Från åskådarplatsen ser vi ner i en sällsam värld. Karl-Ernst Herrmann har byggt en halvcirkelformad vattenbassäng med en liten ö med en klassicistisk vit tempelruin – två hela pelare med kapitäl och tre fragmenterade – med marmorstycken som fallit i vattnet och fungerar bra att ta sig fram på. Runt bassängen reser sig en tät grön häck med halvdolda dörrar här och var, vilka leder in i en villa eller ett palats. En märklig kvinna i vit peruk sitter och läser i en bok när ett rep kastas över häcken och vi ser två främmande gestalter. De klättrar ner i scenens paradis. (Småningom kommer strålkastare att markera dagens stunder och i sista akt töms bassängen och bottnen täcks av höstlöv.)

Pierre Carlet de Chamblain de Marivaux (1688–1763), rokokodramatikern par préférance, skrev romaner, men också prosapjäser som brukar spelas på La Comédie-Française, dock mycket sällan utanför Frankrike. Dialogen, ofta betecknad som marivaudage, uttrycker kärlekens nyanser. Marivaux häcklar inte lika tydligt borgerliga egenskaper som Molière. Treaktaren Le Triomphe de l’amour (1732) tillhör med sin osannolika handling knappast de bättre bland hans cirka fyrtio pjäser.

Som alltid handlar det om att undvika fransyska klichéer och i stället förvandla det förväntade till ett sceniskt äventyr. Regissören Luc Bondy klarade detta med glans och åstadkom ett sceniskt underverk på Schaubühne am Lehniner Platz 1985 med en första klassens ensemble i scenens paradisiska trädgård. Den regerande prinsessan Leonida av Sparta har bestämt att överlämna tronen till dess rättmätige innehavare, den unge prinsen Agis. Agis har rövats bort och uppfostrats av den kvinnoföraktande filosofen Hermokrates (Thomas Holtzmann) och dennes ogifta syster Leontine (Libgart Schwarz).

De två gestalter som blickar in och klättrar ned är Leonida (Jutta Lampe) som förklätt sig till ynglingen Phokion och hennes hovdam Corinna (Corinna Kirchhoff), likaledes förklädd till ung man. Det råder (givetvis) absolut kvinnoförbud i filosofens trädgård. Arlequin (Paul Burian) och Dimas (Mathias Gnädinger) blir Phokions assistenter, efter att ha mutats med guldmynt.

Leonida/Phokion har nämligen bestämt sig att använda erotikens konstgrepp, vilka hon behärskar till fullo, som maktinstrument. Syskonen förtjänar att bli bedragna, eftersom de uppfostrat Agis till att hata henne på avstånd.

Snabbt uppstår ett vänskapsförhållande mellan Phokion och Agis (Ernst Stötzner). Agis är vitklädd med öppen skjorta och bara vader och fötter. Trots den röda rufsiga peruken och ögonsminkningen har han en genuin ynglingaaktig utstrålning och Phokion lyckas i kraft av sin svartvita kostymering och enkla 1700-talsperuk skapa förtroende. Wolfgang Amadeus Mozarts musik bidrar till stämningen. Första störningen sker när Agis märker att Phokion är en kvinna och att en hittills okänd känsla (= Kärlek) vaknar i honom. Först handlar det om att Phokion skall få stanna som Hermokrates elev, sedan om att ta sig därifrån tillsammans.

Phokions list är att först nalkas Leontine, en 35-årig korsetterad vitsminkad nucka, liknande en speldosefigur. Det sker med hjälp av Corinnas porträttkonst och Phokions förföriska fraser. Phokion lyckas få Leontine att föra hans/hennes talan inför brodern; hon vill nalkas Hermokrates genom hjärtat, det vill säga Leontine. Också för Leontine är den erotiska känslan en ny erfarenhet och hon börjar bete sig allt mer apart.

Besvärligare är Hermokrates, som redan genomskådat Phokion som kvinna, men via smicker och kärleksbetygelser lyckas Phokion få honom att tappa fattningen till den grad att han bränner böckerna i det källarbibliotek han inrett vid bassängkanten. Han vill påbörja ett nytt liv.

