Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm har, efter ett speluppehåll på grund av pandemin sedan november 2020, åter öppnat. Teaterns konstnärlige ledare Mattias Andersson inleder säsongen med ett halvannan timme långt textcollage.
Äntligen öppnas dörrarna till Dramatens stora scen! En skara utvalda åskådare söker upp sina platser mellan stolar blockerade av svarta plåtgubbar i den ljusa salongen. Också i den som vanligt tomma kungliga logen har stolar blockerats. Dramatens sällsynt fula gula järnridå år nedfälld och en röst meddelar att skådespelarna under teaterns långa stängningstid från november 2020 till sommaren 2021 erbjudits en uppgift av teaterledaren och regissören Mattias Andersson: ”Om du bara hade en sista minut kvar på Dramatens stora scen när vi åter öppnar, vad skulle du då välja att framföra?”
Om hösten eller om våren
Ut genom dörren i järnridån kliver Kristina Törnqvist i alltför stor svart overall. ”Om hösten eller om våren – Vad gör det” är hennes inledningsord under de sextio sekunder som står henne till förfogande. När hon hunnit till ”Men själva Ditt försvinnande är kvar” ser hon på neonurets lysande digitala siffror. Några sekunder återstår och så gör hon sorti till vänster. Nu råkade orden inte vara hennes egna utan Gunnar Ekelöfs i ”Sagan om Fatumeh” – men de passar faktiskt rätt väl till tidsandan. Att svart overall är kvällens uniform på scenen och icke kostymdesignerns personliga trakasseri av enskild aktris förstår vi när nästa kollega kommer ut genom dörren i samma outfit, sydd på fabrik i Borås, och ägnar sin minut åt ännu klokare ord: ”Vinden far mot söder och vänder sig så mot norr”. Aktrisen har inte skrivit monologen själv; den är enligt traditionen formulerad av Gud Fader och publicerad i Predikaren i Gamla Testamentet!
Kroppsspråk
Flera väljer kroppsspråket; en aktör den expressiva moderna dansen, en annan, inspirerad av sin dotter, ett slags discodans som från ett videoklipp. En aktris med egyptiskt ursprung väljer en sång av Om Khalsoum. Hannes Meidal förråder självironiskt att hans image är litet stel och att han helst av allt vill få publiken att skratta, vilket han säger sig icke kunna. Vid det laget har naturligtvis publiken brustit ut i gapskratt och Sanna Sundqvist, som han just hävdat bättre lyckas med skrattprojekt, har det inte så lätt. Men hennes låtsade förlägenhet och sorti genom att snubbla i gardinen i en loge är ett äkta clownnummer. Två hela minuter på sig får Göran Ragnerstam och Shanti Roney i svarta Becketthattar som citerar ”I väntan på Godot”.
Koreografiska grupperingar på kal scen
Skall hela kvällen bestå av en seriös nummerrevy? Nej, efter en lång själfullt framförd monolog av Stina Ekblad om teatern och dess kraft dras den upp och avslöjar ett dimlandskap. Nu börjar de 48 aktörerna att friare röra sig på scenen i grupperingar eller hänga i stålrör i taket i Ulla Kassius som vanligt kongeniala scenografi – denna gång skapad enligt mottot ”less is more”.
Det ryms litet av varje i Anderssons collagepjäs och en lång text om sceners längd från tre minuter i klassisk Hollywoodfilm, via You Tubes 50 sekunder till Tik Toks tio sekunder är nog ett urklipp valt av Andersson själv. Skrämmande blir det när några budbärare i rosa uniformer – utstyrda som cykelbuden på Stockholms gator – rapporterar om våld, krig och förgörelse i klassiskt tragiska vändningar. Också Shakespeare får ordet; sonett 64 ”When I have seen by Time’s fell hand defac’d” citeras, ehuru i Evert Taubes mildare översättning och på en rad andra språk.
