade Cullberg en mer litterär danskonst – Fröken Julie (1950) framstår som genombrottet – där dansen berättade på ett sätt som icke är brukligt i den på virtuositet koncentrerade klassiska baletten. Cullberg strävade i motsats till Åkesson efter ett mindre esoteriskt tilltal och en bred publik. Hennes tidiga verk illustrerar ofta myter och litterära förlagor – något som även gäller den amerikanska pionjären Martha Graham (1894–1991). Till skillnad från Grahams verk har Cullbergs dock ofta ett inslag av lättsam humor.

 

Birgit Cullbergs karriär och Cullbergbalettten

 

Birgit Cullbergs karriär är en svensk framgångssaga. Instängd i oscariansk moral, där en bankdirektörsdotter från Nyköping som Cullberg inte ens fick titta på månen tillsammans med en ung man, sökte hon sig till Stockholms högskola för litteraturstudier och småningom till den legendariske danspionjären Kurt Jooss i England för träning i modern dans och koreografi. Hennes radikala engagemang och motstånd mot nationalsocialismen var rakryggat i en svår tid. Vid 59 års ålder fick hon till sist ett eget danskompani och 1995 blev hennes Fröken Julie med Elsa-Marianne von Rosen ämne för en doktorsavhandling av Erik Näslund. Hon var en av de konstnärer som genom sitt betonande av själslig och kroppslig frihet och individualitet hjälpte sin publik att befria sig från tvång och konventioner av skilda slag. Cullbergbaletten drevs sedan vidare, först av sonen Mats Ek och sedan av en rad koreografer med skilda utgångspunkter.

Nu fyller Cullbergbaletten 50 år och man firar med heldagsseminarium och guld och glitter i foajén. Man bjuder till och med publiken på bubblande drycker. Dessutom har Mats Ek och Ana Laguna återuppväckt och lätt aktualiserat en av Cullbergs klassiker, nämligen Eurydike är död (1968), vilken visas tillsammans med Jefta van Dinthers aktuella Protagonist i en dubbelföreställning. Dubbelverket är inte bara av danshistoriskt intresse utan också av teaterhistoriskt.

 

Eurydike är död

 

Cullberg inspirerades av Palle Nielsens träsnitt som föreställer en krigshärjad stad, vilka visas i bakgrunden, och Gilberto Pontecorvos och Ennio Morricones film och filmmusik, Algeri 1 Novembre 1954 – denna musik illustrerar också Cullbergs iscensättning. Hades, Hekate, tre spioner och tio soldater är alla klädda i svarta trikåer med vita ränder. Mönstret för tankarna till skelett. Orfeus (Daniel Sjökvist) bär tvärtom en löst sittande vit dräkt med svarta ränder. Ett staket som vid kravaller står diagonalt på scenen och ansluter visuellt till scenbildens och dräkternas randmönster. Eurydike dansas vackert av Dasha Hlinkina, klädd i vitt tyll. Handlingen är välkänd och enkel: Orfeus söker sin Eurydike i dödsriket och lämnas ensam och förtvivlad med den undflyendes tomma vita klädnad i handen. Cullberg hade på sin tid dansare som von Rosen, skolade i klassisk tradition till förfogande i sina baletter. Det är naturligtvis en ansträngning för dagens dansare att vrida klockan tillbaka, bära varandra på axlar, samlas i vackra formationer och sträcka ut armar och ben i rörelser av klassisk skönhet. Men tack vare pietetsfull energi och Eks och Lagunas instruktioner lyckas man. En passant bevisar man också att dagens på vardagliga eller psykiskt knutna rörelser fokuserade dansare också behärskar traditionell modern danskonst.

Politiken i verket har däremot åldrats. Cullbergs värld är svart-vit, hennes soldater är preussare, kriget står för förstörelsen och fienden finns utanför det samhälle vi vill skapa. Så tedde sig världen ännu i Vietnamkrigets tid – och på det sättet bildar den motpolen till Protagonist som akut griper tag i problem som Cullbergs generation blott sällan erfor.

 

Protagonist

 

Koreografen Jefta van Dinthers värld i Protagonist, ett verk för femton dansare, är en värld utan nåd. Människan är kluven inom sig själv och det egna medvetandet driver henne obevekligen mot ruinen. Aktörerna kämpar, vrider och drar i varandra i sällsamma konstellationer, så att kroppar bildar säregna skulpturer. Medan Eurydike bärs som en död av soldaterna, bär man här en kvinna till något som liknar en stegling – medaktörerna sliter i hennes kropp åt olika håll. Varje form av erotik tycks urarta i maktkamp, förvisso suggestivt gestaltad med akrobatisk suveränitet. Strävandet efter gemenskap är skriande och förtvivlat, men slutar ofta i tvång och förnedring. Ständigt söker aktörerna roller i ett spel som deras kontrahenter behärskar bättre. Samhörighet är skenbar – istället ser vi ett samhälle av isolering och främlingskap. En vuxenvärld präglad av barns egoism? En kamp i ett flyktingläger eller på en fängelsegård?