Phokions triumf kulminerar i den scen där båda syskonen samtidigt avslöjar sina planer att lämna trädgården för att åka och gifta sig – med samma person. Agis vredgas naturligtvis i svartsjuka över Phokions list och falskhet och det krävs viss övertalning för att få honom att återvända, varefter Phokion/Leonida överlämnar makten och Agis hämtas bort för att inta sin nya position. Phokion överlämnar Hermokrates till eget förnuft och hävdar att Leontines känslor nu försvagats, sedan Phokion avslöjat sig som kvinna. Men är detta verkligen Phokions triumf? Kanske snarare kärlekens. Brudklänningen ligger kvar när Jutta Lampe tar av sig förklädnaden och i ZDF-versionen också 1700-talsperuken. Allt var nog ”bara” ett spel!

Bondy skapar en total kontrast mellan å ena sidan de uppriktiga invaderande gestalterna – som ibland uttalar sig om sina konster och ibland tycker synd om dem de bedrar – och de starkt karikerade syskonen och betjänterna. Schwarz använder ryckiga rörelser och låter den överdrivna stelheten resultera i tics. Suverän är hon när hon efter att ha betecknats som attraktiv plumsar rakt ned i bassängen och blir stående med vatten till midjan. Suverän är hon också vid morgonens frukostthé, när hon låter Dimas salta hennes ägg sked för sked.

Thomas Holtzmann (1927–2013), specialinkallad gästaktör på Schaubühne, använder sin ljusa lätt pipiga röst och affekterade gester till att skapa en åldrad androgyn eller feminiserad filosof, vars frisyrer blir allt löjligare och vars klädsel allt mer randig och brokig. (Kostymer: Moidele Bickel.) Sedan han uppfattat förälskelsen som besvarad är hans läppar läppstiftsröda och hans ansikte fläckigt av rouge och puder. Hermokrates sminkning är en parodi på den effeminerade 1700-talsmannens.

Kan verkligen Mathias Gnädingers trädgårdsmästare Dimas, ett fettberg, verkligen ta ett spadtag? Borde inte Paul Burians Arlequin, en svartklädd figur i slickat svart hår som ser ut som en förbrytare, häktas för utpressning? Ingen av dem har förlänats rokokons graciösa drag av Bondy.

Bondys knep är alltså att låta aktörerna följa textens tendens och präglas av ett slags tidsöverskridande komiska klichéer; betjänternas överdrifter blir farsens, syskonens den klassiska komedins. Filosofer och nuckor brukar ju råka illa ut!

Jutta Lampes Leonida/Phokion får åskådarnas totala sympati när hon förför med sin ordkonst. Tre timmar står hon nästan oavbrutet innanför scenens gröna häck. Hennes diktion är nyanserat vacker som ingen annans och det märks att Lampe läst rekokoromaner vid instuderingen. 1700-talets eleganta konversationskonst behärskar hon till fullo. Hennes dialoger med Agis är ”sanna”, hennes dialoger med Hermokrates och Leontine ”lögnaktiga”. Men utan facit skulle vi inte veta när hon talar sanning och när hon ljuger. De facto låter Jutta Lampes gestalt aldrig så uppriktig som när hon medvetet bedrar. Kärlekens språk förlänas ett drag av sanning också av den vårdade peruken och den svartvita klädseln. Det finns ett etiskt drag hos Marivaux och i denna pjäs kan Leonida motivera sin förklädnad till Phokion: förförelsen har ett högre syfte, nämligen att överlämna tronen till Agis. De åldrade syskonen, däremot, har handlat och handlar av ren egoism.

Iscensättningen är inte bara Luc Bondys och kärlekens triumf utan också Jutta Lampes. Med mästerlig subtilitet och utan att förfalla till sentimentalitet återger hon såväl kvinnlig som manlig förförelsekonst. När Lampe lämnat sin rollfigur ställer åskådarna sig samma fråga som rollfigurernas ofta förekommande: ”Var är jag?”

Roland Lysell