(tidigare publicerad i förkortad form i Norsk Shakespeare og Teater Tidskrift 4/2017)
I Dimitris Papaioannous The Great Tamer befinner vi oss i en tid med flertusenåriga lager av förflutet både utom och inom oss, förflutet som när som helst kan grävas upp. I Antonio Latellas Santa Estasi möter unga dramaturger och unga aktörer åtta antika tragedier i speglarnas, drömmarnas och dörrarnas sal.
Luften är varm, vinden stark och torr och sanden yr runt Avignons gamla murar under den sista veckan av 71:a Avignonfestivalen. På andra sidan Rhônefloden har man spelat Marlowes Edward II på en off-scen och här trängs jonglörer och gatudansare bland de doftande träden invid turistinformationen och besökaren blir stående med en bunt informationslappar i handen, ungefär som vid riksdagsvalet, fast partierna är fler. I natten kan man leta sig fram i de gamla gränderna till källare, där aktörer gestaltar Musset eller Racine, eller läser Maupassant. I denna värld av skuggor är alla illusioner möjliga. Festivalchefen Olivier Py, vars Hamlet visats veckan innan, skriver i programmet för de drygt femtio iscensättningar som visats/visas under rubriken ”Moln, förunderliga moln!”: ”Det är eftersom konstverket varken är möjligt att vidröra, materiellt eller verifierbart, exakt eller realistiskt, sanningsenligt, bevisat eller rationellt, som det säger sanningen. Ty bevisen uttömmer sanningen, verkligheten vanställer det reella och betydelsen är intet annat än ett hopp. [—] Konstverken är den enda sanning som inte gör oss nedslagna.” Papaioannous och Latellas produktioner skapar var sin vision i scenens mörker, långt djupare och sannare än det hektiska gatulivets.
Dimitris Papaioannou
Dimitris Papaioannous (född 1964), som nu fått ett internationellt genombrott och tog emot ett stort kritikerpris i Rom i december, visar fram en mörk värld i The Great Tamer (titeln är inspirerad av filosofen Seneca). Papaioannous produktioner skapar en alldeles egen genre mellan konst, dans och performance ur bilder, vilka för upphovsmannen tycks ligga före själva konceptionen av en berättelse. Sakral högstämdhet och mytisk täthet kombineras med spontanitet och abstraktion. Hans besatthet av död för tanken till barockens målare och författare.
Papaioannou är teaterregissör, koreograf och bildkonstnär och har på senare år närmat sig performancegenren. Papaioannou har i synnerhet rönt uppmärksamhet för att ha regisserat öppningsceremonin för Olympiska Spelen i Aten 2004. Som mycket ung studerade han för bildkonstnären Yannis Trarouchis och antogs senare av Konstakademin i Aten. Han var tidigt verksam som illustratör och skapare av tecknade serier, närmast av undergroundkaraktär, exempelvis av Un Bon Plan, som prisbelönades i Marseilles 1990.
På Konstakademin i Aten började han också intressera sig för dans, koreografi och scenografi. 1986 begav han sig till New York och kom i kontakt med danskonstnären Erick Hawkin och besökte seminarier om butohdans vid LaMaMa. Han koreograferade och medverkade i Ellen Stewarts opera The Monk and the Hangman’s Daughter i Baltimore 1986. Åter i Aten samma år grundade han tillsammans med Angeliki Stellatou Edafos Dance Theatre, där han koreograferade sällskapets alla 17 produktioner fram till dess upplösning 2002 – några av dem visades också vid biennaler i Barcelona och Bologna.
