Det är trångt och mörkt när vi klättrar upp på gradängen.  En efter en gör aktörer i vädertåliga kläder entré på alla fyra och börjar gnälla och nosa på varandra. Vi inser gradvis att de spelar hundar. Ett främreorientaliskt krigslandskap iscensätts med minimal rekvisita på betonggolvet i Johanna Mårtenssons scenografi. Aktörer släpar runt med plastsäckar och samlar kroppsdelar till bårhuset. En hund biter tag i en avhuggen hand. Huvuden gestaltade av svarta klot läggs i en särskild säck. Männen vredgas och skriker. Den ena hotfulla konfrontationen avlöser den andra.

                      Irakisk Kristus är ursprungligen en novellsamling av Hassan Blasim, en irakier som flytt till Finland, som översatts av Jonathan Morén, dramatiserats av Lucas Svensson och iscensatts av Natalie Ringler på Teater Galeasen. Störningseffekter såväl vad gäller ljud som ljus gör skeendet avsiktligt svårt att uppfatta. Åskådaren provoceras till frågor. Ett försök till uppstramning av handlingen är följande: Kardo Mirza, som står i bakgrunden eller sitter på en stol nästan hela föreställningen, spelar Hassan Blasim och de övriga åtta aktörerna som ständigt byter roller är fiktiva personer i hans noveller eller skrönor som omotiverat dyker upp, för sina samtal eller får sina utbrott, tonar bort och försvinner. Scenerna hänger bara samman associativt, om ens det. Estetiken är surrealistisk. Dels minns Blasim det Irakkrig han upplevt, när Saddam Hussein störtades, dels sitter han på sin stol i den finska ödsligheten efter flykten med en flaska rödvin, medan en god vän pimplar koskenkorva. Finnarnas inbundenhet och frusenhet är ett ständigt tema.

                      Iscensättningen är en av Teater Galeasens bästa genom tiderna och den avgjort intressantaste teateruppsättningen i Stockholm denna höst. Ensemblespelet är intensivt och genomarbetat – i kontrast till all tjechovsk isolering av den enskilde aktören på andra scener. Våldet lyser ur aktörernas ögon, och ibland förmedlas fruktansvärd smärta eller djupaste ensamhet. Mimiken är ofta grotesk, ibland så stelnad att den vore en grimas, om inte brutaliteten så tydligt sken igenom. Aktörerna drar sig inte för att med tom blick se åskådarna in i ögonen.

                      Gränsen mellan människa och hund upplöses. Vem är hund? En aktör tycks till och med ha tidelag med sin hund, varpå hunden dränker honom i sjön genom att dra ner honom i byxbenet. I en utdragen scen står Blasim på toalettstolen och ringer jourtjänsten, eftersom han inbillar sig att det finns en varg i lägenheten. En aktör hänger sig – men uppstår lyckligtvis alldeles strax. En annan gång vrider sig en man i tarmcancersmärtor på en enkel säng.

                      Imponerande är alla rollskiftena. Kvinnor spelar män ibland – och män spelar kvinnor. Cecilia Nilsson gestaltar ena minuten en utmanande nymfoman för att strax uppträda som blind mor på väg till kebabrestaurangen med sin son. Har hon kissat på sig?Otto Hargne är ena stunden hund, andra stunden Blasims vän som kallar sig ”Carlos Fuentes” efter den latinamerikanske författaren.  

                      Blasim arbetar som tolk på migrationsmyndigheten och samtalar ibland med ett slags psykläkare, när han inte super. Redan inledningsvis klargörs att det finns två sanningar. Den ena är den sanning som migranterna berättar för flyktingmottagningen, vilken blir den officiella, den andra är den kaotiska berättelse som finns i migranternas egna huvuden. Det är denna andra alternativa svårfångade historia pjäsen handlar om. Iscensättningen är politisk; den värld vi ser känner vi igen från radio och TV. Men i motsats till debattörer och ibland journalister ger Blasim och Ringler inga svar. De visar i stället hur komplexa och akuta frågorna är.

                      Men varför är betonggolvet täckt av spegelskärvor? Förklaringen kommer i slutet.

