Under de år som Pär Lagerkvist skrev Dvärgen och dikter om det sörjande Norden och Erik Lindegren och Artur Lundkvist satt i en villa på Dalarö av fruktan för att bomberna skulle falla över Stockholm när som helst vistades högeridealisten Frans G. Bengtsson i lantlig stilla ro på sin hustrus lantegendom i Gullspång, nostalgiskt längtande till sin studenttid i Lund, och filade på Röde Orm (1941 & 1945). För denna vikingaskröna fick han De Nios pris.

Redan islänningasagornas anonyma (ehuru kristna) författare ådagalägger stundom ett ironiskt förhållande till sina vikingar och lyfter särskilt fram argbiggorna i kvinnoskildringarna. Bengtsson i sin tur förhåller sig ytterligare ironiskt till sagorna och åstadkommer därmed ett uppsluppet spex på prosa i en tid än mera grym än Röde Orms. Ett perfekt exempel på litterär eskapism! Vad består då av verket? Salig Erik Hjalmar Linders formuleringar om ”medfödd kvickhet” och ”lundensisk tradition, där festlig abandon och välberäknad ironi ingått en stimulerande förening” må vara genant sorglösa – men trots allt motiverade. Som pojkbok för små slagskämpar in spe levde boken nog kvar tills splattret och skräcklet började lysa klarare än svärden Blåtunga och Rödnäbba.

                      Regissören Alexander Mørk-Eidems idé att lyfta upp första romanbandet på ett metaplan är egentligen inte så tokig. På scenen ser vi några frustrerade bibliotekarier stöka runt i ett folkbibliotek vid namn Kungliga Dramatiska Biblioteket. På övervåningen öppnar sig ett ”rum för barn”. Diverse rekvisita som klädhängare, gunghast, eldsläckare, bokvagnar, dammvippor, tavlor, ett kyrkoherdeporrätt etc. pryder Erlend Birkelands scenrum. Bland böckerna märks en Bergmanbiografi. En enstaka kvarbliven tidningsläsare körs ut och några ytterligare kommunanställda gör entré innan saturnalierna börjar. Man kastar pil, träffar romanen Röde Orm på hyllan och börjar citera och agera. En rödklädd Andreas T. Olsson söker nervöst likt en riktig pinsamt övervänlig bibliotekarie kontakt med barnen i publiken. Vad hade man inte kunnat göra av ett halvdussin förgrämda folkbibliotekarier, ängsligt motiverande sin existens med att man blir en bättre människa av att läsa böcker?

                      Men detta är inte Mørk-Eidems linje. I stället släpper han lös aktörerna som börjar härma romanens skildring av Orms, hans vän Tokes och de andra figurernas bedrifter i västerled. Var och en brakar loss i alldeles egna äventyr. De löjligt illa härmade dialekterna blir besvärande. Bokens Orm har en minst sagt skurril fysionomi; Broomé nöjer sig med entonig stämma, rödfärg i ansiktet och röd täckjacka. Det politiskt korrekta könsbytet omintetgör ett återgivande av Orms samspel med Toke i boken. Gerhard Hoberstorfers Toke är bara bullrig och överviktigt sorglös.

Heiner Goebbels, som gästspelat på Dramaten, har visat att det faktiskt går att skapa spännande konstverk blott med rekvisita. Men sådan inspiration är främmande här. Snarast går tankarna till TUR-Teatern i Kärrtorp där mattpiskor och städartiklar flitigt utnyttjas. Speciellt golvmopparna och skurtrasorna blir tillhyggen i vikingaslagsmålen och en förgylld papperskorg får spela kyrkklocka. Bengtssons tidlösa iakttagelser av typen ”alla ville helst vara med där rikedomar voro att vinna” och lakoniska konstateranden som ”deras lycka var nu så god, att endast en i deras flock miste livet under de fyra år de voro med Alamansur” citeras förvisso ibland, men kompletteras med ord så fula att Lunds Domkyrka skulle ha rodnat på distans om den digitala tekniken fungerat bättre.

                      Ibland misslyckas aktörerna med Bengtssons skriftspråkliga pluralformer av verben. Intet ord som inte återfinns i boken finns med, hävdar man. Men det är fel! Den ena poplåten efter den andra får ge biblio-teket drag av ibland rökfyllt disko-tek och det är Lundell, inte Bengtsson, som skrivit ”Öppna landskap”.

Ibland får bokvagnarna fungera som skepp, ibland borden som ställs på ända. Stoppordet för att bryta fiktionen i nöd är ”Jonas Naddebo”, namnet på stadens ifrågasatta kulturborgarråd och centerpartist. Ibland dyker leksaker upp från barnavdelningen, exempelvis en stor Alfons Åbergdocka. Kanske är det nyttigt för publiken att betänka att biblioteken gradvis tar gestalt av lekstugor i vår kulturella misär? I brist på konsekvent regi och skådespelartalang blir det mesta tramsigt, infantilt och oorganiserat. Lennart Jåhkels sorgmodige arkivarie väcker både löje och medlidande, hans överlastade Harald Blåtand lämnar åskådaren oberörd. Och är det fortfarande kul att en kung har tandvärk? Ett barnkalas kan pågå hur länge som helst, men bör så bli fallet? Och vem skriver om sin ungdoms ’hela havet stormar” i sina memoarer?

                      Kvällen må vara för lång och regin för hafsig. Men denna afton har publiken tur. Siri Hamari har fått tycka in på grund av ett sjukdomsfall. Här ser vi någon som kan spela fars, därtill med manuskriptet i hand! Skickligt skiftar hon gestalt från Sven Tveskägg till kung Haralds frilla, vilken Toke obetänksamt smugglat hem till de landskap som gudarne ske pris numera är sydsvenska.

10 oktober 2020

Roland Lysell

===

Dramaten, Stockholm, Stora Scenen

Röde Orm

Text: Frans G. Bengtsson

Dramatisering och regi: Alexander Mørk-Eidem
Scenografi: Erlend Birkeland
Kostym: Jenny Ljungberg
Ljus: Ellen Ruge
Peruk och mask: Lena Strandmark

Medverkande: Emma Broomé, Gerhard Hoberstorfer, Siri Hamari, Andreas T Olsson, Lennart Jähkel, Karin Franz Körlof

Premiär 4 oktober 2020

===