1989 medverkade Papioannou som assistent till Robert Wilson vid iscensättningen av Waits/Burroughs bearbetning av Webers Friskytten, The Black Rider, i Hamburg och följde Wilson till Berlin och uppsättningen av en dramatisering av Virginia Woolfs Orlando på Schaubühne am Lehniner Platz med Jutta Lampe. Efter succén med trilogin The Songs i Aten 1991 säkrades statlig finansiering av Edafos av kulturminister Mercouri. Moons (1992) byggde på den antika skaldinnan Sapphos poesi och med Medea kom det stora genombrottet. När den visades på dansbiennalen i Lyon 1998. lovprisade den amerikanska kritikern Anna Kisselgoff verkets “extraordinary passion” och ”striking intensity”. A Moment’s Silence (1995) och Requiem for the End of Love präglades av AIDS-problematiken och tillägnades några av de grekiska offren. Oresteia, ett återberättande av Aiskhylos trilogi med musik av Jannis Zenakis, visades på Epidaurosteatern 1995.
Vid sidan av Edafos iscensatte Papaioannou operor av bland andra Thanos Mikroutsikos, Bellini och Cherubini, skapade scenografi och kostymer för grekiska nationaloperan och medverkade i några filmer.
Bland Papioannous verk efter olympiaden märks Inside (2011; sedermera också filmatiserad), en sex timmar lång iscensättning med trettio aktörer som visar vårt dagliga sätt att komma hem. Åskådarna kunde röra sig fritt och komma och gå som de ville. Still Life hade premiär på Onassis Cultural Center i Aten i maj 2014 och har sedan visats på många håll i världen, till och med på Dansens Hus i Stockholm. Iscensättningen är inspirerad av den antika myten om Sisyfos, mannen som tvingades att evigt rulla ett väldigt stenblock uppför en sluttning, för att sedan åse hur det rullade ner igen. Myten symboliserar hos Papaioannou vår fåfängliga vilja att övervinna materien genom vår strävan att stiga högre.
The Great Tamer och Doden
När publiken kommer in ligger en mörkklädd man till synes död på scengolvets mitt. Han reser sig, tar av sig skorna, går mot höger, tar av sig plagg efter plagg, lägger sig sedan naken på rygg på en av de rektangulära plattorna mitt på det sluttande golvet. Där vilar han som en död kropp. En aktör kommer in bakifrån, täcker ”liket” med ett vitt lakan, men en annan aktör från vänster tar en av de stora scenplattorna, lyfter den och viftar bort lakanet. Så sker gång på gång.
Här återfinner vi samma besatthet av död som hos 1600-talsförfattare och vissa modernister. Sent i iscensättningen lyfts en rektangulär platta och ett skelett reses upp och knota för knota ramlar ner i en hög. På Papaioannous scen är allt bemängt med död. Döden är det öde vari vi samlas.
Papaioannous incitament var en uppgift om en ung självmördare som trakasserats till döds av sina kamrater och återfunnits i leran, men associationsspelet har skapat något helt annat och nytt av detta och andra visuella fragment som Papaioannou har byggt upp sin iscensättning kring.
Surrealism, statyer och kroppens uppståndelse
Handlingsförloppet är surrealistiskt som i filmer som Cocteaus Le Sang d’un Poète, men bildvärlden är en annan, betydligt mera klassisk och färgad av Papaioannous grekiska identitet. Scengolvet förblir en konstruktionsgåta. Plattorna ligger i lager och avslöjar ibland undre plattor när de lyfts, ibland en vattenbassäng eller en grav. Golvet är samtidigt arkeologisk utgrävningsplats, kyrkogård och slagfält. Vid ett tillfälle får oss två aktörer i rymddräkt att associera till månvandring. Vid ett annat tillfälle flyger en aktör över scenen i en trapets. Vid ett tredje tillfälle lyfts en staty upp från marken, gipset knackas av och avslöjar en levande människa.
På denna plats kan de döda nämligen stå upp ungefär som på Luca Signorellis fresker över Yttersta domen i Orvieto, eller märkliga lustar ta gestalt som hos Hieronymus Bosch. Plötsligt gör en kvinnlig kentaur entré från scengolvets fond. Hon visar sig bestå av en aktris buren av två hopslingrade män med blottade vitlysande ben. En lång och vig aktör, befriad från skynken av några kvinnor, vandrar naken på styltor, eller balanserar på en jordglob. Samme aktör förs till ett dissektionsbord och omges av präster som på Rembrandts målning Dr. Nicolaes Tulps anatomiska lektion – en medveten allusion bland alla mer tillfälliga associationer. Tarmar och blod slits upp, bordet täcks med en vit duk och tallrikar utplaceras till en måltid.
