Ethics of Tragedy.  Dwelling. Thinking. Measuring

Ari Hirvonen

Counterpress Oxford, 2020

(idigare publicerad i Norsk Shakespeare Tidsskrift 2-3/2020)

Etiken i den grekiska tragedin, med Antigone i fokus, behandlas i en omsorgsfull studie av Ari Hirvonen. Filosofiska hållningar i traditionerna från Hegel, Hölderlin, Heidegger, Lacan och Judith Butler framträder i detalj. Men en förlagsredaktör hade behövts för att göra det snåriga stoffet mer tillgängligt.

Vad är grekiska tragedier? Iscensättningar av allkonstverk som tävlade vid Dionysosfesterna i Aten och kan studeras så gott det går i en social, politisk och teaterhistorisk kontext? Omsorgsfullt kommenterade gammalgrekiska textvolymer på vår bokhylla? En genre studerad och bearbetad först av romare, sedan, i nyare tid, av renässansens diktare och operalibrettister och deras efterföljare fram till vårt eget sekel? Exempelsamlingar av det grekiska 400-talets tänkande jämförbara med filosofiska skrifter och fragment av Herakleitos, Parmenides, Platon och Aristoteles? Stoff för litterär bearbetning av tyska idealister? Prövostenar och fascinationsobjekt för moderna filosofer som Martin Heidegger (1889–1976) och Jacques Lacan (1901–81)? Dramer vilka ständigt iscensätts av 1800-, 1900- och 2000-talsregissörer?

                      De flesta av dessa aspekter har varit centrum i enskilda grundliga monografier. Men den finske universitetslektorn i juridik och juridisk filosofi Ari Hirvonen belyser dem alla – utom tragedin som text (filologin), vilken inte intresserar honom – i den anspråksfulla drygt 300-sidiga studien Ethics of Tragedy.  Dwelling. Thinking. Measuring (Oxford 2020). Den spränglärde författarens problem är inte att aspekterna är många och divergerande, utan att de blandas till den grad att läsaren har svårt att orientera sig och ibland också svårt att se vilka aspekter som Hirvonen tar till sig och vilka som blott är någon annans refererade. Vems är exempelvis den intressanta tanken att vår uppgift är att ur den grekiska tragedin pressa fram en tanke som den själv inte förmår yttra rent ut? Friedrich Hölderlins? Philippe Lacoue-Labarthes? Ari Hirvonens?

Antikens Grekland

Hirvonen fokuserar inte antikstudiernas dubbla bild av Grekland: 1. Grekland som det enligt en ständigt utvecklad forskning tedde sig för 400-talets män & 2. Den bild av 400-talets Grekland som vi skönjer i de gamla grekerna skrifter. Att kvinnor, slavar och metoiker (= de som bodde i Aten utan ha ärvt eller förvärvat medborgarskap) inte hade rösträtt relativerar på intet sätt vår klassiska idé om demokratin. Vi måste bara undvika att förväxla de fenomen som bilderna återger.

Estetiska verkningsmedel, etiskt budskap

Bokens titel ger läsaren Hirvonens första axiom: den grekiska tragedin har ett ethos, en etik. Dess verkningsmedel är estetiska, men dess ”sense” (betydelse) etisk.  En lekfullhet för lekfullhetens skull är inte aktuell för Hirvonen. En ideologisk tanke som inte motiveras är att teatern är kapitalismkritisk, det vill säga att den ser världen i ett annat ljus än den moderna ekonomins. Rent förakt riktar Hirvonen också mot moralläror, särskilt de entydiga. Hirvonen tycks dessutom sträva efter att förvandla metafysiska förklaringar i den tyska idealismen till inomvärldsliga existentiella.

Problematiskt blir det för Hirvonen när han i en bok som i så hög grad som denna bygger på modern filosofi upprepat pläderar för filosofins otillräcklighet vad gäller belysandet av tragedins etik. De båda sista kapitlen ”Sense” och ”Theatre Truths” behandlar nämligen den praktiska teatern, vilken ses som en nödvändig förutsättning för att tragedins etik till fullo skall kunna uttryckas.  Fyra av de sex element som tragedin enligt Aristoteles består av (mythos/berättelse, ethos/karaktär, dianoia/idéinnehåll och lexis/språk) belyses av filosoferna, men inte melos/musik & melodi och opsis/visuell sceneffekt. För Hirvonen mättas tragedins text med innebord av ”scene”, det vill säga iscensättningens tid och rum, skådespelare, körer, teatereffekter och publik.  Emfatiskt framhävs att tragedin inte kan reduceras till litteratur, ett fel mången tänkare begått – eller nödgats begå. 

