Noréns bildteater – Stilla Liv på Dramaten

(Tidigare publicerad i Norsk Shakespeare og Teatertidskrift 2-3, 2017)

Tveklöst framstår Lars Norén, författare till hundratalet pjäser, som Sveriges främste dramatiker efter Strindberg. På Dramaten tolkades hans Fursteslickaren redan 1973 i en färgstark gåtfull iscensättning av Donya Feuer med Peter Tillberg som scenograf och Peter Luckhaus i huvudrollen. Kritikerna var inte mogna att ta till sig det intensiva av barockmåleri inspirerade scenkonstverket – kanske beroende på den socialrealistiska tvångströja som svensk teater självmant dragit på sig. När Sacrament, som till stora delar bygger på Fursteslickaren, hade premiär på Teater Galeasen 1987 blev reaktionen en helt annan: ett nytt slags teater kunde äntligen bryta fram på svenska scener. En senare iscensättning av Fursteslickaren i Uppsala 1991 fick likaledes ett mer kompetent mottagande.

Norén återkom, nu som hyperrealist, på Stockholms Stadsteater som stod för En fruktansvärd lycka 1981, men småningom togs Norén åter till nåder på Dramaten, nu med familjepjäser, ofta med fyra roller. Under sent 1990-tal kom så ett engagemang i samhällets outsiders till uttryck i Personkrets 3:1 på Dramatens Elverket, där publiken satt runt en arenascen och kom skådespelarna, bland vilka Anna Pettersons poet särskilt märktes, mycket nära och senare i den kontroversiella Sju tre på Riksteatern. Norén beskrivs ibland som en replikernas mästare; ett märkligt fenomen är att formuleringar som förr framstod som grymt paranoida eller sarkastiska nu känns kusligt aktuella. Är hela vårt samhälle på väg in i en psykos liknande Noréngestalternas? Norénjulen har blivit ett svenskt begrepp som aktualiseras i december varje år.

 

Ordlös teater

 

Nu i vår bemöts Norén på sina håll åter med oförstående. Många har beklagat att han skrivit och regisserat en ordlös pjäs på Dramaten med titeln Stilla liv, i stället för att åter ge prov på sin språkliga virtuositet. Tankarna förs, naturligt nog till Robert Bresson, vars betydelse Norén själv markerat, och Jon Fosses minimalistiska dramer, men också till Peter Handkes stumma pjäser, i synnerhet Die Stunde da wir nichts von einander wußten, men där Handkes pjäs är lyrisk, mytisk och vardagstillvänd med nutida människor och historiska gestalter som passerar på en öppen plats, löser Norén upp den gängse berättartekniken på ett motiviskt mer enhetligt sätt. Stilla liv tycks inspirerat av album med serier av brungrå fotografier tagna i ett länge sedan förgånget Fattigsverige. På scenen är ibland skådespelarna i full färd med att fotografera med kameror från skilda tider. Men man kan också beskriva iscensättningen som en serie av 104 brutna händelsefragment utan tydligt sammanhang.

Åskådaren lockas hela tiden in i embryon till berättelser som förblir fragment. Så snart vi grips av empati för en person på scenen bryts skeendet och något nytt händer. Därför har vissa åskådare svårt att ta föreställningen till sig, medan andra fascineras av det gåtfulla och inser att just detta frågande som provoceras fram hos publiken kan tjäna som en nyckel till föreställningen. Vem är mannen som kryper på alla fyra med ett barn på ryggen och varför kryper en annan man på samma sätt med ett dragspel?

 

Scenföljd och stämningens enhet

 

Inledningen känns omstörtande. Tjugo aktörer i vita skjortor rusar in på scenen, tolv vuxna skådespelare och åtta barn i olika åldrar. Skeendet bryts. De följande scenerna för tankarna till tidigt 1900-tal, ålderdomliga slitna kläder, tomma ansikten, dova färger, en aura av armod och umbäranden. En folklig scen med dans till ”Konvaljens avsked” muntrar upp det dystra. Under kvällens gång rör vi oss sakta mot seklets mitt. Klänningarna är fortfarande hemsydda, men lättsamt pastellfärgade, och hucklena försvinner. Hängslena är kvar och kepsarna blir färre, men kostymerna verkar hela och rena. I en lycklig scen solar en familj i underkläder på en badstrand.