Allt kan hända
I denna helt igenom svartgråvita drömlika cirkus, där såväl kroppar som tid förvrids, kan allt hända. En gestalt med ett svart block kan vara Sisyfos (som en uppföljning a Still Life), en kvinnoliknande staty som får liv kan vara Galatea (Pygmalions staty som får liv) eller Hermione i Shakespeares A Winter’s Tale. Men mer än allt annat dominerar arkeologin. Armar och ben, som ser ut att vara skulpterade av marmor skjuter upp ur scengolvet och kan av en aktör sammanfogas till en ny kropp, eller bilda en del av den egna kroppen. Arm- och bentricksen känner vi igen från Papaioannous tidigare verk, exempelvis Primal Matter (2012).
Kropparnas nakenhet är inte som hos Dave St-Pierre, Emma Dante eller Doris Uhlich oskuldens, utan marmorns och likets. Golvet kan blotta en vattenbassäng där en av aktörerna, djärvare än Narcissus, kan nedstiga för ett livgivande, kanske rituellt bad.
Vi befinner oss inte bara i den tid där vi nu lever, utan i en tid med flertusenåriga lager av förflutet både utom och inom oss, förflutet som när som helst kan grävas upp. Allt kan slås sönder, allt kan åter hopfogas, och åter slås sönder. De marmorlemmar som uppenbaras representerar också det omedvetna och dessa förtrollade fragment skapar, bearbetade av åskådarens instinkt, en starkt personlig mosaik. Papaioannou vill skapa en värld av fulländade andligt befruktande människor, trots all denna död, destruktion och negativitet. En naken aktör bryter upp ur en för tillfället gräsprydd golvplatta i en position liggande på rygg. Han framföder ytterligare män i samma position. Och så föds en siste man som kan flyga upp ur mansraden och stå på egna vitlysande ben.
Marmor, tid och liv
I Papaioannous känsloladdade värld vistas vi sällsamt nog samtidigt hos de gamla grekerna, i den kristna barocken och bland de bysantinska mosaikerna. Här är antiken inte som på 1700-talet ädel enkelhet och stilla storhet utan ständig förvandling och dödsbemängd mystik, där människans sökande efter sanning kan ses som ett evigt sisyfosarbete. Här möts tid och evighet. Här möts tyngd och lätthet. Villkoret för de ögonblick av blixtrande skönhet vi ser på scenen är djup mänsklig smärta, men den djupa smärtan och döden besitter förmåga att frammana den skönhet som är marmorns, den nakna kroppens eller skelettets.
Antonio Latella
Antonio Latella (född 1967) utbildades i Stabile di Turin och La Bottega Teatrale i Florens. Mellan 1986 och 1997 var han verksam som skådespelare och arbetade med regissörer som Ronconi, Castri, Patroni Griffi och De Capitani. Han debuterade som regissör 1998 och 2001 tilldelades han Ubu-priset för projektet Shakespeare e oltre vilket bestod av scener ur Othello, Romeo och Julia och Hamlet. På liknande sätt iscensatte han trilogier av Jean Genets Haute surveillance (2001), Les Nègres och Querelle (2002) samt Pier Paolo Pasolinis Pilade (2002), Porcile (Svinstian) och Bestia da stile (2004). Dessa iscensättningar rönte framgång inte bara i Italien utan också i Frankrike, Spanien, Österrike och Portugal och 2004 flyttade Latella till Berlin. 2005 tilldelades han ANCT-priset för en scenversion av Giordano Brunos La cena de le ceneri och 2007 åter Ubu-priset, denna gång för Studio su Medea. Han iscensatte Carlo Goldonis La trilogia della villeggiatura i Köln 2008 och Non essere – Hamlet’s portraits, bestående av 11 timslånga Shakespeareföreställningar. Han var konstnärlig ledare för Teatro Nuovo i Neapel 2010/2011 och grundade Compagnia stabilemobile Antonio Latella 2011, ett sällskap som producerat Die Nacht kurz vor den Wäldern (Berlin 2011), Elettra – Oreste – Ifigenia in Tauride (Novosibirsk 2012) och C’è del pianto in queste lacrime (Neapel 2012), Francamente me ne infischio (Ubu-pris 2013) Die Wohlgesinnten (Wien 2013). 2013 iscensatte han Carlo Goldonis Il Servitore di due padroni på Emilia Romagna Teatro och 2014 Eduardo De Filippos Natale in casa Cupiello på Teatro di Roma (2014). 2015 medverkade han på teatersektionen på Biennalen i Venedig.