I denna diskussion renodlar Hirvonen den antika teatern, men nog hade det varit intressant att veta hur det såg ut när Eduard Devrient framträdde i Sofokles Antigone i Potsdam 1841, när Olivier Py iscensatte samma pjäs i Avignon 2018, eller när Philippe Lacoue-Labarthe och Michel Deutsch på Théâtre National de Strasbourg 1978 gav scenisk gestalt åt en fransk översättning av Hölderlins tyska Antigoneöversättning! Hirvonen återkommer i andra sammanhang till den sistnämnda produktionen och även Pys iscensättning har han sett, men inte lyckats kommentera som teaterkonstverk.  Däremot bortser han dessvärre från de tre tolkningar av Antigone som visades på Theatertreffen i Berlin 1979, vilka aktualiserade terrorismdebatten.

                      Hur bär sig den levande teatern egentligen åt för att i sinnliga föreställningar transformera idéer om det oändliga och absoluta till etik?  Tanken om en absolut skrift som vi möter hos vissa poeter (romantiker, symbolister) fullbordas hos Hirvonen i en aldrig förklarad tanke om absolut teater.

Filosofisk bakgrund

Hirvonens bakgrund är rättsfilosofin, men i förordet tackas också The Annual International Symposium in Phenomenology och en Lacankrets i Helsingfors.  Hirvonen skriver i en kontext där Heidegger, Lacan, Judith Butler, Jean-Luc Nancy, Philippe Lacoue-Labarthe (1940–2007), Alain Badiou och Simon Critchley är bekanta referenspunkter. Vad gäller Antiken refererar han som så många andra i sin generation till Jean-Pierre Vernant, den forskare som mer än andra gjort upp med 1800-talsidealismens winckelmannska syn på Grekland (ädel enkelhet, stilla storhet samt marmorvita statyer). Endast i förbifarten fokuserar Hirvonen den nya syn på lag och rätt som Aiskhylos skildrar i Orestien och som också är tydlig hos 1800-talsforskaren Bachofen och i Peter Steins iscensättning i Berlin 1980: ett grymt matriarkat byggt på vedergällning avlöses av en diskuterande patriarkal rättsordning. Den ur Zeus huvud framsprungna Athena blir den atenska stadsstatens viktigaste gudom efter Zeus. I boken betonas allt mer, kapitel för kapitel, i stället Sofokles, och då i synnerhet Antigone.

Hegel och den tragiska konflikten

För filosoferna skapas tragedin genom en kritisk reflexion över de myter som berättas hos grekerna. För Schelling behandlar tragedin den moraliske hjältens kamp mot Ödet. I Hegels syn på Antigonedramat i Phänomenologie des Geistes betonas skuld, öde och rättvisa.  Antigone befinner sig i en konflikt. Å ena sidan befaller Kreon, Thebes konung, henne att inte begrava sin bror Polyneikes som angripit staden. Å andra sidan befaller henne religionen och dess oskrivna lagar att begrava brodern. Konflikten betecknas som tragisk, eftersom Antigone blir brottslig hur hon än agerar. Goethe har en liknande syn på tragedin – om konflikten löstes skulle tragedin försvinna – liksom filologen Karl Reinhardt (1886–1958), som ser två extrema mänskliga positioner i konflikt, en konflikt som kan betraktas som en konflikt mellan skriven rätt och hävdvunnen rättfärdighet. Hirvonen påpekar att någon syntes i egentlig mening inte återfinns hos Hegel, men den kan möjligen uppstå i den filosofiska skriftens egen rörelse eller hos läsaren / åskådaren.

