Molière är idag så ofta iscensatt att regissörerna söker sig till det nästan glömda och det smått aparta. På Comédie-Française spelas denna säsong Denis Podalydès snabba och fantasifullt farsartade iscensättning av Les Fourberies de Scapin i Eric Rufs scenografi för fulla hus. På Dramaten försöker Staffan Valdemar Holm tränga sig bakom författarens slutversion av Tartuffe i fem akter från 1669 till den ursprungliga treaktsversion som spelades 1664 i samband med högtidligheterna till Ludvig XIV:s älskarinnas, Madame de la Vallières, ära 1664, en version som snabbt förbjöds. Experimentet är inte så lätt att genomföra, eftersom Ur-Tartuffe inte bevarats.

 

Ingen kunglig deus-ex-machina

Man vet emellertid att den tidiga versionen saknar det deus-ex-machina-artade slutet då kungens representant kommer in, arresterar Tartuffe och ställer allt till rätta. Borgaren Orgon och hans familj tvingas därmed lämna hus och hem.

Det kontroversiella i samtiden var inte hycklaren Tartuffe i sig, honom tar ju Molière tydligt avstånd från, utan att Elmire, Orgons hustru, och Cléante, hennes bror, såsom ”lagom” religiösa, har författarens sympati, medan Orgon själv och hans mor, Madame Pernelle, gjorts löjliga.

Senare skribenter, exempelvis Goethe, har beundrat tekniken med Tartuffes entré först i tredje akt, de sammansatta rollfigurerna och det kvicka språket. Pjäsen fungerar förvånansvärt väl på skilda ambitionsnivåer, från den franska nationalscenen till amatör- och utomhusteatrar, trots att sekulariseringen gjort dess problematik lätt daterad. Ariane Mnouchkins idé att låta pjäsen utspelas i muslimsk miljö när hon iscensatte pjäsen 1995 blev minnesvärd, eftersom fundamentalismen plötsligt framstod som aktuell.

Självklart skulle man kunna förflytta hycklaren till exempelvis dagens lärdomsvärld eller föreningsliv, men Holm har valt en helt annan väg. Madame Pernelle är struken – man tar sig snabbt igenom de båda första akterna – och Tartuffe är inte längre den som tränger sig in, utan snarast en motspänstig gäst.

 

På Östermalm

I Bente Lykke Møllers scenografi befinner vi oss på Östermalm, stadsdelen för Stockholms överklass. De fula möblerna är många, mjuka, ljusa och neutrala och en schäslong är faktiskt fuskgustaviansk med förgyllda ben. Magnus Roosmanns Orgon har röda byxor, precis som Carl XVI Gustaf på sin fritid, och det är han som är den drivande, han som av fri vilja låter sig förföras av Magnus Ehrners sjaskige Tartuffe med långt stripigt hår och mörkbrun så kallad mjukisdress.

 

Skådespeleri och översättning

Hela familjen är i kris med denne Orgon till far, som totalt missförstått sin skyddsling Tartuffe, som han kanske släpat hem från kyrkan eller församlingshemmet till en bostad där det mesta är antiseptiskt och statiskt. Hustrun Elmire (Mirja Turestedt) i rosa byxdress är så anspänd att hon ideligen trillar omkull på golvet, dottern Mariane (Emma Broomé) är en förvuxen tonåring utspökad i angorajacka, trasiga byxor och guldskor, Cléante (Johan Holmberg) i kavaj, tygskor och kortbyxor tycks fira ständig semester och sonen Damis (Michael Jonsson) är en småvuxen vig akrobat ständigt beredd till kullerbyttor, men föga inriktad på replikerna. Frågan om Hulda Lind Jóhannsdóttirs textmisshandel i rollen som pigan Dorine beror på regitanke eller inkompetens är svår att besvara.

Salig Lars Huldéns översättning, som ibland fått en lätt patina med rim som ”duga” och ”fruga”, borde nog ha putsats upp och rollfigurernas tics saknar den charm dylika kan ha hos exempelvis Peter Langdal. Skådespelet blir ofta livlöst trots akrobatiken. En och annan gång glimtar det dock till, som i scenen där Orgon ligger under bordet medan Tartuffe avslöjar sitt falska uppsåt.

 

Jag har hört om en stad ovan molnen

I slutet får Tartuffe fem dubbelgångare till kumpaner och de mörkklädda lufsiga männen drar i gång med den baptistiska korvfabrikörshustrun Lydia Lithells för de flesta åskådare odrägliga frälsningssång ”Jag har hört om en stad ovan molnen”. Möblerna släpas ut med våld och början till en våldtäkt på Mariane antyds. Nu är det Tartuffe som har röda byxor.

Den fråga man ställer sig är om tillägget med den allt till det goda ordnande kungamakten inte var så tokigt i alla fall. Flera av Molières huvudpersoner, med Alceste i Misantropen som lysande undantag, är så löjliga i sin envishet att de mera liknar aristokratins nidbilder av borgare än porträtt av dåtidens handelsmän och hantverkare. Det finns en dubbelhet i Molières text som går förlorad i Holms dekonstruerande tolkning. På Dramaten får vi ta del av budskapet: Tag aldrig in en uteliggare – och än mera: Lita aldrig på honom! Frågan är om detta budskap behövs – på Östermalm.

 

Roland Lysell

 

 

=

Tartuffe

Av Molière

Översättning: Lars Huldén

Regi: Staffan Valdemar Holm

Scenografi och kostym: Bente Lykke Møller

Ljusdesign: Torben Lendorph

Medverkande: Magnus Ehrner, Magnus Roosmann, Emma Broomé, Michael Jonsson, Simon Reithner, Johan Holmberg, Hulda Lind Jóhannsdóttir

Dramaten, Stockholm, Stora scenen

13 januari 2018