Damn! Cabaret än en gång

1972 var året för Bob Fosses filmatisering av musikalen Cabaret med Liza Minnelli som Sally Bowles och Joel Gray som conferencier. Det ligger snart femtio år mellan den klassiska filmen och oss – men bara fyrtio mellan filmen och den tid som skildras! Filmen låg rasande rätt i tid. Weimarrepublikens kabarettradition gick en ny vår till mötes sedan USA-febern sjunkit till botten efter Vietnamkriget, Comedian Harmonists var åter populära och Christopher Isherwoods roman Farväl till Berlin lästes av en ny generation. Bisexualitet kunde för första gången i filmhistorien skildras nästan euforiskt. Så i vissa av Ken Russells filmer från tiden, så i förhållandet mellan Liza Minnellis, Michael Yorks och salig Helmut Griems attraktiva rollfigurer i Cabaret. Homosexförbudet i Västtyskland hävdes vad gällde vuxna 1973 och Magnus Hirschfelds sexualteorier diskuterades som aldrig förr. Modet hade förändrats och damerna behövde inte längre tänka på komplettering av barmen för att uppnå sexuell attraktivitet – Twiggy och den oemotståndliga Minnelli avlöste Monroe, Mansfield et consortes som ikoner. 1968-generationen gjorde upp med nazismen och Fassbinder och von Praunheim skapade ideologiskt medveten filmkonst i Tyskland. Scenen i filmen där en blond hitlerjugendgosse sjunger en vacker folksång om blommande ängar och fosterland som småningom urartar till nazistisk kampsång (”Tomorrow belongs to me”) fångar kabarettidens slut i insmickrande ackord.

Varför Cabaret på 2000-talet?
Frågan vad som återstår av detta idag bör nog ställas vid varje iscensättning – och i Sverige har musikalen iscensatts drygt två dussin gånger, till och med några gånger före Fosses film. På Dramaten försökte Richard Turpin 2001 med Örjan Ramberg som konferencier och Malena Ernman, Jonas Malmsjö och Ulf Drakenberg i trion. Ernman sjöng skickligt, men glöden mellan henne och Malmsjö uteblev. I Stockholms Stadsteaters iscensättning 2008 av Colin Nutley med Rikard Wolf och Helena Bergström gjorde nog birollerna tolkade av Sven Wollter och Siw Malmkvist det mest bestående och hemtrevliga intrycket, vid sidan av Rikard Wolfs professionella konferenciersgestaltning.
        Nu har Farnaz Arbabi fattat stafettpinnen och vill förvandla nostalgin till nutid, vilket icke är helt oproblematiskt eftersom det blott sker styckevis. Jenny Kronbergs scenbild är ett slags kollage: en Moulin rouge-kvarn i ananasformat som också liknar en dödskalle. Vingstrecken bildar så småningom ett hakkors i neon. Malmsjö har övertagit rollen som konferencier och visar en påtaglig utveckling från 2001 med en offensiv spelstil med stark publikkontakt och bar överkropp. Arbabi sneglar på ett lädermode à la sadistklubb med i och för sig skickliga dansare och utmärkt koreografi. Men eftersom dräkterna är osedvanligt sedliga blir visan något halvkväden och chockerar knappast någon, vilket nog var meningen. Mest imponerande är åttamansorkestern Damn! De fräschar upp musiken som ju hunnit bli ganska sönderspelad med åren.

Ensemblens problem
Men problemen är många. Den erotiska glöden mellan Alexander Salzbergers något bortkomne Cliff Bradshaw och Ana Gil de Melo Nacimientos lite väl naiva Sally saknas helt och Christopher Svenssons Ernst Ludwig är alldeles för blek. Med andra ord är verkets centrala glöd borta och intrigen reduceras till en transportsträcka mellan framföranden av de kända sångnumren. Bihandlingen mellan Marie Richardsons hyresvärdinna Fräulein Schneider och Johan Holmbergs judiske hyresgäst Herr Schulz, som försöker gifta sig men avstår, har inte riktigt följt med i moderniseringen och trots de skickliga aktörerna ter den sig litet gammaldags och pensionatsbrun.  

Politiken
Värst är nog ändå att Arbabi politiskt skjuter bredvid måltavlan. Medan Fosse subtilt med sången visar hur nazismen långsamt växer fram ur den vackra fosterlandskärleken är Arbabis nazister redan en skräckinjagande trupp och Tomorrowsången ljuder kraftlös gång på gång i orkestern, som vore den en schlager. Om nazisterna hade varit de militäriska våldsverkare vi ser i iscensättningen hade de aldrig kommit till makten.
        Musikalen största svaghet är att den sackar efter paus när Kit Kat Klub och de glada åren är förbi. Vi är alla till leda informerade om hur det gick, så regissören slår in sedan länge öppna dörrar.
        På 1970-talet stod Weimarrepublikens kulturella Berlin för något vågat, ett irritationsmoment i tiden – de tyska konstnärer som upplevt tiden i Berlin såg den nostalgiskt som mer avancerad än 1970-talet självt! Idag är Berlin före nazismen kliché och mainstream och vem upprörs numera av svart läder – förutom de stackars djur som ställt sitt skinn till förfogande? Quo vadis, Cabaret? Quo vadis, Arbabi?

Roland Lysell   Premiär 2 oktober 2021

 == Dramaten Stockholm Cabaret
Av: Joe Masterhoff.
Musik: John Kander.
Sångtext: Fred Ebb.
Översättning: Rikard Bergqvist.
Regi; Farnaz Arbabi
Dramaturg: Anneli Dufva.
Medverkande:
Ana Gil de Melo Nascimento (Sally Bowles)
Jonas Malmsjö (konferenciern)
Marie Richardson (Fräulein Schneider)
Johan Holmberg (Herr Schultz)
Alexander Salzberger (Cliff Bradshaw)
Christoffer Svensson (Ernst Ludwig)
Camila Bejarano Wahlgren (Fräulein Kost)
Niklas Blomqvist, Hampus Hallberg, Christopher Lehmann, Maria Naidu, Razmus Nyström, Agnes Rase (Kit Kat Club)
Musiker: Damn!