”En bok är produkten av ett annat jag än det vi uppvisar i våra vanor, i samhällslivet, i våra laster” – så lyder några bevingade ord av Marcel Proust. Särskilt lyriken är ett exempel på detta, vilket inte hindrat somliga att söka förebilder för duet i Shakespeares sonetter. Vem var ”the fair youth” (Southampton eller Pembroke?); vem var ”the dark lady”? Givetvis är hon en funktion i sonetten, inget annat, och likt ett musikstycke försätter oss sonetten in i en annan värld, en värld av rim, stavelser, ordlekar, rytmer och klanger. För att tala med Roman Jakobson koncentreras i Shakespearesonetten språkets poetiska funktion. Sonetten blir därmed autonom (i förhållande till kommunikativt vardagsspråk och referens) på liknande sätt som exempelvis en stråkkvartett. Skillnaden är att diktaren i motsats till kompositören lättare kan lägga in etymologiska, onomatopoetiska eller rent av mystiska aspekter som bitoner i verket, ett gott exempel är Georg Stiernhielm, vilket Carl Ivar Ståhle noggrant utrett.
I sin poesi har Katarina Frostenson hittills rört sig i denna lyriska sfär. Forskare som Carin Franzén, Anders Olsson och senast Victor Malm har visat hur hon i sin 1990-talspoesi avvisar kommersialismens och mediernas språk och tankevärldar till förmån för ett annat språk, ett öppet språk med mångtydiga ord, en negativitet som kanske kan kompletteras med ett bejakande av något annat, mer autentiskt, ett språk av klanger och rytmer.
I böckerna K och F väljer Frostenson ett annat språk och ett annat subjekt än i den subtila klangfyllda Sju grenar, ett ”orent” hybridspråk, där inte ens genren är klar. Samtliga kritiker förutom Birgitta Holm och Mikaela Blomqvist tycks, enligt Carl-Johan Malmberg i Svenska Dagbladet 2020-11-18, ha saknat förmåga att uppskatta boken. Liksom Malmberg håller jag F mycket högt och ser den som en sällsynt fascinerande text. Min infallsvinkel är dock en annan – det är onödigt att upprepa eller granska argumenten i Malmbergs i stort utmärkta artikel – nämligen att problemet ligger i genreblandningen, inte bara i kritikers kompetens.
Det ”orena” verket har en lång tradition – goda exempel finns i August Strindbergs sena skrifter. Från Göran Printz-Påhlson och framåt har många med framgång analyserat Röda rummet, tveklöst en roman. Men vem har estetiskt kommit underfund med Svarta fanor i dess helhet? De flesta har inskränkt sig till diskussion av de kapitel där fiktiva personer påminnande om Karl Warburg, Gustaf af Geijerstam och Ellen Key angrips.
Nu är det faktiskt så att Frostenson i motsats till Strindberg förklarar sitt genrebyte. Efter ett avsnitt på sidan 117 om hav och sol som går upp i varandra hos Rimbaud fortsätter hon:
”För mig är poesin avlägsen nu. Den kommer kanske åter igen, som dansande steg. Som sång. Kommer en dag eller natt smygande över ryggen, i ett språng: den där hjortrörelsen i språket. Eller gör den det inte.
Det gör inget, det gör inget,
säger floden.”
Jag hoppas det, ty i motsats till Carl-Johan Malmberg håller jag inte hennes poesi för ”anemisk” utan sympatiserar snarare med Lilian Munk Rösing som recenserade Sju grenar på litteratursajten Örnen och kråkan.
”Ordet materialiserer, inkarnerer sig hos Frostenson, ordmaterialets klang og rytme (det man kunne kalde det lovmæssige sprogs restprodukt) avler nye betydninger og skaber digtrum som man har lyst til at opholde sig længe i, hvert og et, snart tynget, snart opløftet. Det er avgrund og lättnad, det er härligt och hemskt, det er først og sidst en kæmpe gave.”
Frostensons dramatik i Pia Forsgrens iscensättningar fick mången kritiker att se ett hopp för den experimentella dramatiken även i Sverige och operalibrettot Staden med den sällsamma huvudpersonen Sorl (som hämtad från Koltès) till Sven-David Sandströms musik fick oss förstå att Stockholmsoperan förmår något annat än att spela Rosenkavaljeren och Carmen.
Rimbaud förlorade sitt lyriska språk, Shakespeare slutade skriva sonetter, Gunnar Ekelöf vilade i kraft av sitt ”Non serviam” i lyriken, Erik Lindegren kämpade för att behålla den höga lyriska tonen.
Mer förtröstansfullt skriver Frostenson på sidan 240: ”Poesin kommer kanske tillbaka.”
