”Jag kände att han hade förändrat min upplevelse av en gardin som rör sig” utbrister jaget (Thomas Hanzon) efter en lång ljus natt med ett filmteam i den gotländska sommarnatten. Erland Josephson (1923-2012) kom att bli en av Andrzej Tarkovskijs 1932-86) favoritskådespelare. I den ryske regissörens sista film, den postuma Offret, som en medarbetare vid klippbordet färdigställde, spelar Josephson huvudrollen, författaren och esteten Alexander, som i en självdestruktiv attack tänder eld på sitt eget hus i en av kritikerna lovordat slutscen.

Samarbetet med Tarkovskij kom att utveckla den tidigare ofta som Bergmanskådespelare betecknade före detta Dramatenchefen Josephson, som under de sista decennierna av sitt liv medverkade i internationella filmproduktioner och gärna skrev och talade om teatermediet. Säkerligen inspirerade Tarkovskijs mystiska ortodoxa kristendom och filmens affinitet med ikonkonsten. Det som skildras i den meditativa pjäsen En natt i den svenska sommaren är just detta intensiva möte.

Mycket skiljer Bergman och Tarkovskij (eftersom iscensättningen ingår i Bergmanfestivalen, måste ju denna aspekt beaktas) – mot den protestantiska skuldmedvetenheten står det ortodoxa undret: en outgrundlig Gud och en lidande och triumferande Kristus. Bergmans diskutabla kvinnosyn (engagemang och modersmystik i kombination med privat hänsynslöshet) är rena västanfläkten mot tarkovskijsk Mariadyrkan eller upptagenhet av den stumma häxkvinnan. Men på en punkt är de båda lika: inspelningarna verkar ha varit ganska lättsamma tillställningar, ett slags befrielse från det konstnärliga uppdragets sublimitet. Vad gäller Tarkovskij ägde samvaron dock rum med regissören på avstånd.

Regissören Eirik Stubø lyfter fram just detta ensemblespel i sin luftigt eleganta iscensättning på Dramatens Elverket. Rollfigurerna kallar genomgående Tarkovskij för ”ryssen” och ingen förutom Hanzons ”jag” tycks vilja förstå honom. Helt lysande är Lena Endre som komedienn. Otålig och charmerande är hon familjärt förtrolig med Hanzons ”jag”, så familjär att hon öppet bekänner att hon blivit förälskad i ”ryssen”. Det är en fröjd att se hur hon längtansfullt följer Erik Ehns ”ryssen” med blicken när han avlägsnar sig. Josephson, Stubø och Endre har skapat en gestalt betydligt roligare än Alexanders hustru i filmen, som väl rollfiguren var tänkt att gestalta.

Torkel Petersson tycker man som åskådare naturligtvis synd om när han förkroppsligar Viktor, en glasögonförsedd aktör som skall spela Adolf Eichmann med en tjock manuskriptlunta i handen. Hans åtbörder är naturligtvis mer diskreta än Endres, men hans återhållna otålighet och behärskade uppgivenhet imponerar. Mer endimensionella är Tova Magnussons trubbiga inspelningsledare och Nina Fex tolk. Pjäsen ger dem ingen riktig kontur.

Erik Ehn engagerar oss åskådare, styckevis genom att tala ryska, och lyckas perfekt lyfta fram det karismatiska och gåtfulla hos den säregne regissören och gå in i ett allvarligt samtal med ”jaget”. Thomas Hanzon förmår lika suveränt visa fram öppenheten och viljan att förstå hos ”jaget” och ter sig rentav som en yngre kopia av dramats välkände författare.

Naturligtvis kan denna pjäs, som på ett sätt är en bagatell, te sig lättviktig efter trettio år, men regin med dess rytmiska spel mellan intim närhet mellan skådespelarna och ett utnyttjande av hela scenytan skapar en livfull rytm. Projektioner av scener ur Tarkovskijs film på väggen eller händelser på videoskärmen, som Ehns rollfigur ibland engagerat själv iakttar, fascinerar och sättet att släppa in åskådarna i aktörernas egen arbetsprocess och låta dem en efter en göra entré vid föreställningens början är välberäknat.

