Tillbaka till Reims – ugglor till Aten

Under åren strax före millennieskiftet skapade Thomas Ostermeier en mer brutal, fysisk och akrobatisk variant av den dåtida brittiska in-yer-face-dramaturgin, exempelvis i den numera rivna baracken vid Deutsches Theater, exempelvis Harrowers Messer und Hennen, Brechts Mann ist Mann och Ravenhills Shoppen und ficken, och dessutomen en lätt surrealistisk variant av Maeterlincks Fågel blå på huvudscenen. När han övertagit direktionen på Schaubühne inleddes säsongen med en stark och egensinnig tolkning av Lars Noréns Personkrets 3:1. Är det verkligen samme regissör som nu turnerar Europa runt och skapar videoillustrerad prat-teater med karbonpapper?

                      Dessvärre, ja!

Reims i Berlin

Nu har hans Rückkehr nach Reims också nått Dramatens Lilla Scen med titeln Tillbaka till Reims med Lena Endre i huvudrollen. Didier Eribons essäroman Returning to Reims / Rückkehr nach Reims, utgavs på franska redan 2009. Thomas Ostermeier fascinerades av dess problematik och gjorde en egen dramatisk tolkning. Premiären med Nina Hoss i huvudrollen ägde rum i Manchester i juli 2017 och engelska och tyska versioner alternerade sedan på Schaubühne am Lehniner Platz i Berlin. Originaltexten skildrar Eribons utanförskap såsom arbetarson och homosexuell och hans klassresa. Intellektuellt och personligt har han stått både Foucault och Bourdieu nära och är berömd författare till en biografi om den förre.

                      Ostermeier gestaltar texten på ett metaplan. Pjäsens handling är att en dokumentärfilmare låter en skådespelerska (Nina Hoss) göra en inspelning av texten, som skall ledsaga en ovan scenen projicerad film om boken och dess problematik, i en sliten studio. Därvid kommer skådespelerskan i diskussion med filmaren om vad som skall vara med och inte. När inspelningen är slut associerar Nina Hoss till sin egen far Willi Hoss och dennes liv som kommunist och senare grön politiker och miljökämpe i Amazonas. Var gränsen går mellan Hoss och rollen problematiseras alltså och den lyhörda och engagerade läsningen övergår i ett slags autofiktion. På den skärm som under inspelningen visat Eribonfilmen visas nu bilder av Willi Hoss från skilda tider.

                      Boken, som gjort succé på flera språk, är kanske något senkommen; Guy Hocquenghems (1946–88) skrifter från 1970-talet är i kraft av inspirationen från Deleuze och Guattari mer givande. Genren ”berömd person (i detta fall) filosof som gråter över sin arma bakgrund” framstår för många av oss som något suspekt. Men det finns ett nostalgiskt inslag, mötet med modern efter faderns begravning som ramar in boken, vilket gör den lättillgänglig för en bredare publik. Föreställningen är dock Nina Hoss. Det är hon som i kraft av sitt nyanserade spel och sin uppriktighet gör kvällen levande. Willi Hoss livsöde är väl så tänkvärt som Eribons.

 

Reims på Dramaten

På Dramaten går det mildare till. Nina Wetzels scenografi är mindre sliten. Lena Endre slår sig ner på en stol med en vattenflaska på inspelningsbordet och börjar långsamt, innerligt och nyanserat läsa Erribons text, medan bilderna från originaluppsättningen visas på videoskärmen: Eribon i TV, Eribon i möte med sin mor med de uppsvullna benen, Gerhard Schröder, Gordon Brown, Mitterand och ett långt inslag med numera dessvärre svårt sjukliga Françoise Hardy som sjunger om ensamhet. Endre tolkar texten ömsint, men stakar sig när det blir för mycket Foucault och Bourdieu och uttalar Althusser fel.

 

Tafflig dialog

Dialogen med dokumentärinspelaren (Jesper Söderblom) är intressant, men vad gäller formuleringar stel och bitvis rent tafflig. Bättre går det i iscensättningens sista del, där Endre själv utfrågas om sin arbetarbakgrund, om morföräldrarna i Ådalen och demonstrationerna 1931. Skäms hon? Naturligtvis inte och hon provoceras att bekänna att hon inte velat berätta för mycket om sitt personliga liv. Men något annat blir mer akut: efter ett Sommarprogram i Sveriges Radio P 1 där Endre gav uttryck för ytterst allmänna demokratiska värderingar fick hon hotbrev och blev manad av radion att vara försiktig, varför hon numera helt avstår från politiska uttalanden. Iscensättningens tredje roll, en tekniker (Parjam Pazooki) visar sig vara rappare och får både möjlighet att liva upp föreställningen med några rap-inslag och berätta om sitt eget outsiderskap som iransk ”blatte”.

 

Politisk (?) kritik

Till sist samlar man sig i en kritik av näringslivets strategier och en nyliberal/socialdemokratisk politik som gynnar storfinans och beklagar att arbetare allt mer börjat flockas kring extremhögern, likt Eribons anhöriga som röstar på Le Pen. Vad skall vi göra? Svaret är: Vet inte. Med andra ord blir publiken lika klok som åskådarna till Zetterlings Flickorna från 1968 när Bibi Anderssons rollfigur sitter i ett norrländskt hem och söker övertyga Margreth Weivers och Leif Liljeroths äkta par om behovet av förändring och det norrländska paret i sitt inre stillsamt undrar över hur gammal Andersson är och hur hon ser ut.

För den som icke är orienterad i fransk nutidshistoria och fascinerad av dess tvära kast gör Ostermeiers iscensättning säkert ett besynnerligt intryck. För det första uppvisas inte briljanta intellektuella homosexuella teoretiker på svensk TV (de får hålla sig till filosofiska seminarier, om de nu över huvud skulle finnas). För det andra har även Dramaten en lång tradition av motsatsen till förträngning av arbetarbakgrund. En berömd skådespelerska berättade i en intervju att stämningen på 1970-talet var sådan att aktörerna tävlade om vem som hade haft det värst under sin uppväxt! Sverige regerades av socialdemokrater som Tage Erlander och Gunnar Sträng, medan Frankrike leddes av Charles de Gaulle, vilket gjorde att svensk historia knappast kan förstås utan att en blick kastas på arbetarrörelsens framväxt. De som stigmatiserats hos oss är snarare akademiker i populismens namn. Med andra ord söker Ostermeier bära ugglor till Aten, för att använda ett tyskt ordspråk.

Men föreställningen når ut i salongen och drar, särskilt under rap-inslagen, trots allt med sig publiken. Lena Endre är värd vart enda blomster i de ymniga buketter hon fick vid premiären, men synd att rapparen Pazooki fick nöja sig med blott en enda ros!

 

Roland Lysell

26 september 2021

==

Regi: Thomas Ostermeier.

Översättning: Johan Wollin, Ulf Peter Hallberg.

Dramaturgi: Florian Borchmeyer, Maja Zade.

Scenografi: Nina Wetzel.

Ljus: Erich Schneider.

Ljud: Jochen Jezussek.

Medverkande: Lena Endre, Jesper Söderblom, Parham Pazooki.