För Frostenson är lyrikens språk ett språk som har rötter. Var? På några sidor visar hon hur läsningen av Jean Genets Rosenmiraklet skedde medan hon skrev Joner. I F är centralfiguren Novalis och hans fragment, den blå blommans skald som skrev Hymner till Natten, om ”den heliga outsägliga hemlighetsfulla natten”. F är i bästa mening en intertextuell bok, där levande döda författare ständigt kommer till tals: Hölderlin (”Doch Du, Du bist zum klaren Tag geboren”), Mandelstam, Achmatova, Tsvetajeva, Baudelaire, Valéry, Björling, Celan, Prévert, Wilde, Milosz, Mayröcker, Inger Christensen och många andra – också prosaister som Jules Verne, Victor Hugo och förstås Le Clézio. Men boken i handen kan den läsare som inte känner alla diktarna ledas fram till nya läsupplevelser och den läsare som har samma litterära vänkrets åter höra deras ord för sitt inre öra.
Integrerade i F är också målningar som Tizians Flåendet av Marsyas, och Serodines Petrus och Paulus på martyrernas väg, Jonas Kaufmanns sångkonst och filmer som Pasolinis Teorema, Almodóvars Smärta och ära och Polanskis J’accuse.
Den hemlighetsfulla vägen går inåt. Novalis, jagets ständige följeslagare på huvudpersonens fasanfulla färd, är inte bara där för det blålika månskenets skull, eller för att se universum i samma tillstånd som en spänd fjäder, utan han pekar rakt in i F:s centrala berättelselinje: Kärleken.
”Var är den överallt framträdande flamman! En innerlig omfamning, vars söta fukt droppar som vällustig dagg. Vattnet, detta förstfödda barn av våldsam sammansmältning, kan inte förneka sitt vällustiga ursprung, utan visar sig som kärlekens element, vilket blandar sig med en himmelsk allmakt på jorden.” (86 f)
Från detta citat associerar jaget till sin bröllopsdag den 7 augusti. En självbiografisk ådra löper kan skönjas i boken. Det framgår att många ifrågasatt Frostensons 45-åriga kärlek till Jean-Claude Arnault. Förklaringen är en utmanande fras: ”kärleken är något man ger och vill ge, utan tanke på gengåva”. Orden är Lars Ahlins, kanske typiska för en äldre generation – Paul Éluard, Erik Lindegren, Ruth Hillarp, kanske redan Gustaf Fröding. För dem hade kärleken måhända en liknande funktion som tidigare seklers religiösa förtröstan. Hos skalder som Goethe eller Atterbom levde kärleken i symbios med Gudstron. Idag är en sådan hållning provokativ. Psykologer manar oss att ha en krass beräknande syn på kärleken med kontrakt, ge och ta, krav och motkrav, och somliga byter livsavsnittsledsagare/ livsavsnittsledsagerska allt efter karriärens förlopp. Frostensons ”otidsenliga” hållning har ådragit sig mycken förvåning och illvilja.
Ibland skymtar en elementarsymbolik, också i kärleken, men ofta ar vattnet högst konkret: Seine som översvämmas av sina bifloder Loing och Yonne.
Men det är naturligtvis Kärleken – ”vår kanske udda kärlek, tacksam att skapa rykten och skrönor om” – som får jaget i F stå ut, att vittna till förmån för en anklagad make, som får henne att besöka honom på en fångvårdsanstalt 27 gånger, som får henne att förse maken med böcker och kläder och ständigt följa honom i telefonsamtal. I F interfolieras skildringar av mötet mellan de båda och läsupplevelser, promenader och minnen. Erich Fromms Kärlekens konst ger stöd.
Den som vill kan också följa huvudpersonen på vandringarna i Paris, Quartier Latin, Montmartre, kyrkorna, Seine – man får till och med lust att följa med henne in på restaurang Le Trumiiou och äta mört kalvkött. Paris är Människostaden med ”les feuilles mortes”, men Sverige är inte bara ”stöveln” och ”landet S”, utan också Vasaparken, Karlbergskanalen, västkusten. F kan också läsas som en flanörs dagbok.
F står för fallet. Duets fall. Den skrivandes fall. Och Friheten. Men: ”Världen är allt som är fallet”, enligt Wittgenstein. Genom hela boken fladdrar alla dessa skira fjärilar; amiralfjärilen på sin lila blomma är inte den enda. Också ”fjäril” börjar med F. Men här finns också dråplig ironi: ”Det får bara kungen göra: säga vad han vill. Och det gör han.”
