Bergmanfestivalens höjdpunkt på Dramaten 2018 blev tveklöst Simon Stones Hotel Strindberg. Simon Stone (* 1984) har sin födelseort Basel som utgångspunkt för sitt arbete. Mest uppmärksammade har en mycket fritt tolkad version av Ibsens Vildanden producerad i Australien där Stone växt upp, men även visad i Oslo och Wien, hans versioner av Ibsens John Gabriel Borkman (Burgtheater Wien 2016) och Tjechovs Tre systrar (Theater Basel 2017). För Toneelgroep Amsterdam skapade Stone Ibsen House, ett verk byggt på fragment ur Ibsendramer. Hans nu aktuella Hotel Strindberg hade premiär i Wien i januari 2018 och är samproducerad av Theater Basel och Burgtheater Wien.

Scenografen Alice Babidge har byggt upp en märklig hotellinteriör på scenen. Ytterväggen består av genomskinligt pansarglas och vi blickar rakt in i tre våningar med vardera två rum och en brandtrappa med dörrar till höger, enda vägen att ta sig in i det ungefär fyrstjärniga hotellet, eftersom hissen sägs vara trasig. (I en värld utanför fiktionen finns dock en särskild osynlig hiss för skådespelarna bakom konstruktionen.)

I de sex rummen, som inte kan bokas, eftersom hotellet enligt dess portier är fullt, bor i de flesta fallen mer eller mindre äkta par och relationsdialoger inspirerade av Strindbergs dramer spelas upp. De tre akterna utgår från sju längre Strindbergcitat, några Strindbergmålningar och två citat från Georges Perec. Stone och ensemblen började arbeta med de fem kammarspelen, sedan tillkom text efter text: Fadren, Fröken Julie, Fordringsägare, Leka med elden, Dödsdansen, Den starkare, Inferno, En dåres försvarstal. Utifrån texterna har ensemble och regissör sedan improviserat fram spelscener som renodlar vissa strindbergska motiv: vem är ett barns far? (Fadren), en moder som förför sin svärson (Pelikanen), de ständiga äktenskapliga grälen (Dödsdansen, Albees Vem är rädd för Virginia Woolf?), skilsmässodispyter och sist men icke minst författares skaparkriser. Men miljön är de moderna konflikternas och mediernas. Tillagda är de övergivna hustrurna. Språket är uppdaterat, det vill säga rått och vulgariserat. Relationerna är sexualiserade till det pornografiskas gräns. Men Stones fingertoppskänsla för Strindberg är snart sagt telepatisk, så det vi ser är snarast en Strindberg mera Strindberg än Strindberg själv.

Dramatekniskt, ehuru ej innehållsligt, är förordet till Ett drömspel aktuellt: ”Personerna klyvas, fördubblas, dubbleras, dunsta av, förtätas, flyta ur, samlas. Men ett medvetande står över alla, det är drömmarens”. Det innebär att de nio aktörerna spelar flera roller var och att det därför är svårt att reda ut berättelselinjer och röda trådar första gången man ser iscensättningen. Lättast att följa är paret manusförfattaren Alfred (Martin Wuttke) och skådespelerskan Charlotte (Caroline Peters, som för övrigt utsågs till årets skådespelerska i en kritikerenkät i Theater heute). I deras verbala slagsmål och ömsesidiga beskyllningar för vansinne känner vi igen såväl Strindberg och Siri von Essen som Axel och Maria i En dåres försvarstal. Kort sagt handlar nästan allt om erotik. Paren möts i desperat kroppslig förförelse, ihåligt samliv eller vid ett hätskt och giftigt avsked.

Hotellrummen belyses ett och ett, men logistiken och koordinationen mellan de olika handlingarna är, trots att skådespelarna inte kan se varandra, beundransvärd. Mycket är slapstickartat: man hittar inte sitt rum utan går fel och i trapphuset sker det ena misslyckade mötet efter det andra. Förfrämligandet understryks av att aktörerna talar genom bärbara mikrofoner. Ibland tycker sig åskådaren sitta framför en tableau vivant, där rummen för tankarna till Edward Hoppers hyperrealistiska bilder. I rummet längst nere till vänster övar ett slags poporkester som rytmiserar agerandet. Första akten ger ett något ytligt intryck, medan andra akt, i synnerhet Mavie Hörbigers rollfigur högst uppe till vänster som börjat hetsäta tabletter i sin desperata väntan på en ung partner och en äldre man med en hustru i rullstol som samtalar om eutanasi, fördjupar problematiken och tredje akt får något ödsligt främmande David Lynchaktigt över sig.