Antonio Latella är en av dagens mest uppburna europeiska regissörer; hans produktioner, de flesta i det större formatet, har visats på teatrar som Piccolo Teatro i Milano, Teatro Argentina i Rom, Teatro San Carlo i Neapel, Teatro Carignano i Turin, Volksbühne i Berlin, Berliner Festspiele, Radialsystem Berlin, Schauspielhaus Köln, Schauspielhaus Wien, Odéon Théâtre de l’Europe Paris, Théâtre National Populaire Villeurbanne, Comédie de Reims, Centro Cultural de Belém (Lissabon) och Meyerhold Center i Moskva. Han har inbjudits till festivaler som Biennalen i Venedig, Festivalen i Avignon och Wiener Festwochen.
Latella ser sin teater som en ordets teater, men också en kroppens teater – och förförelsens. Repetitionstiderna är långa och intensiva och aktörerna kommer med egna uppslag som integreras i iscensättningarna. Han uppfattning av klassiker innebär att söka förstå de antika konflikterna i ljuset av moderna fenomen, exempelvis familjen. Hans teater är också en ljudets teater, där musiken inte bara är ackompanjemang utan ett levande material. I sina klassikerproduktioner samarbetar han gärna med unga teaterkonstnärer.
Antonio Latellas antikprojekt
Antonio Latella når dessvärre aldrig Papaioannous djup i sin adaptation av åtta antika dramer, Santa Estasi – Atridi: Otto ritratti di famiglia, från Teatro delli Passioni i Modena (kommentarerna nedan utgår från de fyra sista: Orestes, Eumeniderna, Ifigenia i Tauris och Chrysotemis).
Idén att låta sexton unga aktörer medverka i iscensättningar gjorda av sju unga dramaturger är glädjande god och det ligger självklart något positivt i att låta generationen under 30 ge sig i kast med det antika materialet. Problemet är att Latella velat reducera det stoff som också är mytiskt, socialt och politiskt till en personlig historia om fäder och familjekonflikter i fyra generationer. De estetiska val som träffas divergerar av naturliga skäl. I Oreste sitter aktörerna med häften och studerar in sina roller i början och det omtumlande spelet präglas av effektsökeri med fysisk turbulens och åskådare som får medverka genom att läsa övertexterna. De tre rödsvartklädda aktörer som spelar Orestes. Elektra och Pylades imponerar dock genom en intensiv närvaro; Orestes meriterar sig rentav för rockkonsert.
Scenrum och fyra tragedier
Scenrummet är detsamma hela dagen med fyra dörrar till vänster och två stora speglar i fonden, men möblemanget skiftar. I Les Euménides tycks vi befinna oss i en affär för begagnade möbler. Agamemnon ligger i ett badkar och Klytaimnestra sitter framför en spis till höger och öppnar ugnsluckan. Orestes griper starkt även här, där han ligger på en soffa bevakad av två vakter. En stund är han inspärrad som ett djur i bur. Tanken här är att det absurda skeendet skall gestalta hans mardrömmar. Det är blott i drömmen han kan konfronteras med sin familjs historia. I slutet får han dock kraft och reciterar en lång monolog.