Jaget i F driver tesen om den älskade som oskyldigt dömd. Det är i sådana passager vi, precis som hos Strindberg, kastas ut ur texten. Vad gäller den moraliska skulden vill jag som icke insatt avstå från att uttala mig. Men juridiken är av intresse för oss alla, Vanligtvis skiljer svensk juridik tydligt, kanske alltför tydligt, mellan moral och stiftad lag. Nyligen frikändes två personer som gemensamt uppsökt en äldre man, ett besök som ledde till mord – eftersom de skyllde på varandra! Nyligen intervjuades en kvinnlig jurist i Sveriges Radio. Efter en narkotikaaffär hade köparen dömts, eftersom handeln bevisligen ägt rum, medan säljaren frikändes eftersom handeln inte bevisligen ägt rum. Juristen försvarade detta med att ”juridik inte är en vetenskap”! Therese Juel tar upp Arnaultdomen i sin bok Dömda. Om rättssäkerheten i Sverige (2019). Juel, som står helt utanför ärendet, analyserar domen i detalj, finner den osammanhängande och konstaterar att endast den ena sidans argument syns i domslutet. Det är också egendomligt att en terapeut kan anses som trovärdigt vittne av en händelse – däremot kan han/hon naturligtvis vittna om en väns eller klients upplevelse av en händelse. Då är vi förstås tillbaka vid den position där ord står mot ord. Slutsatsen är självklar: Högsta Domstolen borde ha tagit upp fallet, icke minst eftersom målet var så infekterat.
Det hävdas i F att boken kommer att få fler läsare på fångvårdsanstalter än på skrivarskolor. Vi får se! (Greppet att låta rättegången komma upp som minne är faktiskt raffinerat.) Arnault ansågs efter decennier i Sverige vara ”flyktbenägen” och sattes först på anstalten Skogome på Hisingen. I boken redogörs i detalj för de byråkratiska reglerna för besök och telefonsamtal samt de stränga bestämmelserna om att ”klienterna” inte fick ha egna kläder eller mer än fem böcker på rummet. Naturligtvis måste förbrytare farliga för allmänheten bevakas och förhindras att utveckla kriminella nätverk (vilket de verkar lyckas med i alla fall). Men för vem var den förnedrande behandling i fångvården som här skildras nödvändig? Hade det inte räckt med enbart Tillberga?
Det kritikerna har observerat är den paranoiska (obs! inte ”paranoida”) diskurs som finns i boken. Stöd finns här i Émile Zolas J’accuse om Dreyfusprocessen, Dostojevskijs Döda huset, Rosa Luxemburgs brev och Rousseaucitat. Överdrivet kanske – Hisingen är varken Djävulsön eller Sibirien –, men furiöst och säkert troget mot fru Frostensons egen privata känsla. Frostenson hävdar att hon inte vill tala i någon annans ställe; hon ser en vampyrism i författarskap som fördjupar sig i andras smärta.
[[Uppenbarligen retade verksamheten på Forum Nutidsplats för kultur många som inte ens varit där. I Johan Lundbergs senaste skrift framstår Forums roll som minst sagt ödesdiger, till och med för vetenskapen, om man får tro recensenterna. En mycket god vän bad mig i förtroende avslöja vad som egentligen hände i källaren. Jag hade fått en kallelse till det sista evenemanget om Beethoven och Schiller, så jag kunde faktiskt ge ett uppdaterat svar. Dock inte det svar han väntade sig.
Vad hände i Svenska Akademien? Vem skall vi tro på? Jag blev förskräckt och upprörd när jag då akademikonflikten började fick ett e-mail från kolleger vid Karlstads universitet, där de bad mig ta ställning för Svenska Akademiens dåvarande ständiga sekreterare! Jag ombads alltså lägga mig i en dispyt i en organisation jag inte hade det minsta med att göra och inte den minsta insyn i – mer än att jag kunde omvittna det inkompetenta, penning- och karriärfixerade intryck den person jag ombads sympatisera med hade gjort på min egen arbetsplats.
Så sent som i januari 2020 genomsöktes vissa universitetsanställdas e-mail i avsikt att spåra korrespondens med Forum.]]
Är fru Frostenson en paria som tidskriften Vi enligt F hävdat? Nja, inte helt och hållet. Bilden av den avlidna modern med de levande ögonen är varm och vacker. Det finns syskon, syskonbarn och syskonbarnbarn och många trogna vänner, som i boken refereras till med initialer, trots allt.
Min avsikt är inte att kritisera eller polemisera mot någon kritikers läsupplevelse – det vore att sabotera det kritiska samtalet. Var och en bör i sitt skrivande vara sin egen läsupplevelse trogen. Själv har jag engagerat mig i en sällsynt rik bok med divergerande berättarlinjer – en flanörs vandringsstråk, den beständiga kärlekens kraft, konstens gestaltningsförmåga, en förföljds dagbok, en ”klients” förnedring – värd att återvända till och värd att råda andra att läsa. Bokens slutord ”Ils nous aurons pas” (efter ett recept på ankbröst som denne skribent saknar förmåga att bedöma) kan tjäna som bokens motto. Helvetet må vara ”de andra”, men paradiset finns i litterära valfrändskaper!
Roland Lysell
rolandlysell 