1900-talets filosofer

Emellertid nöjer sig inte 1900-talets filosofer med detta. Sympati för Kreon saknas så gott som helt i Hirvonens material, bortsett från vissa tyska kritikers reaktion på en iscensättning av Karl-Heinz Stroux 1940. Ibland påpekas inkonsekvenser i Kreons resonemang, men oftare hans diktatoriska beteende. Intressant är en synpunkt hos Cecilia Sjöholm som Hirvonen lyfter fram, nämligen att den rätt Antigone dör för är den atenska, vilken står i spänning till den thebanska för Aten främmande tyranniska.

                      Inte heller den grekiska religiösa plikten att begrava sina döda anförvanter betonas hos 1900-talets tänkare: Jacques Lacan är den som går längst. Han betonar Antigones sätt att ställa sig utanför stadsstaten, ”polis”. Hennes radikala position innebär att själva statens fundament skakas.  Antigone väljer döden, väljer positionen som offer. I Lacans teori representerar hon därmed Det Reala (= dels ett slags tomhet eller brist som aldrig går att symbolisera, dels ett ”köttsligt” centrum av oss själva som vi inte kan förstå eller kontrollera). Feministen Judith Butlers ser Antigones protest som en kvinnlig protest mot en phallogocentrisk lag i analogi med Lacans hållning.  Antigones utanförskap implicerar antingen djup sorg eller våldsam protest. Hos vissa tänkare kan Antigones outsiderposition och kritikvilja motivera att de hävdar att hon jämför sig med Dike, rättvisans gudinna, och därmed vill inta gudinnans position och således begå hybris.

                      Eniga tycks filosoferna vara om att språket är vårt hem och att tragedin frambringas i språket. En annan gemensam idé är att exilen betonas. Flera av kapitlen i Hirvonens bok innehåller utförliga reflexioner över exilens väsen, inte bara utifrån Antigonedramat utan ännu mera utifrån Sofokles Oidipus i Kolonos och Aiskhylos De skyddssökande. Hirvonen framhäver ofta atenarnas stolthet över att deras stadsstat står för tolerans och lämnar skydd åt dem som flytt.

Hölderlins Sofokles

Friedrich Hölderlins tolkningar av Sofokles Kung Oidipus och Antigone är av speciellt slag, så till vida att de lägger in en filosofisk komplikation i texterna som inte alltid finns i Sofokles original. Hölderlin går till de Antikens greker för att hämta kraft i politiskt och estetiskt avseende. I hans diktning uttrycks sorg över att gudarna dragit sig undan. Människan är för diktaren inte alltings mått, utan vi mäter oss med de himmelska, med de gudomliga gestalterna.  För Hirvonen tycks tragediöversättningarna vara ett led i att övervinna denna i skaldens eget lyriska drama Der Tod des Empedokles så centrala elegiska hållning. I Heideggers filosofi, däremot, träder det okända gudomliga blott fram som okänt. Hirvonen själv sympatiserar med Werner Marx syn på tragedin som en ickemetafysisk beskrivning av vårt ethos, format av en jordisk måttstock.

Hirvonens etiska triad

I iscensättningar av Aiskhylos Orestien lyfts ofta en etisk triad fram: handla, lida, lära. Den triad Hirvonen lyfter fram i Antigone, när han fokuserar det etiska, är ”courage”, ”justice”, ”care”, det vill säga mod, rättvisa, omsorg. På vägen mot denna slutsats omdefinierar han en rad begrepp. Katharsis, exempelvis, läses inte bara som rening av åskådaren i Aristoteles anda, utan också som rening av de fiktiva karaktärerna och begäret från metafysiska anspråk.

                      Ari Hirvonens Ethics of Tragedy. är skriven för en filosofiskt kunnig läsekrets, Boken är sällsynt rik på synpunkter och referenser. Scenkonsterna hålles högt – och låt oss hoppas att Hirvonen äntligen lockar filosoferna till teatrarna, så att aktörerna kan gripa den hand som räcks. Men boken får mycket svårt att nå en bredare läsekrets. Hirvonen hade behövt en förlagsredaktör som hade hjälpt honom med att pedagogiskt tydliggöra och precisera de hållningar som presenteras och avlägsna de alltför många upprepningarna. Då kunde boken ha blivit tillgänglig också för allmänt teaterintresserade – och kanske gjort dem nyfikna på dagens filosofer!

                                                                                                                                                                                                                                                                                          Roland Lysell