En aktör citerar 1200-talspoeten Rumis ord: ”sanningen är som en stor spegel som har ramlat ner från himlen, krossats och gått i tusen bitar. Alla äger en ytterst liten del av den, alla tror att deras bit är hela spegeln”. Men i Blasims kaleidoskopiska värld kan allt gestalta något annat: en stor konstgjord svart häst kan förses med två löspucklar som börjar lysa. Hästen spelar kamel!

                      Slutet är en dubbelscen som etsar sig fast på näthinnan. Systern till någon har hängt upp kulörta lyktlampor, satt ut färgglada lampor på borden och börjar spela dragspel. Hon har just öppnat sin kebabrestaurang ”Lila Bagdad” i det ödsliga Finland. Samtidigt gestaltas hur en självmordsbomberska överlämnar sin bomb till en aktör som spränger sig själv i luften. En hund ylar. Det blir mörkt.

Roland Lysell

==

Teater Galeasen, Stockholm

Irakisk Kristus

Av: Hassan Blasim

Översättning: Jonathan Morén

Dramatisering: Lucas Svensson

Regi: Natalie Ringler

Rum: Johanna Mårtensson

Ljus: Jens Sethzman

Kostym: Matilda Hyttsten

Mask: Anna Olofsson

Koreograf: Ossi Niskala

Musik: Pelle Ossler

Medverkande: Malin Mases Arvidsson, Vincent Grahl, Otto Hargne, Kardo Mirza, Hanna Edh, Cecilia Nilsson, Åsa Persson, Freddy Åsblom och praktikanten John Grahl

Sällan har Stockholm Stadsteaters Klarascen brett ut sig så svart, dyster och väldig med några enstaka trädgårdsstolar, en soffa i fonden och ett bord till höger efter paus som i höstens iscensättning av Lars Noréns drama Tiden är vårt hem (1992), ursprungligen skrivet för en rad skickliga dramatenskådespelare, exempelvis Lil Terselius och Björn Granath, saliga i åminnelse. Regissören Eirik Stubø är minimalist vad gäller möblemang, men snarast det motsatta vad gäller bakgrundsprojektioner, där vi njuter av Emi Stahls filmatiserade gråvita österlenska landskap. En kongenial ljudkuliss med Stan Getz, Chet Baker och Richard Strauss – och troligen ironiskt svensktoppsartisten Gunnar Wiklund, död och passé redan 1991, den punkt i tiden då pjäsen utspelas.

                      Vi befinner oss på Österlen, i det fiktiva Knäred, dit krigskorrespondenten Anna just kommit tillbaka till sitt sommarställe. Liksom de flesta av tio rollfigurerna är hon född i trakten. Föräldrarna är nyligen döda och en schism med brodern Jakob uppstod vid arvskiftet. Åtta av de tio såg dagens ljus – ungefär – på 1940-talet och hade föräldrar som stod för stabila och fasta värden i krigstidens sparsamma Sverige och den omedelbara efterkrigstidens återgång till traditionerna. Magnus Kreppers bonde Nils är med sin lantliga naivitet tänkbar just i denna tid. Hans protestreplik om biståndet till Tanzania skulle te sig lyteskomisk om en dramatiker givit honom den idag. Den process han oroligt reflekterar över är idag historia. De magra gårdarna är redan igenvuxna, med något enstaka undantag. Bostadshusen har sålts till stockholmare och bygden har gentrifierats.

                      Jakob, Annas bror, gestaltad av den torre aktören Jakob Ericksson, är givetvis Noréns alter ego. Han är aidsläkare på sedermera nedlagda Roslagstulls sjukhus på dagarna och poet på lediga stunder. I de första kammarspelen för fyra roller var Noréns alter ego den unge schizoide yngre brodern, med storebror och två föräldrar, men här är han alltså den besvikne frånskilde fadern som absolut inte vill förlora greppet om sin dotter. (Framtida litteraturforskare må utreda detta!)  Med sina Hölderlincitat och vana att giftigt briljera med hänvisningar till Proust utövar han intellektuellt våld på sin omgivning. I motsats till den samtide Botho Strauss arbetar Norén inte med djuplodande intertextualitet, utan författarnamn blir likt varumärken statusmarkörer i rollfigurers oneliners, vars funktion blott är att markera överlägsenhet mot övriga roller, kanske också mot publiken. Idag yttrar sig inte poeter om individer i tunnelbanan som ser mera döda ut än borttynande patienter, utan om skrikigt mobiltelefonerande och sms-ande egocentriker i nämnda kommunikationsmedel.