Roland Lysell

==

Dramaten Elverket

Natt i den svenska sommaren

Av: Erland Josephson

Regi: Eirik Stubø

Scenografi: Erlend Birkeland

Ljus: Ellen Ruge

Ljud: Björn Lönnroos

Medverkande: Erik Ehn, Lena Endre, Nina Fex, Thomas Hanzon, Tova Magnusson, Torkel Petersson

Bergmanfestivalens höjdpunkt på Dramaten 2018 blev tveklöst Simon Stones Hotel Strindberg. Simon Stone (* 1984) har sin födelseort Basel som utgångspunkt för sitt arbete. Mest uppmärksammade har en mycket fritt tolkad version av Ibsens Vildanden producerad i Australien där Stone växt upp, men även visad i Oslo och Wien, hans versioner av Ibsens John Gabriel Borkman (Burgtheater Wien 2016) och Tjechovs Tre systrar (Theater Basel 2017). För Toneelgroep Amsterdam skapade Stone Ibsen House, ett verk byggt på fragment ur Ibsendramer. Hans nu aktuella Hotel Strindberg hade premiär i Wien i januari 2018 och är samproducerad av Theater Basel och Burgtheater Wien.

Scenografen Alice Babidge har byggt upp en märklig hotellinteriör på scenen. Ytterväggen består av genomskinligt pansarglas och vi blickar rakt in i tre våningar med vardera två rum och en brandtrappa med dörrar till höger, enda vägen att ta sig in i det ungefär fyrstjärniga hotellet, eftersom hissen sägs vara trasig. (I en värld utanför fiktionen finns dock en särskild osynlig hiss för skådespelarna bakom konstruktionen.)

I de sex rummen, som inte kan bokas, eftersom hotellet enligt dess portier är fullt, bor i de flesta fallen mer eller mindre äkta par och relationsdialoger inspirerade av Strindbergs dramer spelas upp. De tre akterna utgår från sju längre Strindbergcitat, några Strindbergmålningar och två citat från Georges Perec. Stone och ensemblen började arbeta med de fem kammarspelen, sedan tillkom text efter text: Fadren, Fröken Julie, Fordringsägare, Leka med elden, Dödsdansen, Den starkare, Inferno, En dåres försvarstal. Utifrån texterna har ensemble och regissör sedan improviserat fram spelscener som renodlar vissa strindbergska motiv: vem är ett barns far? (Fadren), en moder som förför sin svärson (Pelikanen), de ständiga äktenskapliga grälen (Dödsdansen, Albees Vem är rädd för Virginia Woolf?), skilsmässodispyter och sist men icke minst författares skaparkriser. Men miljön är de moderna konflikternas och mediernas. Tillagda är de övergivna hustrurna. Språket är uppdaterat, det vill säga rått och vulgariserat. Relationerna är sexualiserade till det pornografiskas gräns. Men Stones fingertoppskänsla för Strindberg är snart sagt telepatisk, så det vi ser är snarast en Strindberg mera Strindberg än Strindberg själv.

Dramatekniskt, ehuru ej innehållsligt, är förordet till Ett drömspel aktuellt: ”Personerna klyvas, fördubblas, dubbleras, dunsta av, förtätas, flyta ur, samlas. Men ett medvetande står över alla, det är drömmarens”. Det innebär att de nio aktörerna spelar flera roller var och att det därför är svårt att reda ut berättelselinjer och röda trådar första gången man ser iscensättningen. Lättast att följa är paret manusförfattaren Alfred (Martin Wuttke) och skådespelerskan Charlotte (Caroline Peters, som för övrigt utsågs till årets skådespelerska i en kritikerenkät i Theater heute). I deras verbala slagsmål och ömsesidiga beskyllningar för vansinne känner vi igen såväl Strindberg och Siri von Essen som Axel och Maria i En dåres försvarstal. Kort sagt handlar nästan allt om erotik. Paren möts i desperat kroppslig förförelse, ihåligt samliv eller vid ett hätskt och giftigt avsked.

Hotellrummen belyses ett och ett, men logistiken och koordinationen mellan de olika handlingarna är, trots att skådespelarna inte kan se varandra, beundransvärd. Mycket är slapstickartat: man hittar inte sitt rum utan går fel och i trapphuset sker det ena misslyckade mötet efter det andra. Förfrämligandet understryks av att aktörerna talar genom bärbara mikrofoner. Ibland tycker sig åskådaren sitta framför en tableau vivant, där rummen för tankarna till Edward Hoppers hyperrealistiska bilder. I rummet längst nere till vänster övar ett slags poporkester som rytmiserar agerandet. Första akten ger ett något ytligt intryck, medan andra akt, i synnerhet Mavie Hörbigers rollfigur högst uppe till vänster som börjat hetsäta tabletter i sin desperata väntan på en ung partner och en äldre man med en hustru i rullstol som samtalar om eutanasi, fördjupar problematiken och tredje akt får något ödsligt främmande David Lynchaktigt över sig.

