Wilhelm Carlsson regisserar numera mestadels opera. Det märks i hans iscensättning av Paul Claudels Budskapet till Maria på Dramatens lilla scen. Ett formfulländat klassiskt allkonstverk har skapats. Marcus Olsons strama scenografi domineras av hängande ribbor och småningom ett urgammalt bord där modern bakar sitt bröd eller dottern vilar utmattad. Markus Granqvists ljusdesign förlänar rollfigurernas möten en aura av klassiskt måleri, stundom med hjälp av rök- och snöeffekter. Dräkterna, i synnerhet den oskuldsfulla Violaines förlovningsskrud, associerar till sedan sekel hädangångna storbönders prunkande högtid och grova vardag.

Diktionen är högstämd, som om Carlsson ville väcka liv i en förgången Dramatentradition. Paul Claudel (1868–1955) var diplomat och, liksom Proust, Gide och Valéry, en av de stora portalfigurerna till det franska litterära 1900-talet. Som poet fullföljer han Rimbaudtraditionen och som dramatiker symbolismen på Lugné-Poes Théâtre de l’Oeuvre, där hans L’Annonce faite à Marie hade urpremiär i december 1912. Dramat präglas starkt av Claudels katolska tro: huvudhandlingen är ju att den spetälska Violaine lyckas väcka liv i systern Maras döda barn, varvid dess ögon antar Violaines blå färg. Av programbladet framgår att Wilhelm Carlsson inte delar Claudels tro.

Denna motsättning skapar spännande effekter i teaterarbetet – och vi bör naturligtvis också komma ihåg att också Claudels tro var resultatet av en kamp, icke given. I den långa första scenen ger nämligen Violaine den av spetälska smittade katedralarkitekten Pierre de Craon, gestaltad av Johan Holmberg som djupt eftertänksam och karismatisk, en avskedskyss, en kyss av osjälvisk kristen kärlek eller kanske en kyss av omedveten passion? Den spetälska hon ådrar sig gör henne bortstött och avvisad, men också befriad – fri att verka för Gud och Guds budskap. När hon ikläder sig förlovningsskruden inför det bröllop som aldrig blir av, lyckas Maria Salomaa nyanserat få fram blandningen av sorg över det liv som hustru Violaine aldrig kommer att få och glädje över ett liv i Guds tecken.

Till dem som med entydig uppriktighet lyfter fram det medeltida livet i Gud och vardagen är Claes Ljungmark som fadern och pilgrimen Anne Vercours, som lämnar gården för en pilgrimsfärd till Det Heliga Landet, och Gunnel Fred som den brödbakande praktiska modern.

Men dramat är mer än så: det är inte fråga om ett kyrkospel. De intressantaste gestalterna är nämligen de som står utanför mysteriet: Otto Hargnes undrande Jacques Hury, av Violaines fader utsedd att äkta Violaine, eftersom hon är äldsta dotter och arvtagerska, och framför allt den intriganta yngre systern Mara, gestaltad av Jennie Silfverhielm, vacker och förförisk i sin glänsande gröna klänning. I denna Mara kan många se sitt öde speglat. Hon får bevittna Violaines spetälskekyss. Hon lyckas erövra Jacques och gifta sig med honom, men når aldrig gemenskap. Hon lyckas få ett barn, men barnet dör och väcks till liv av den syster hon både avundas och föraktar. Sällan ser man den utanförståendes desperation, ränker och misslyckanden så väl gestaltade.

1974 iscensattes dramat av Alf Sjöberg med Gunilla Olsson, Anders Ek, Birgitta Valberg, Mathias Henrikson och Jan-Olof Strandberg i huvudrollerna. Iscensättningen på Målarsalen tillhör i sin totala protest mot tiden decenniets mest minnesvärda. Tankarna går också till den när man som åskådare upplever detta nya scenkonstverk som i ett slags kanske omedveten protest mot djärva teaterexperiment på ett lysande sätt kompletterar årets repertoar med en spännande experimentell Peer Gynt och en lätt ironiskt samtidsöstermalmsk Höst och vinter på Dramaten.

 

Roland Lysell

=

Dramaten, Målarsalen

Budskapet till Maria

Av: Paul Claudel

Översättning: Maria Björkman

Regi: Wilhelm Carlsson

Scenografi och kostym: Marcus Olson

Musik: Gustav Lindsten

Ljusdesign: Markus Granqvist

Medverkande: Maria Salomaa, Johan Holmberg, Jennie Silfverhjelm, Gunnel Fred, Claes Ljungmark, Otto Hargne