                      Lärarsonen Erik, skickligt tolkad av Sven Ahlström, skulle heller inte axla sin faders numera föraktade yrke idag, även om han kanske skulle spara de uppstoppade fåglarna. 1991 års Erik ser sitt barndomshem som smärtans hus, socialdemokratins mausoleum. Idag skulle rollfigurer snarare tala om socialdemokratins askgravlund. Kort sagt: allt har bara blivit värre. De som är 40 idag har inte upplevt en trygg föräldrageneration och kan följaktligen varken revoltera eller foga sig – eller ens känna tomhet över förlorade värden. På det sättet sitter pjäsen obönhörligen fast i sitt 1990-tal. Johannes Bah Kuhnkes förlorade alkoholist Tomas är nog den ende som vi skulle kunna möta idag.

                      Språket har också förändrats. Noréns repliker i 1980- och de tidiga 1990-talspjäserna var cyniska, elaka och tycktes ibland vara symptom på autistisk sadism. Nu har de sjunkit ner i svenskt vardagsspråk och får publiken att skratta. Den värld vi då upplevde som extrema eller missbrukande individers har idag blivit allas vårt förvaringsläger. Den råa tonen har glidit in i jargongen och blivit lustig. Numera skrattar publiken åt norënrepliker och Tiden är vårt hem har blivit tjechovsk, kanske mera tjechovsk än Tjechov själv. Hos Tjechov älskar alla fel person, som i sin tur obesvarat älskar någon annan, ett fenomen Arthur Schnitzler senare skulle göra komedi av. Hos Norén har rollerna faktiskt älskat fel person i ett förgånget ungdomsland – och sedan tycks de ha förenat sig med en person som är ännu mera felvald.

                      Flera av aktörerna är också kända från TV och långa stunder har man intrycket att de spelar sig själva. Eirik Stubø har inte lyckats förhindra dem från detta, Den som avviker är Rebecka Hemse som Anna – hennes rollfigur visar inte bara norénkvinnlig härsklystnad utan också en skörhet mitt i slagfärdigheten som väcker vår sympati. Som underhållning fungerar iscensättningen utmärkt, som samhällsdiagnos knappast längre – Norén har blivit folklig!

Roland Lysell

 ==

Kulturhuset Stadsteatern, Klarascenen

Tiden åär vårt hem

Av Lars Norén

Regi Eirik Stubø

Scenografi och kostym Erlend Birkeland

Ljus Ellen Ruge

Ljud Camilla Näsström

Mask Maria Lindstedt

 I rollerna:

Anna: Rebecka Hemse

Harald: Henrik Norlén

Jakob: Jacob Ericksson

Muller: Léonie Vincent

Prick: Sofia Ledarp

Nils: Magnus Krepper

Julia: Natalie Minnevik

Erik: Sven Ahlström

Greta: Annika Hallin

Tomas: Johannes Bah Kuhnke

Premiär fredagen den 12 november 2021

Våta och frysande i den bistra natten kurar två unga människor, Konstantin och Nina, ihop sig under tunga mörka ytterkläder framför ett upplyst ryskt herrgårdshus. Gemenskapen är påtvingad – medlidande, inte kärlek. Sällan präglas en teaterupplevelse till denna grad av scenografin. Från början har vi som så ofta numera sett baksidan av ofärdiga kulisser, en perfekt miljö för den unge teateravantgardisten Konstantins symbolistteater, men steg för steg vänds kulisser och bildar gammaldags vardagsrum med fotogenlampor. Till sist sluter sig rummen på vridscenen och formas till en exteriör. Precis som hos Castorf förr på Volksbühne i Berlin skymtar vi det glada sorglösa livet igenom fönstren i en byggnad.