Martin Wuttke, som under åren bland annat spelat Arturo Ui, Hitler och Faust, excellerar som misogyn världshatare på de psykiska sjukdomarnas gräns. I tredje akt, då vi ser foajén på första våning och frukostrummet på andra, har tre år (kanske) gått. Roland Koch spelar en hotellportier som tar Wuttkes rollfigur skriftställaren Alfred för punkrockaren Holger, som lydigt agerar så långt att han börjar sjunga Iggy Pops ”The pure and the damned”. Själv tar han portiern för en annan person i denna absurda förväxlingskomedi. Till sist försvinner alla utom Wuttke och hans yngre kollega Jacob (fascinerande och kroppsligt utlevande gestaltad av Michael Wächter), som våldsamt härjar i de olika rummen.

Till sist är Wuttke ensam och efter fyra och en halv timme kommer så aftonens höjdpunkt. Wuttke transformeras till ett djuriskt monster när han virtuost klöser sig fast i glasrutan och grimaserande ryter ut Strindbergs text ur En dåres försvarstal om livslögner, förtvivlan och fåfäng kamp om frälsning. Så kommer då Stones tillägg: ”Eller?” (Oder?). Stone tycks ha ympat in de öppna sluten och ständiga omprövningarna i Damaskustrilogin. Manschauvinism, världsförakt och apokalyptiska stämningar må känneteckna Strindbergs författarskap, men de balanseras av lyckomoment och ifrågasättande. Stone har fångat just detta: i Hotel Strindberg handlar det, hur djupt dramat än styckevis berör oss, om teaternummer som hela tiden bryts, skiftar och roar. På det sättet befinner han långt från den TV-estetik han så gärna åberopar.

En kontrast till denna teaterenergi blev gruppen tgSTANS Infidèles (Trolösa), byggd på manuskriptet till Liv Ullmanns film och några avsnitt i Laterna Magica. Gruppen var med redan vid förra Bergmanfestivalen med Scener ur ett äktenskap. Rollfiguren Marianne är inte längre så dominerande som i manuskriptet, utan samtliga fyra aktörer kommer till tals. Även här är problemet otrohet och ifrågasättande, men den bristande personligheten hos aktörerna och det eviga ifrågasättandet av den egna konstarten gör att åskådaren aldrig får riktig möjlighet att tränga in i iscensättningen, som dessvärre har drag av pappersprodukt.

Den belgiske regissören Ivo van Hove utgår som så ofta från filmer när han skapar teater på scenen. I Na de repetitie kombineras Bergmans Efter repetitionen med Persona. Nu har han med International Theater Amsterdam skapat en dubbelföreställning av två bergmanverk. Särskilt imponerar Persona, där vattnet spelar en framträdande roll och de båda aktriserna i huvudrollerna blir allt mer klaustrofobiskt fästa vid varandra. Föreställningen har en långt mera fysisk karaktär än filmen.

Vattnet dominerar även International Brazilian Theatre Companys och regissörens Joao MacDowells mäktiga operaversion av Det sjunde inseglet, som uppfördes konsertante. Handlingen tycks utspelas vid strandkanten i vågornas brytning på filmduken ovanför orkestern. Av Bergmanfilmen återstår i princip bara de viktigaste replikerna och den religiösa problematiken förskjuts i katolsk riktning. Paulina Pfeiffer tolkar kyligt och skärande Döden som kvinna och David Wijkman är såväl nyanserad som kraftfull i sin vokala gestaltning av Riddaren.

Roland Lysell

==

Dramaten

Hotel Strindberg

Av: August Strindberg, Simon Stone & ensemblen

Regi: Simon Stone

Scen och kostym: Alice Babidge

Ljus: Michael Hofer

Dramaturgi: Klaus Missbach

Musik: Bernhard Moshammer

Medverkande: Mavie Hörbiger, Roland Koch, Barbara Horváth, Caroline Peters, Max Rothbart, Aenne Schwarz, Michael Wächter, Martin Wuttke, Sompn Zagermann