Scenen är vid. Sedan en plastridå avlägsnats syns en inglasad kontorskub till vänster, två lysande videoskärmar, en bakre vägg där engelska undertitlar projiceras, en vägg med urklipp och bilder till vänster och en vägg till häger som är dold för Dramatens kritiker (det såg nog annorlunda ut på La FabricA i Avignon). I början är plaststolar uppställda kring ett bord i den stora ljusa salen, som om det vore dags för middag eller sammanträde, men sedan blir möbleringen allt mer kaotisk i Alice Duchanges scenografi. Småningom bollas alla möjliga tingestar som lila ballonger och färggranna stjärnor omkring. Regissören Caroline Guiela Nguyens Fraternity. A Fantastic Tale uppfyller flera av dagens trendmässiga krav vid Avignonfestivalen: scenografin är multimedial och utstuderad, aktörer talar ibland avsides i mikrofon och filmas samtidigt för videoskärmen och digitalteknik används. Den multietniska ensemblen utgör en blandning av professionella skådespelare och amatörer – i detta fall tretton aktörer. De talar engelska, franska, arabiska, vietnamesiska och tamil och skall naturligtvis interagera, fast det tyvärr inte riktigt lyckas. Däremot kivas de och grälar – samt, givetvis, stöder varandra.

Bland de över trettio teatrar som samproducerat iscensättningen finns, förutom Nguyens egna Les Hommes Approximatifs, Odéon-Théâtre de l’Europe i Paris, Schaubühne i Berlin och Dramaten. Trend är det även att samarbeta, men här inser vi tyvärr att trettio partners är litet för mycket.

Själva pjäsen är science fictionartad. Efter en kosmisk katastrof har stora delar av mänskligheten förintats utan spår och vid ett ”Center for care and consolation” söker nu överlevarna tröst och gemenskap. En efter en får de i nittio sekunder långa monologer sända ut ett budskap via mikrofon och stor videoskärm uppe till höger till en närstående de förlorat i rymden. På skärmen uppe till vänster sammanfattar två äldre aktörer skeendet då och då. En mätare registrerar de talandes hjärtverksamhet under monologerna; universum är för sin fortsatta existens avhängigt av att talarnas hjärtan inte slår för fort!

Efter någon timme görs till och med försök att driva ut minnena och skapa glömska invid Memon, en vit tingest som kan föra tankarna till Miman i Aniara. Den energiska overallklädda Rachel från Nasa manar på.

Berättelserna är hjärtskärande och spretar åt olika håll och framförandet engagerat och innerligt, men något gör att föreställningen, som är tre timmar lång, känns utdragen och okoncentrerad. Orsaken är naturligtvis amatörismen och avsaknaden av exakta regiinstruktioner.

Problemet är förmodligen att verkligheten kommit att överträffa dikten medan iscensättningen producerats. I en värld där flyktingproblem och terrorstater fokuseras av media behövs inte en solär/kosmisk katastrof för att någon skall förlora sin hustru eller sitt barn. När pandemin härjar har många till och med berövats möjligheten att ta ett sista farväl av en anhörig. Kanske gör detta problematiken akut och aktuell, men föreställningen distanserar också åskådaren från det närvarande och påträngande når den koncentreras till en hypotetisktframtida katastrof. Tyvärr.

                                                                                                                                                                                                                                      Roland Lysell

 ==

Text: Caroline Guiela Nguyen avec l’ensemble de l’équipe artistique
Regi: Caroline Guiela Nguyen
Dramaturgi: Hugo Soubise, Manon Worms
Collaboration artistique Claire Calvi
Scenografi: Alice Duchange
Medverkande: Dan Artus, Saadi Bahri, Boutaïna El Fekkak, Hoonaz Ghojallu, Maïmouna Keita, Nanii, Elios Noël, Alix Petris, Saaphyra, Vasanth Selvam, Anh Tran Nghia, Hiep Tran Nghia, Mahia Zrouki

Produktion: Les Hommes Approximatifs, Festival d’Avignon
Samproduktion: Odéon-Théâtre de l’Europe, ExtraPôle Provence-Alpes-Côte d’Azur, La Comédie CDN de Reims, Théâtre national de Bretagne, Théâtre national de Strasbourg, PROSPERO – Extended Theatre**, Théâtre national Wallonie-Bruxelles, Théâtre de Liège, Les théâtres de la ville de Luxembourg, Châteauvallon Scène nationale, Théâtre de l’Union CDN du Limousin, Centro Dramatico Nacional (Madrid), Théâtre Olympia CDN de Tours, La Criée Théâtre national de Marseille, MC2: Grenoble, Dramaten Stockholm, Schaubühne Berlin, Le Grand T Théâtre de Loire-Atlantique, Les Célestins Théâtre de Lyon, Comédie de Colmar CDN Grand Est Alsace, La Rose des vents Scène nationale Lille Métropole Villeneuve d’Ascq, Le Parvis Scène nationale Tarbes Pyrénées, Théâtre national de Nice, Teatro Nacional D. Maria II (Lisbonne), Thalia (Hambourg), Théâtre du Beauvaisis Scène nationale, RomaEuropa Festival
       