En annan enhet än handlingen konstrueras: stämningens enhet. Skelettdelar, löständer och droppflaskor provocerar fram en obehagskänsla vi ofta är för fega att konfronteras med. Många scener gestaltar borttynande och dödsögonblick eller människors försök att gripa tag i tingen. Sten Ljunggren i hatt och långkalsonger granskar sin hand, sina glasögon, sina rörelser som undrade han: finns jag fortfarande? Gestalten blir en åldrad Beckettfigur och skådespelaren räds inte att exponera sin egen åldrande kropp. Liar slipas av drängar och pigor för länge sedan, men än mer gripande är scenen med en döende man i en sjukhussäng, där till sist hakan ordnas till och ögonen sluts. Norénpjäsens död är inte konsthistoriens utan den dagliga sotdöden – prosaisk och brutal.

 

Ljudinslag och gensvar

 

Ordlöshet innebär inte tystnad. När en liten flicka låter fingrarna cirkla på en 78-varvare ljuder Al Bowlys stämma i bakgrunden: ”Love is the sweetest thing”. En stund senare smeker Inga Landgrés rollgestalt en skiva på samma sätt och förnimmer ett inre ljud. Så griper fragmenten tag i varandra. Andningar, bultanden och fågelsång hörs; ibland ger Norén gensvar till sig själv. Alla, även satirikerna, minns Norénurnan som tappades och välte ut askan. Här öppnas urnan och ett pulver flyger mot skyn till ljudet av fåglars kvitter.

Efter pausen blir fragmenten något längre och de komiska elementen fler, exempelvis sex personer som bullrar in med rullatorer. Vi får följa Inga Landgrés subtila känslouttryck i en vacker dödsscen, också präglad av Irene Lindhs dotterliga tillgivenhet. Medan Landgré tycks släppa taget om livet sittandes på en röd stol, ser vi stressade aktör förpassa ägodelarna till blå soppåsar. Vid ett annat tillfälle är Irene Lindh den döende, iklädd öppen röd klänning. Cancer?

Lars Lind står som prästen med sörjande runt en antydd öppen grav. Barn står på ett podium och auktioneras bort. Liket av ett barn sveps. En ung man sitter på sängen och drar målmedvetet en plastpåse över huvudet i syfte att begå självmord. Vita oskrivna ark flyger omkring på scenen. Två gånger misslyckas någon spela på ett blåsinstrument för en grupp barn. Några gånger samlas alla aktörer, klädda i sjukhuskläder av skilda slag till en mäktig asylscen. En scen med vajande röda fanor fullföljs aldrig. I stället är Norén ironisk mot vulgäroptimister. En skylt med uppmaningen ”Var glad” markerar folkhemmets munterhetsfascism.

 

Frysta moment och bildteater

 

Så kunde man fortsätta räkna upp de frysta momenten och avbrutna scenerna, men då missar vi det viktigaste: bilden. Tack vare Charles Korolys exakta scenografi och Mira Svanbergs skickliga ljusdesign och citat från Fritz Langs Doktor Mabuses testamente skapas en nutida variant på forna tiders tableaux vivants: en svensk bildteater, där aktörerna ibland möter vår blick, ibland vänder den gåtfullt ifrån oss.

 

Roland Lysell

 

Scen: Dramaten, Elverket, Stockholm

Pjäs: Stilla liv av Lars Norén

Regi: Lars Norén

Scenografi: Charles Koroly

Ljus: Mira Svanberg

Medverkande: Inga Landgré, Sten Ljunggren, Erik Ehn, Nina Fex, Otto Hargné, Johan Holmberg, Lina Leandersson, Irine Lindh, Lars Lind, Per Mattsson, Eva Millberg, Marall Nasiri m fl

Premiär: 18 mars 2017