Tennessee Williams 1950-talspjäser har drag av parodi på världsdramatiken. Medan Oidipus hos Sofokles har klumpfot, hoppar Brick i Katt på hett plåttak omkring på scenen med krycka efter en idrottsskada. Medan dolda livslögner i Ibsens Vildanden avslöjas, blir det småningom tydligt att Brick avvisat sin homosexuelle vän Skipper i Williams pjäs. Med Casino real hade Williams haft föga framgång när Elia Kazan satte klorna i hans Kattpjäs och iscensatte den på Broadway. Kazan visste vad som gick hem på Manhattan och det blev 700 föreställningar av iscensättningen från 1955 och framåt samt en filmatisering. Williams blev ekonomiskt försörjd för resten av sitt liv. I sina memoarer avslöjade han att han tänkt sig en mindre sympatisk Maggie (Bricks hustru) och att inte velat ha in Big Daddy (Burl Ives) igen i sista akt. Medan Williams gärna fokuserade förlorarna, ville Broadway se sin dröm om lyckliga slut och harmoni förverkligad på scenen och så blev det.

På Maximteatern har Stefan Larsson nu iscensatt den numera ganska daterade pjäsen i ett samarrangemang mellan Dramaten och Kulturhuset Stadsteatern. Vi konfronteras inte med den sedvanliga heta atmosfären från USA:s sydstater och behöver inte grubbla över huruvida den enorma villan är adekvat återgiven eller inte. Vi får stanna i Bricks och Maggies sovrum, där sängen och en back med spritflaskor utgör scenografin.

Stefan Larsson förenklar och förytligar. Två handkameror följer aktörerna och visar deras ansikten på en storbildsskärm, så att publiken kan se tydligt, som på TV. Detta grepp, för decennier sedan experimentellt, har nu blivit ett maner för att dölja ett ibland tvivelaktigt skådespeleri. Erik Ehn lyckas bäst med sitt nyanserade spel, en Brick som är både kroppslig narcissist och i sitt inre sökande och självföraktande. Det är frestande att spela pjäsen i Kinseynrapportens anda som ett gaydrama före Stonewall, men här blir det lyckligtvis inte tydligt om Brick är latent homosexuell eller inte (naturligtvis är inte ens rollfiguren klar över detta). Så är också fallet hos Williams. Det handlar (med en litteraturforskares ord) om att söka autentiska värden i en inautentisk värld. Det vackra i relationen mellan Skipper och Brick var just det autentiska, inte återhållen sexualitet.

Maggies gåta blir däremot aldrig tydlig. Med blanka ögon gör Livia Millhagen henne stundom till självfixerat våp, stundom till förälskad partner. Men det mörka hos rollfiguren kommer aldrig fram. I pjäsen är rivaliteten med Bricks döde vän tydlig, inte i iscensättningen.

Marie Göranzon tolkar Bricks mor som en överklasskärring från närbelägna Fältöversten, stel i sminkat ansikte. Hon går oss i publiken lika mycket på nerverna som hon irriterar sin make, en make som sedan länge tröttnat på henne. Vi skrattar kanske, men skrattet fastnar i halsen, eftersom vi vet att Göranzon skulle kunna spela så mycket bättre – förutsatt att regissören förmått henne att betona tragiken i rollfigurens liv. Peter Andersson blir däremot både sorglig och trovärdig som cancersjuk döende Big Daddy.

Pappan älskar Brick och föraktar Gooper, den andre sonen. Eftersom Larsson valt att karikera såväl Gooper som dennes hustru, förstår vi inte hur fatalt detta är. Problemet är inte bara huruvida Brick är homosexuell eller inte, utan också att hans bror kanske vore en lämpligare arvtagare till lantegendomen – vilket fadern inte vill förstå.

Självfallet är det roligt att Tennessee Williams åter tolkas på svenska scener – men varför bara de mest kända pjäserna och varför på detta ytliga sätt? Och varför måste hädangångne Sven Barthels översättning vulgariseras?

Roland Lysell

===

Katt på hett plåttak (Cat On a Hot Tin Roof)

Av: Tennessee Williams

Översättning: Sven Barthel

Regi: Stefan Larsson

Scenografi: Sven Haraldsson
I rollerna: Livia Millhagen, Erik Ehn, Cilla Thorell, Andreas Kundler, Marie Göranzon, Peter Andersson, Jan Malmsjö, Bashkim Neziraj