 

Världens dova destruktivitet

 

Men denna värld är sublimt vacker i sin dova destruktivitet; de ansträngda kroppsrörelserna skapar en förvirring i balans. Van Dinther själv säger sig vara inspirerad av det nattliga klubblivet i Berlin och klubblivet präglar förvisso ljuddesignern David Kiers, ljusdesignern Minna Tiikkainens och konstnärsduon Simkas bidrag till föreställningen. I fonden står en bred stålställning. Det blodrött lysande golvet är inte bara revolutionens, utan också klubbvärldens. Även här befinner vi oss i ett själens Hades, men detta Hades är kanske blott en tysk källare. Allra starkast bidrar sångaren Elias med sin samtidigt ynglingaaktigt sentimentala och grovt Tom-Waits-spruckna röst till den drömska stämningen. ”We are falling, falling now! Let’s start a revolution! How beautiful it is”, hörs han sjunga gång på gång. Men precis som 1930-talets tyska kabaretartister säger texten en sak och stämman en annan.

De femton aktörerna är inte bara skickliga dansare utan de gestaltar med gester och ansiktsrörelser desperationens nyanser, som vore de teaterskådespelare. Det är som om dansarna ständigt sökte ett förhållande till sitt eget språk, till musiken och till medaktörernas kroppar. Rörelsen är aldrig given som hos Cullberg och Ek, utan måste ständigt upptäckas på nytt. En och annan dansare riktar skickligt en av skrämsel präglad blick rakt ut i publiken.

 

Peripetin

 

Och så kommer peripetin. De femton aktörerna poserar som en heroisk revolutionär demonstrantkör med höjda händer och sträckta armar. Den som vill kan associera till studentrevolt och ”the age of Aquarius”. Några enstaka åskådare tror att föreställningen är slut och börjar applådera. Minuterna går. Tystnaden blir tryckande. Och så börjar gestalterna en och en att darra, vackla och sjunka ihop. Revolutionen är inte längre möjlig. Vi har vår fiende inne i oss och mellan oss vänner – och vem kan bekämpa en sådan fiende?

Nu följer en ytterst tveeggad befrielse. Aktörernas fula och illasittande gymnastik- eller motionskläder åker av och man nalkas varandra nakna. Som apor slingrar dansarna sig på stålställningen och män och kvinnor möter varandra i kamratliga, lekfulla och erotiska omfamningar. Två män ser varandra i ögonen med uppenbar sexuell attraktion – och så springer den ene bort med en kvinna till scenens fond. Gemenskapen har man funnit, men man har funnit den i en regression till djurstadiet, utan hopp om en framtid.

Birgit Cullberg visade att dans kunde berätta, lika väl som litteratur eller film, och ta politisk ställning. Jefta van Dinther och hans dansare går vidare och visar hur dans och rörelse strävar efter svårfångad mening.

 

Roland Lysell

 

Cullbergbaletten

Jubileumsprogram

Dansens Hus, Stockholm

Eurydike är död (1968)

Koreografi: Birgit Cullberg

Instudering: Mats Ek & Ana Laguna

Musik: Gilberto Pontecorvo & Ennio Morricone

Kostym: Eva Ek-Schaeffer & Mylla Ek

Orfeus & Eurydike: Daniel Sjökvist & Dasha Hlinkina (gäst)

Hades & Hekate: Adam Schött & Gesine Moog

Övriga dansare: Jac Carlsson, Mirko Guido (gäst), Samuel Draper,

Anand Bolder, Camille Prieux, Eszter Czédulás, Eva Mohn,

Katie Jacobson, Unn Faleide och Vincent Van der Plas

 

 

Protagonist (Världspremiär, 7 juli 2016)

Koreografi & regi: Jefta van Dinther

Ljuddesign: David Kiers

Komposition, sång och berättarröst: ELIAS

Ljusdesign: Minna Tiikkainen

Scenografi: SIMKA

Kostym: Marita Tjärnström

 

Dansare: Adam Schütt, Alexandra Campbell (gäst), Anand Bolder,

Daniel Sjökvist, Eleanor Campbell, Eszter Czédulás, Eva Mohn,

Gesine Moog, Jac Carlsson, Katie Jacobson, Linda Adami (gäst),

Samuel Draper, Sylvie Gehin Karlsson, Unn Faleide och Vincent Van der Plas

 

Premiär: 27 april 2017