                      Men där stannar likheten. Regissören Lyndsey Turner har inte vågat spela Tjechovs Måsen på allvar, utan nyttjat en engelskspråkig parafras av John Donnelly. Det kan man förstå, ty en jämförelse med Luc Bondys, Jürgen Goschs eller de vart sjunde år återkommande dramatenversionerna skulle inte utfalla till Turners fördel.

Varför spela Tjechov? Det märkliga hos honom är det obestämda. Varje rollfigur utvecklar sin egen gåta i de fyra stora pjäserna, varav Måsen från 1895 är den första. Flera rollfigurer har ett föga känt förflutet och tycks ha en lika obestämd framtid framför sig, precis som nutidsmänniskor. De är ett slags monader i Leibniz mening inneslutna i sig själva. Kontaktförsök blir till gester ut i det tomma intet.  Också när Tjechov utstyrs i ryskt fin-de-siècle-mode av kostymörer och scenografer förs våra tankar lätt till Ionesco och Beckett. Han är ingen Ibsen eller Norén, utan replikerna är vaga, ibland lätta som viskningar eller som inre tankar. I Donnellys Måsen är allt detta borta och pjäsen förenklad till boulevard. Vissa rollfigurer, exempelvis läkaren Jevgenij Dorn, har reducerats, så att man undrar vad de har i pjäsen att göra.

                      Däremot får de skådespelare som tolkar huvudroller ibland utveckla sina talanger så långt att de nästan spränger pjäsen. Alexander Salzbergers Boris Trigorin, en rollfigur som annars ses som en medelålders habil, men cynisk, författare står här i centrum, ibland också fysiskt. Han är ett lättsamt och förvånat charmtroll bland alla de olyckliga. Magnus Ehrners invalidiserade statstjänsteman har blivit en sorts salongsnarr som spottar sanningar och Agnes Rase ger sin rollfigur Nina ett avvisande drag; hennes lidande är inprogrammerat i förtid.  Är då Konstantin geni eller dåre? Här tolkar Rasmus Luthander honom snarast som en nörd med dator på bordet i första akt och utan minsta förmåga att kommunicera. Hans blick är egendomligt inåtvänd. Hans pjäs är ett uppenbart fiasko, där Nina omges av ett vitt fågelungeburr, så att hon blir en hopkurad mås!  Han har fastnat i en pubertet som naturligtvis retar hans narcissistiska mor Irina Arkadina, som är djupt förälskad i sig själv och sin egen ungdom.

                      Elin Klinga, först i ceriserött och högklackat 1980-talsmode och sedan i smakfullt gråtonat, visar än en gång att hon är en aktris i särklass. Aldrig faller hon offer för det överspel som rollen inbjuder till utan visar distans till den nerviga rollfiguren. Hon är lysande i flera scener, exempelvis när hon gör ett förföriskt utspel mot älskaren med återhållen vrede när han tycks svika henne för Nina. Ett annat exempel är när hon för ett ögonblick visar värme och moderskärlek när hon lindar om förbandet på Konstantins huvud efter hans första försök att skjuta sig. Modersvärmen märks blott för några ögonblick innan hon raskt distanserar sig i en affekterad pose.  Det är ögonblick som dessa som trots allt gör denna iscensättning av en uppstoppad Mås berövad sina finaste fjädrar sevärd!

Roland Lysell

==

Dramaten, Stockholm

Måsen

Av. Anton Tjechov i en version av John Donnelly

Översättning: Pamela Jaskoviak.

Regi: Lyndsey Turner.

Dramaturg: Jacob Hirdwall.

Scenografi: Michael Levine tillsammans med Charlotte Henery.

Kostym: Evie Gurney.

Ljus: Linus Fellbom.

Peruk och mask: Linda Hyllengren, Barbro Forsgårdh.

Musik: Philippe Boix-Vives.

Medverkande: Rasmus Luthander/Konstantin, Elin Klinga/Irina, Agnes Rase/Nina, Alexander Salzberger/Boris, Magnus Ehrner/Peter, Magnus Roosmann/Jevgenij, Marall Nasiri/Masja, Per Svensson/Ilja, Kristina Törnqvist/Polina, Hampus Hallberg/Semjon, Niklas Blomqvist/Jakov.