Teatrar i hela Europa har öppnat arkiven och lägger ut såväl historiska som aktuella iscensättningar digitalt. Wiener Burgtheater har länge haft en omfattande DVD-produktion till försäljning under rubriken ”edition burgtheater” och vissa inspelningar har getts ut av ”Belvedere Die Theater Edition”. Däremot har det stora antal TV-versioner som gjordes av iscensättningar från Schaubühne av Regina Ziegler Filmproduktion för ZDF inte tidigare varit tillgängliga. Norsk Shakespeare og Teater Tidsskrift har presenterat dem digitalt och jag har haft förmånen att skriva några av artiklarna om tyska Schaubühneklassiker. Korta presentationer om Triumph der Liebe och Das Wintermärchen har skrivits för denna blogg.

Tack vare god teknik får vi en inblick i den tyskspråkiga scen som utan konkurrens – men möjligen med Peter Zadeks teater som motkraft – blev 1970- och 1980-talens främsta. 1970 övertog Peter Stein och hans skådespelare Schaubühne am Halleschen Ufer i Berlin, en scen som numera är HAU 2, och 1981 flyttade man till Mendelsohnbyggnaden på Lehniner Platz vid Kurfürstendamm. Stein var kvar som teaterchef till 1985, då han avlöstes av Luc Bondy (1948–2015), som stannade kvar som chef till 1988.

Vad innebar Schaubühneestetiken? Repetitionstiderna var långa, det dramaturgiska arbetet (Botho Strauß, Dieter Sturm) var minutiöst, ensemblen var ordentligt förberedd och programbladen var fyllda av relevant material. Från början fanns kollektiva beslut och medbestämmanderätt, men senare tycks man ha övergivit denna utopi – åtminstone i praktiken.

Varje rollfigur var medveten om varje rörelse, varje gest, även när han/hon inte hade replik, vilket gjorde iscensättningarna till ett slags rörlig poesi. I början utgjorde varje större iscensättning också arbete med en ny teaterform. Studier av den grekiska antika teatern resulterade i Bacchanterna (Grüber) 1974 och Orestien (Stein) 1980. Arbetet med rysk förrevolution i Sommergäste 1974, Tre systrar 1984 och Körsbärsträdgården 1988. Allra störst som projekt var dock presentationen av engelskt renässanstänkande och engelskt marknadsgyckel i Shakespeare’s Memory I och II 1976, vilket utmynnade i As You Like It (Stein) 1977 och Hamlet (Grüber) 1982. Centrala skådespelare var Bruno Ganz (1941–2019), Edith Clever, Jutta Lampe, Wolf Redl (1939–2010), Elke Petri, Michael König, Peter Fitz (1931–2013) och Otto Sander (1941–2013), med åren kompletterade med Udo Samel, Peter Simonischek och Corinna Krihhoff. Peter Steins intellektuellt genomtänkta och teaterhistoriskt observanta iscensättningar stod i kontrast till Klaus Michael Grübers (1941–2008) existentiellt djupsinniga teaterkonst, där vattnet, elden och luften var lika centrala som personerna. Scenografen framför andra var Karl.Ernst Herrmann (1936–2018) och kostymerna skapades oftast av Moidele Bickel (1937–2016) och Susanne Raschig. Teaterfotograf var Ruth Walz.

Från början var iscensättningarna politiskt och metateatralt präglade, drag som senare försvagades. Med Luc Bondy introducerades ett nytt slags teater, fantasifull, fjäderlätt, men fortfarande textbunden och seriös.

Många trodde att den framtida europeiska teatern skulle gå Schaubühnes väg. Så blev det inte. Man försökte med nyorientering via bland andra Robert Wilson. Den eminenta regissören Andrea Breth var teaterchef på 1990-talet, men gav upp och föredrog Wiener Burgtheater. Vid millennieskiftet tog Thomas Ostermeier över och en era med en ny estetik och ett manifest avståndstagande till Peter Stein inleddes.

Redan vid murens fall 1989 blev det tyska teaterlivet dock rikare på aspekter. Deutsches Theater ville framträda som nationalscen och Berliner Ensemble moderniserade Brechttraditionen och anställde Heiner Müller. Frank Castorf övertog Volksbühne am Rosa-Luxemburg-Platz och förde trender från DDR-tiden vidare. Kanske skall det noggranna detaljarbetet på Schaubühne ses som slutpunkt på en lång teatertradition från Max Reinhardt och Fritz Kortner? I vart fall är iscensättningarna stora teaterkonstverk som förtjänar ett detaljstudium, vilket möjliggjorts tack vare vällproducerade digitala versioner (trots att dessa bara kan återge en bråkdel av iscensättningarna).

Roland Lysell