Återseenden
Naturligtvis är det en glädje i sig för publiken att återse välkända aktörer som Johan Holmberg, denna gång med hillebard, Pierre Wilkner och Lena Endre, men utrymme ges också åt nyanställda, många med exotisk bakgrund. Ett av aftonens mest lysande ögonblick infaller när Per Mattsson, föreställningens äldste aktör, berättar om sin första minut på Dramaten. Han skulle ersätta en kollega i en biroll i Molières ”Tartuffe” i regi av den legendariska och slagfärdiga regissören Mimi Pollak (1903–1999), misslyckades inför en cirkel av kolleger – Jan-Olof Strandberg, Margaretha Krook, Ernst-Hugo Järegård, Bibi Andersson – och utsattes före en förödande replik av regissören. Han uppsökte talpedagogen och vid premiären en vecka senare fick han applåder av publiken och belönades med ett accepterat hummande av fru Pollak. Precis efter denna uppriktiga monolog bereds en nyanställd tillfälle att spela sin första minut på Dramatens stora scen inför oss. Även denna gång visar publiken uppskattning. Vad fru Pollak skulle ha sagt vet ingen. Få kritiker besitter hennes syrliga formuleringsförmåga.
3 x Natten är dagens mor
I aftonens mest magnifika scen växer tre konstellationer med vardera fyra aktörer fram på vridscenen och alla tre grupperna spelar upp en scen ur Lars Noréns ”Natten är dagens mor”. Repliker går in i varandra som i sång i stämmor och så småningom börjar vridscenen snurra.
Själva greppet med saxade repliker ur autentiska privatliv är inte nytt, utan använt av Andersson i ”The Mental States of Sweden” och ”Vi som fick leva om våra liv”, men den banalitet som vidlådde i synnerhet den sistnämnda iscensättningen är borta här, liksom Anderssons Göteborgsföreställningars välmenande sociala patos. Blott en gång börjar en aktris tala om sin fars narkomani och blott en enda scen går ett stycke över gränsen. Det handlar om en medelålders aktris som under femton år aldrig fått spela en kärleksscen. Nu får hon göra detta med en ung man som just fått sin önskan att sjunga sin favoritsång uppfylld. Sedan lyfter han henne – och hon honom. Här undrar man om Andersson beställt fram ett gammalt veckoblad och börjat läsa!
Blickar in i minnena och ut mot Almlöfsgatan
Bättre klarar sig Ingela Olsson i den allra sista scenen när hon, med sin numera något slitna medelålders fysionomi, återerinrar sig en lyckad fest hon varit med om i tjugoårsåldern. Genom skickligt berättande lyckas hon dra med publiken in i minnena och den aura som omger hennes upplevelse. Plötsligt börjar många av oss falla in i egna ungdomsminnen från en bättre tid. Till sist öppnas scenens bakre vägg och våra blickar riktas ut mot Almlöfsgatan.
Föreställningen må vara något lättviktig, men publiksuccén är oerhörd med applåder mellan numren och stående ovationer efteråt. Mattias Andersson har lyckats utmärkt såväl med pjäs som iscensättning, Det senare med hjälp av Ulla Kassius, Stina Ekblad, Lena Endre, Johan Holmberg, Per Mattsson och övriga yrkesskickliga aktörer, det förra med hjälp av Shakespeare, Ekelöf, Beckett, Norén och, enligt teologerna, Gud!
Roland Lysell
==
Manus och regi: Mattias Andersson.
Koreografi: Tove Sahlin.
Scenografi och kostym: Ulla Kassius.
Ljus: Charlie Åström.
Mask och peruk: Anne-Charlotte Reinhold och Melanie Åberg.
Musik: Anna Sóley Tryggvadottir.
Medverkande: Danilo Bejarano, Niklas Blomqvist, Dejmis Rustom Bustos, Nina Dahn, Erik Ehn, Magnus Ehrner, Stina Ekblad, Lena Endre, Nina Fex, Gunnel Fred, Hampus Hallberg, Electra Hallman, Thomas Hanzon, Otto Hargne, Rita Hjelm, Johan Holmberg, Hulda Lind Jóhansdóttir, Omid Khansari, Hamadi Khemiri, Elin Klinga, Christoffer Lehmann, Tanja Lorentzon, Per Mattsson, Hannes Meidal, Maria Naidu, Ana Gil de Melo Nascimento, Razmus Nyström, Andreas T Olsson, Ingela Olsson, Torkel Petersson, Göran Ragnerstam, Victor Iván, Agnes Rase, David Fukamachi Regnfors, Marie Richardson, Shanti Roney, Alexander Salzberger, Siham Shurafa, Helmon Solomon, William Spetz, Eric Stern, Nemanja Stojanović, Sanna Sundqvist, Andreas Rothlin Svensson, Christoffer Svensson, Per Svensson, Kristina Törnqvist, Joel Valois, Pierre Wilkner.
Premiär den 3 september 2021
rolandlysell 