Märkligt nog gör Silvia Rogers strama omskrivning av Iphigénie en Tauride ett mer bestående intryck än dessa båda färgstarka och ordrika iscensättningar. Här diskuterar Ifigenia och Thoas sanningens och kunskapens villkor och Ifigenia står för det som går utöver rationellt förnuft och analys och för den konst som icke kan beskrivas. I sin enkla klänning och raka gestalt står hos också i kontrast till de huliganliknande individer i svart läder som är Orestes, Pylades och herdar.
Djupt gripande är också Linda Dalisis nyskrivna Chrysotemis om den syster som blir kvar när alla andra bragt varandra om livet. Med Agamemnon som vålnad sittande vid bordsändan presiderar hon i aftonklänning vid ett middagsbord för sexton personer och talar om en ensamhet som också är den moderna människans. Mot slutet gör hela det fashionabla sällskapet entré och måltiden kan börja.
Latellas väg är en annan än Papaioannous
Latellas väg är alltså den motsatta till Papaioannous. Här dominerar den språkliga rikedomen tolkad som välljudande italiensk vers. Dessvärre försvinner skillnaderna mellan Aiskhylos, Sofokles och Euripides i enhetskonceptet och de personliga dramaturgierna. Ibland går det för fort och monologerna blir ytliga tirader. De unga aktörerna förmår inte alltid skilja i tryck mellan väsentligt och umbärligt. Men självklart är det en prestation att stå sexton timmar på scenen och göra materialet till sitt eget. Tempot är så högt att det inte alltid går att följa med på textmaskinen och ibland får man en förnimmelse av att iscensättningen inte är riktigt färdig och man erinrar sig skaldinnan Corinnas kommentar om Pindaros att han inte sår med handen utan med hela skäppan.
Roland Lysell
The Great Tamer
Produktion: Onassis Cultural Centre (Aten)
Verkställande produktion: 2WORKS
Medproduktion Culturescapes Greece 2017 (Schweiz), Dansens Hus Sverige, EdM Productions, Festival d’Avignon, Fondazione Campania dei Festival – Napoli Teatro Festival, Théâtres de la Ville de Luxembourg, National Performing Arts Center (Taiwan), Seoul Performing Arts Festival, Théâtre de la Ville/La Villette-Paris
Regi, konception och visuell komposition: Dimitris Papaioannou
Scenografi och konstnärlig ledning: Tina Tzoka
Ljus: Evina Vassilakopoulou
Kostym: Aggelos Mendis
Ljud: Kostas Michopoulos, Giwrgos Poulios
Musik: Johann Strauss d.y., An der schönen blauen Donau, Op. 314
Musikaliskt arrangement: Stephanos Droussiotis
Medverkande: Pavlina Andriopoulou, Costas Chrysafidis, Ektor Liatsos, Ioannis Michos, Evangelia Randou, Kalliopi Simou, Drossos Skotis, Christos Strinopoulos, Yorgos Tsiantoulas, Alex Vangelis
71:a Festivalen i Avignon, den 25 juli 2017; även Dansens Hus Stockholm i november 2017
Santa Estasi
Produktion: Emilia Romagna Teatro Fondazione (Modena)
Adaptation: Riccardo Baudino, Martina Folena, Matteo Luoni, Camilla Mattiuzzo, Francesca Merli, Silvia Rigon, Pablo Solari
Regi: Antonio Latella
Dramaturgi: Federico Bellini, Linda Dalisi
Scénografi och kostym: Graziella Pepe
Musik: Franco Visioli
Ljus: Tommaso Checcucci
Koreografi: Francesco Manetti
Medverkande: Alessandro Bay Rossi, Barbara Chichiarelli, Marta Cortellazzo Wiel, Ludovico Fededegni, Mariasilvia Greco, Christian La Rosa, Leonardo Lidi, Alexis Aliosha Massine, Barbara Mattavelli, Gianpaolo Pasqualino, Federica Rosellini, Andrea Sorrentino, Emanuele Turetta, Isacco Venturini, Ilaria Matilde Vigna, Giuliana Vigogna
71:a Festivalen i Avignon, den 26 juli 2017
rolandlysell 