Fragment av minnen; demensen som form. Lars Noréns Andante på Dramaten

När vi ser fem aktörer sitta horisontellt framför oss på rad i Lars Noréns iscensättning av sin nya pjäs Andante på Dramatens Lilla scen konfronteras vi med det kusligaste vi vet: vår ålderdom. Först med konfrontationen är han förstås inte. Hårt att bli gammal var det redan när Lennart Hjulström iscensatte Kent Anderssons och Bengt Bratts Hemmet i Göteborg för ett halvsekel sedan. Socialkritiken var uppenbar och de gamla, den gången spelade av betydligt yngre aktörer, tillhörde ett försvunnet Fattigsverige. Mycket har hänt sedan dess, men äldrevården har snarast blivit värre, trots politikernas löften. Vi skattebetalare är helt enkelt för snåla för att satsa på individer med framtiden bakom sig.

Poetiskt befinner sig Lars Norén naturligtvis på en helt annan nivå med spetsiga och sardoniska formuleringar långt mer brutala än de andersson-brattska klichéerna. Andante, med titel syftande på den långsamma satsen i ett musikaliskt verk, är första delen i en trilogi där Vintermusik redan spelats på Kulturhuset Stadsteatern och Poussière på Comédie -Française i Paris. Aktörerna sitter trots allt på elegantare stolar än i Göteborg 1968 och demensen, som den gången var en bland alla fysiska åkommor, är nu det allenarådande problemet.

Alltså: vi skall nog inte närma oss pjäsen från det socialkritiska hållet utan snarast se demensens stiltje som en form för en ständigt närvarande Norénsk problematik. Aktörerna undviker varje tendens till stjärnspel, också slapstickkomedi, och ansiktena är avskalat rynkiga och grå och håret brutalt vitt eller frånvarande. Intressantast som rollfigur är Monica Stenbecks författarinna med minnen av Paris och författarskap som Simone Weils och Georges Batailles. Hon är också varmt religiös och citerar Bibeln. Men hennes svärson (dottern är död), spelad av Erik Ehn anspelar i slutscenen på problemet var man skall göra av alla hennes böcker och hur han vill gå vidare i livet. I publiken drabbas vi av insikten att han inte ens är cyniker, trots att han ideligen fotograferar, utan blott realist. Hans ömsinthet mot svärmodern tycks uppriktig, men kanske är hon ett sentimentalt substitut för hans döda älskade, kanske förbereder han ett fotoreportage? Också Nina Fex i egenskap av dotter till Marika Lindströms och Per Mattssons rollfigurer får en brutal slutreplik. Hon vill bli fri och fortsätta sitt eget liv. Den mentalt totalförvirrade modern som varken känner igen sin dotter eller känns vid sitt barnbarn är en före detta läkare som numera biter på handväskan, medan fadern arkitekten (Per Mattsson) knappast är dement, men däremot skoningslös, såväl mot dotter och hustru som mot medpatienter.

Mattssons käppfäktning med representanten för socialgrupp tre (Sten Ljunggren) med tolv år på boendet är ett enstaka fysiskt glansnummer som får åskådaren att sätta i halsen, eftersom de båda – i motsats till Hamlet och Laertes – hatar varandra bottenlöst. Ljunggrens slitne arbetare längtar efter att i himlen få möta den mor han tidigt förlorat och Mattsson svär över att hans kapellkrematorium rivits till förmån för ett barnbördshus.

Det är svårt att begripa att Nils Eklund, som spelar en sjätte åldring, i programbladet klassas som statist. Det är en fröjd att se honom sova med öppen mun, säga ”mazarin” eller plötsligt börja citera Quasimodo. När aktörerna reser sig efter den beckettska orörligheten i först akt är särskilt den clochardkostymerade utbölingen Carl Magnus Dellow skrämmande i sin bortkommenhet. Det är dock ett skickligt drag av Norén att visa att det gastkramande blott är teater genom att låta ensemblen dansa till Glenn Miller i en lättsam minnesscen när vi nalkas slutet.

De tunga grå betongväggar som sänks ned vid spelets början är en kongenial scenografi av Dick Sandin (och Norén) men också ett fängelse för aktörerna på scenen och kanske för oss i salongen. Vi är likt aktörerna fångna i våra halvglömda citat från Bibeln, Strindberg, Beckett, Quasimodo etc. – och i våra minnen av diktare vi mötte och böcker vi skrev eller aldrig skrev.

Lars Norëns Dramatendebut ägde rum just på Lilla scenen med Fursteslickaren 1973, en av dåtidens kritiker gravt underskattad, expressionistiskt präglad, visionär iscensättning. Sedan dess har han arbetat i en rad traditioner, oftast med den borgerliga komedin eller det socialkritiska dramat som form. Men ständigt har formen, även när tematiken varit fängelsets, psykiatrins eller narkomanins, fått ge vika för existentiell socialt gränsöverskridande förtvivlan och ett språk pendlande mellan själfull lyrik och brutal komik. Så även denna gång.

Roland Lysell

Dramaten, Lilla scenen

Andante

Av: Lars Norén

Regi: Lars Norén
Scenografi: Lars Norén, Dick Sandin
Kostym: Lars Norén, Åsa Jonsson
Ljusdesign: Egil B Hansen
Peruk och mask: Mimmi Lindell, Kjell Gustavsson

Medverkande: Marika Lindström, Per Mattsson, Sten Ljunggren, Monica Stenbeck, Carl Magnus Dellow, Erik Ehn, Nina Fex, Camilla Rensgård, Siw-Marie Andersson, Nils Eklund
Barnstatister: Alexandra Sahlman/Ella Odenholm