Martin Wuttke, som under åren bland annat spelat Arturo Ui, Hitler och Faust, excellerar som misogyn världshatare på de psykiska sjukdomarnas gräns. I tredje akt, då vi ser foajén på första våning och frukostrummet på andra, har tre år (kanske) gått. Roland Koch spelar en hotellportier som tar Wuttkes rollfigur skriftställaren Alfred för punkrockaren Holger, som lydigt agerar så långt att han börjar sjunga Iggy Pops ”The pure and the damned”. Själv tar han portiern för en annan person i denna absurda förväxlingskomedi. Till sist försvinner alla utom Wuttke och hans yngre kollega Jacob (fascinerande och kroppsligt utlevande gestaltad av Michael Wächter), som våldsamt härjar i de olika rummen.

Till sist är Wuttke ensam och efter fyra och en halv timme kommer så aftonens höjdpunkt. Wuttke transformeras till ett djuriskt monster när han virtuost klöser sig fast i glasrutan och grimaserande ryter ut Strindbergs text ur En dåres försvarstal om livslögner, förtvivlan och fåfäng kamp om frälsning. Så kommer då Stones tillägg: ”Eller?” (Oder?). Stone tycks ha ympat in de öppna sluten och ständiga omprövningarna i Damaskustrilogin. Manschauvinism, världsförakt och apokalyptiska stämningar må känneteckna Strindbergs författarskap, men de balanseras av lyckomoment och ifrågasättande. Stone har fångat just detta: i Hotel Strindberg handlar det, hur djupt dramat än styckevis berör oss, om teaternummer som hela tiden bryts, skiftar och roar. På det sättet befinner han långt från den TV-estetik han så gärna åberopar.

En kontrast till denna teaterenergi blev gruppen tgSTANS Infidèles (Trolösa), byggd på manuskriptet till Liv Ullmanns film och några avsnitt i Laterna Magica. Gruppen var med redan vid förra Bergmanfestivalen med Scener ur ett äktenskap. Rollfiguren Marianne är inte längre så dominerande som i manuskriptet, utan samtliga fyra aktörer kommer till tals. Även här är problemet otrohet och ifrågasättande, men den bristande personligheten hos aktörerna och det eviga ifrågasättandet av den egna konstarten gör att åskådaren aldrig får riktig möjlighet att tränga in i iscensättningen, som dessvärre har drag av pappersprodukt.

Den belgiske regissören Ivo van Hove utgår som så ofta från filmer när han skapar teater på scenen. I Na de repetitie kombineras Bergmans Efter repetitionen med Persona. Nu har han med International Theater Amsterdam skapat en dubbelföreställning av två bergmanverk. Särskilt imponerar Persona, där vattnet spelar en framträdande roll och de båda aktriserna i huvudrollerna blir allt mer klaustrofobiskt fästa vid varandra. Föreställningen har en långt mera fysisk karaktär än filmen.

Vattnet dominerar även International Brazilian Theatre Companys och regissörens Joao MacDowells mäktiga operaversion av Det sjunde inseglet, som uppfördes konsertante. Handlingen tycks utspelas vid strandkanten i vågornas brytning på filmduken ovanför orkestern. Av Bergmanfilmen återstår i princip bara de viktigaste replikerna och den religiösa problematiken förskjuts i katolsk riktning. Paulina Pfeiffer tolkar kyligt och skärande Döden som kvinna och David Wijkman är såväl nyanserad som kraftfull i sin vokala gestaltning av Riddaren.

Roland Lysell

 

==

Dramaten

Hotel Strindberg

Av: August Strindberg, Simon Stone & ensemblen

Regi: Simon Stone

Scen och kostym: Alice Babidge

Ljus: Michael Hofer

Dramaturgi: Klaus Missbach

Musik: Bernhard Moshammer

Medverkande: Mavie Hörbiger, Roland Koch, Barbara Horváth, Caroline Peters, Max Rothbart, Aenne Schwarz, Michael Wächter, Martin Wuttke, Sompn Zagermann