AIDS tillhör jämte Alzheimer och lungsot konstarternas favoritsjukdomar och aktualiserar frågan huruvida människors lidande och död kan/bör transformeras till underhållning. Tony Kushners Angels in America är icke den enda, men väl den mest välkända, pjäsen om ämnet. Kushners pjäs i två delar som publicerades 1991 och 1993 skildrar också andra fenomen: den judiska traditionen, den auktoritäre politikern, äktenskapets och partnerskapets irrvägar samt framför allt homofobin.

Många såg Rickard Günthers smått legendariska färgstarka iscensättning på Stockholms Stadsteater 1995 och 1996 med Stefan Larsson, Michael Nyqvist, Ingela Olsson och Johan H:son Kjellgren m. fl. 2011 producerade samma teater en ny version av Eva Dahlman med Ola Rapace som imponerande Prior Walter, döende i AIDS.

 

Sjukdomen

Sjukdomen är fortfarande obotlig, men bromsmedicinerna har mildrat dess ominösa karaktär. Pjäsen utspelas 1985 – en mansålder/kvinnsålder har gått sedan dess. De flesta av de medverkande i Farnaz Arbabis iscensättning på Dramatens Elverket tillhör en generation som på sin höjd i barndomen kunnat ta del av den rädsla och det hot sjukdomen representerade på 1980-talet. I programbladet har skribenten fått för sig att dansgolven avfolkades och politiska aktioner avlöste dans. Åtminstone i Europa var det i stället så att många som tidigare ägnat sig åt sexualpolitisk upplysning och politiska aktioner i stället gick in i hjälporganisationer för att stödja och hjälpa sjukdomens offer. Kampen mot homofobin kom av sig under många år – i synnerhet som politikerna oftast inskränkte sig till att försöka stävja/förhindra sexualiteten som sådan (vilket naturligtvis som vanligt misslyckades).

Det mest vilseledande i Arbabis iscensättning är den sjukes vision av ängeln (påminnande om en skulptur i Central Park), som associeras till Stephen Spielberg. Visst hade de döende hallucinationer .- men de var av ett obehagligt och ofta paranoiskt slag som föga lämpar sig för underhållning. Hos Arbabi är sjukdomen närmast en bisak, som om Prior fått mässlingen eller röda hund. Medan Larsson, Nyqvist och Rapace, trots egen avsaknad av affinitet med gayvärlden, faktiskt lyckades riktigt bra med att gestalta en HBTQ-relaterad problematik glider de homosexuella på Dramaten 2018 in i karikatyrroller. Detta gäller såväl Christoffer Lehmanns fjolliga gestalter som de besvärande oskuldsfulla David Arnesen, Razmus Nyström och Christoffer Svensson. Så tappade bakom en vagn var folk inte ens 1985. Förvisso är rollerna schematiska och brister i mångtydighet, men god regi och skådespelarkonst kan som bekant skapa höns (förlåt, ”tuppar”) av fjädrar.

 

Göthe som Cohn

Det stora undantaget är Staffan Göthe som Roy Cohn, en roll som ytligt kan te sig malplacerad. Vad har en torr och cynisk politiker i dessa unga människors vilsna relationer att göra? Tvärtom blir Cohn här en kusligt imponerande representant för politikens alternativa sanningar och politikerns skicklighet att köpa/muta sig ur varje dilemma. Förebilden har enligt dagspressen varit rådgivare åt Donald Trump, vilket märks. Pjäsen skildrar Reagans USA, iscensättningen vill skildra Trumps.

 

1980-talsdisco

I foajén är ljuset blått och åskådarna fastnar i hängande glanspapper och deras blickar fångas av gamla affischer och rosa trianglar. Vid entrén möts publiken av ett hektiskt dansande 1980-talsgäng, som beströs med glittrande konfetti och sedan alltför ofta återkommer. Greppet kunde kanske ha varit lyckat, men faller här på inkompetensen. Dels har disco föga med dramats handling att göra, dels är ju deltagandet i denna typ av dans en förutsättning för dess fulla (extatiska) verkan. Här är framförandet på tok för snällt och försiktigt. Man vill gärna säga A, men inte B. Men man bör kanske förlåta Arbabi för att hon glömt att sjukdomen först utbröt i konstnärligt och socialt kreativa subkulturer, inte på diskoteket.

Lotta Tejle lyckas rätt väl som rabbin i inledningsscenen, men pjäsens tydligt judiska handlingstråd försvinner och judekistan som lätt kan associeras till den fortsatta handlingen, glöms strax bort av regin. Tejles modersfigur är monstruös, men det beror på pjäsen, inte på föreställningen.

 

Åldrad pjäs?

Pjäsen har av naturliga skäl starkt åldrats – utom vad gäller

Reagan/Trump-dimensionen. Homofobin har försvagats och ändrat karaktär (den är inte längre lika självklart politiskt välförankrad). Vimsiga fruar Nygift må ha funnits i USA, men har i Sverige inte existerat i kvinnominne och tvånget att gifta sig med en person av motsatta könet, trots sexuell preferens, torde höra till världen före 1968.

År då Arbabis iscensättning en ren spekulation? Det är svårt att säga. Kanske vill hon bara underhålla och glädja en smått chockerad till åren kommen Dramatenpublik som gärna vill skratta åt minoriteter och är litet för fin för att kolla djuren på Skansen en söndag eftermiddag. Kanske kommer hennes nästa iscensättning att handla om roliga negrer eller göteborgare? Eller varför inte norrmän?

                                                                                                                                   Roland Lysell

=

Angels in America I: Millennium

Av Tony Kushner

Översättning: Nils Gredeby

Bearbetning: Farnaz Arbabi, Irena Kraus, Mattias Brunn.

Regi: Farnaz Arbabi..

Scenografi: Jenny Kronberg. Kostym: Lena Lindgren.

Koreografi: Sofia Södergård. Musik/ljud: Foad Arbabi.

Medverkande: David Arnesen, Thérèse Brunnander, Christopher Lehmann, Marall Nasiri, Razmus Nyström, Christoffer Svensson, Lotta Tejle, Staffan Göthe.

Scen: Dramaten Elverket, Stockholm.

Den 10 februari 2018