Goethes Faust är, som forskare i äldre tysk litteratur aldrig upphör att påpeka, inte det enda verket om den gamle trollkarlen/läkekonstnären. Först utkom en folkbok på prosa redan 1587 och några år senare skrev engelsmannen Christopher Marlowe sitt drama Doctor Faustus. Hos den engelske diktarern handlar det dock mera om makt och pengar, samt om flygresor, än om det sökande efter det som håller samman världen i dess inre. Goethes Faustgestalt söker sanningen och visheten i kontrast till assistenten Wagner som nöjer sig med vedertaget bildningsgods och torr empiri. Goethe är också den förste som för in Gretchengestalten i Fausttragedin och i motsats till Marlowes doktor, som massakreras av de onda makterna, frälses han av den gudomliga nåden som förmedlas av den erotiska kärleken – i detta fall Gretchens självutgivande kärlek.

I tider när sommarpratande ärkebiskopar formulerar argument för celibatet i Sveriges Radio och yngre teologer betonar det katastrofala i att förbländas av den jordiska kärleken, i stället för att koncentrera sig på kärleken till Gud, kunde det nog vara på sin plats att lyfta fram Goethe, klassikern, till vår tid. Men Jens Ohlin och Hannes Meidal har valt en helt annan väg: deras Faust är inte längre ”stoftets fånge”, han har ”förenats med musiken”. Vackert så!

I Ohlin/Meidals 24 scener långa (egentlige korta) Faust, är både Faust och Gretchen döda. En pudel med påmålade ögon tittar in, och går ut. Vi hypnotiseras att bara titta in.

Vid premiären på Elverket, Kungliga Dramatiska Teaterns experimentscen, konfronteras vi med Iris Wagner – förnamnet regnbågsgudinnans, budbärerskans, ögats regnbågshinnas och kanske Shakespeares gestalts i Stormen, efternamnet såväl Goethes assistents som kompositörens, vars ledmotivsteknik man refererar till – rödklädd likt den röda ridån. Thérèse Brunnander är sminkad till oigenkännlighet och har försetts med blond peruk, likt en bedagad schlagersångerska eller programvärdinna, när hon gör entré i denna roll och på klanderfri blankvers hävdar att hon intagit Fausts plats. Under närmare två timmar trollbinder hon publiken – helt oväntat eftersom Brunnander tidigare knappast anförtrotts stora roller där hon fått spränga socialrealismens trånga korsett.

Ohlin/Meidals pjäs saknar handling i vanlig mening, men det går att skönja några löpande trådar. Iris Wagner är ett slags ny efterträdare till Faust och besegras till sist av andra makter, medelmåttans och ungdomens. Samtidigt går två metateatrala linjer att teckna. Iris Wagner har varit upptagen 24 (sic!) år i teaterns hägn och, efter att ha konfronterats med makterna i dess källare, kommit i kontakt såväl med vansinnet som med de sceniska urkrafterna och förvärvat beundransvärd rutin. Dessutom kallas teatern för Hufset, syftande på Dramaten, givetvis – och detta Hus intas alltså till sist av nya konstnärer. Det märkliga med Hufset är att det svävar, samtidigt som det har källare. Kanske är alla de övriga fem personerna Iris Wagners skapelser? Vi vet inte riktigt. Kanske har Iris Wagner sig själv ovetandes, skrivit en opera eller ett verk med 24 (sic!) källarsånger.

Pudeln avslöjas sittandes på en divan under en ljuskrona i sjätte scenen. Per Mattsson tolkar rollen likt en uppgiven toffelhjälte, som berättar hur han experimenterat med sin stämma, bland annat genom att härma Ingmar Bergman. Han fick Fausts själ som ersättning för musiken. Pudeln säger att hans roll är ruskigt svår att spela. Kanske är han Mefisto, kanske inte. Han kan räcka vacker tass och rulla runt, och betonar att man inte skall lita på honom.

Från Goethe kommer också till namnet de två bifigurerna Valentin och Martha (Hannes Meidal och Ana Gil de Melo Nascimiento), men knappast till gagnet. De är ett distanserat par, än i vitt, än i svart, än i rött, som med satirisk skärpa återger repliker från folk på stan. Det är de som glömt Gretchen och talar om tystnadens kultur och om syndabocksmekanismer. Tvetydigheten är deras varumärke, medan ”de andra” hånfullt beskrivs som fläckfria och rosenkindade. Med hurtfrisk självironi formulerar de problemet med att skilja mellan rädslan och vad som kunde vara sant.

Mystisk är Nepomukfiguren, av Frida Österberg gestaltad som en flicka i svarta flätor och i början djurben. Hon är kanske barn till Faust och Gretchen och vill ner i mörkret igen och hon kanske bär ett smärtans barn, kanske Wagners, i sitt sköte.

Motpolen till Iris Wagner är Zeitblom, namnet hämtat från Thomas Manns Faustroman, som likt sagans ynglingar eller härolden som knackar på dörren till kejsarnas Kapuzinergruft i Wien innan processionen med kistan får föras ned till sarkofagerna i gravvalvet. Razmus Nyström ger Zeitblom skilda skepnader. Första gången är han odrägligt anspänd och nervös och Iris Wagner kan bara be honom gå ner i källaren. Nästa gång kan han lika löjligt ungdomsdrastiskt skrika ut sitt ”Fuck folk!” och visa hur han älskar sin egen odräglighet: ”Nu har jag soul”. Zeitblom, som är ingenting, som saknar kärna, smickrar Iris Wagner genom att berömma hennes opera, men tar sedan över Hufset efter henne. Han trodde Hufset var en vacker plats, vilket nu förefaller honom naivt. Men han kan självbelåtet hävda att ingenting längre döljs i skuggorna utan att allt nu är begripligt.

Ohlin/Meidals text är studentikos; med formuleringar som ”Fausti plats” och ”Gack ned!” verkar den lätt arkaiserande – blankversen bidrar också till detta. Iscensättningen är lekfull, lustfylld och känns som en befriande fläkt på konventionernas Östermalm. Här kritiseras inte den radikala ondskan utan här belyses den banala godheten eller snällheten som har drivit mången till katastrofala gärningar. Det allra mesta är dubbeltydigt; källaren är såväl ett inre kraftcentrum som en dunkel plats där saker pågår som man inte vill kännas vid. Fritzls österrikiska källare? Eller den källare i Vasastan där enligt pressen händelser utspelats som dolts av tystnaden? Vi vet inte. Men när Zeitblom och pudeln i slutscenen sitter sida vid sida förstår vi att icke bara Faust, det levande geniet, utan också Iris Wagner är borta. Kraftfull likt duons Hamlet i fjol är knappast denna bagatell – men väl drastisk underhållning på högsta nivå för dem som uppskattar oväntade referenser och distanserad komik. En frisk fläkt i reprisernas teaterhöst.

Roland Lysell

==

Dramaten, Elverket

Pjäs: Faust

Av: Jens Ohlin & Hannes Meidal

Regi: Jens Ohlin

Ljus och scenografi: Susanna Hedin

Kostym: Matilda Hyttsten

Peruk och mask: Lena Strandmark

Dramaturgi: Magnus Florin

Musik: Foad Arbabi

I rollerna: Thérèse Brunnander, Per Mattsson, Razmus Nyström, Hannes Meidal, Frida Österberg, Ana Gil de Melo Nascimiento

Premiär: 15 november 2018