Våta och frysande i den bistra natten kurar två unga människor, Konstantin och Nina, ihop sig under tunga mörka ytterkläder framför ett upplyst ryskt herrgårdshus. Gemenskapen är påtvingad – medlidande, inte kärlek. Sällan präglas en teaterupplevelse till denna grad av scenografin. Från början har vi som så ofta numera sett baksidan av ofärdiga kulisser, en perfekt miljö för den unge teateravantgardisten Konstantins symbolistteater, men steg för steg vänds kulisser och bildar gammaldags vardagsrum med fotogenlampor. Till sist sluter sig rummen på vridscenen och formas till en exteriör. Precis som hos Castorf förr på Volksbühne i Berlin skymtar vi det glada sorglösa livet igenom fönstren i en byggnad.

                      Men där stannar likheten. Regissören Lyndsey Turner har inte vågat spela Tjechovs Måsen på allvar, utan nyttjat en engelskspråkig parafras av John Donnelly. Det kan man förstå, ty en jämförelse med Luc Bondys, Jürgen Goschs eller de vart sjunde år återkommande dramatenversionerna skulle inte utfalla till Turners fördel.

Varför spela Tjechov? Det märkliga hos honom är det obestämda. Varje rollfigur utvecklar sin egen gåta i de fyra stora pjäserna, varav Måsen från 1895 är den första. Flera rollfigurer har ett föga känt förflutet och tycks ha en lika obestämd framtid framför sig, precis som nutidsmänniskor. De är ett slags monader i Leibniz mening inneslutna i sig själva. Kontaktförsök blir till gester ut i det tomma intet.  Också när Tjechov utstyrs i ryskt fin-de-siècle-mode av kostymörer och scenografer förs våra tankar lätt till Ionesco och Beckett. Han är ingen Ibsen eller Norén, utan replikerna är vaga, ibland lätta som viskningar eller som inre tankar. I Donnellys Måsen är allt detta borta och pjäsen förenklad till boulevard. Vissa rollfigurer, exempelvis läkaren Jevgenij Dorn, har reducerats, så att man undrar vad de har i pjäsen att göra.

                      Däremot får de skådespelare som tolkar huvudroller ibland utveckla sina talanger så långt att de nästan spränger pjäsen. Alexander Salzbergers Boris Trigorin, en rollfigur som annars ses som en medelålders habil, men cynisk, författare står här i centrum, ibland också fysiskt. Han är ett lättsamt och förvånat charmtroll bland alla de olyckliga. Magnus Ehrners invalidiserade statstjänsteman har blivit en sorts salongsnarr som spottar sanningar och Agnes Rase ger sin rollfigur Nina ett avvisande drag; hennes lidande är inprogrammerat i förtid.  Är då Konstantin geni eller dåre? Här tolkar Rasmus Luthander honom snarast som en nörd med dator på bordet i första akt och utan minsta förmåga att kommunicera. Hans blick är egendomligt inåtvänd. Hans pjäs är ett uppenbart fiasko, där Nina omges av ett vitt fågelungeburr, så att hon blir en hopkurad mås!  Han har fastnat i en pubertet som naturligtvis retar hans narcissistiska mor Irina Arkadina, som är djupt förälskad i sig själv och sin egen ungdom.

                      Elin Klinga, först i ceriserött och högklackat 1980-talsmode och sedan i smakfullt gråtonat, visar än en gång att hon är en aktris i särklass. Aldrig faller hon offer för det överspel som rollen inbjuder till utan visar distans till den nerviga rollfiguren. Hon är lysande i flera scener, exempelvis när hon gör ett förföriskt utspel mot älskaren med återhållen vrede när han tycks svika henne för Nina. Ett annat exempel är när hon för ett ögonblick visar värme och moderskärlek när hon lindar om förbandet på Konstantins huvud efter hans första försök att skjuta sig. Modersvärmen märks blott för några ögonblick innan hon raskt distanserar sig i en affekterad pose.  Det är ögonblick som dessa som trots allt gör denna iscensättning av en uppstoppad Mås berövad sina finaste fjädrar sevärd!

Roland Lysell

==

Dramaten, Stockholm

Måsen

Av. Anton Tjechov i en version av John Donnelly

Översättning: Pamela Jaskoviak.

Regi: Lyndsey Turner.

Dramaturg: Jacob Hirdwall.

Scenografi: Michael Levine tillsammans med Charlotte Henery.

Kostym: Evie Gurney.

Ljus: Linus Fellbom.

Peruk och mask: Linda Hyllengren, Barbro Forsgårdh.

Musik: Philippe Boix-Vives.

Medverkande: Rasmus Luthander/Konstantin, Elin Klinga/Irina, Agnes Rase/Nina, Alexander Salzberger/Boris, Magnus Ehrner/Peter, Magnus Roosmann/Jevgenij, Marall Nasiri/Masja, Per Svensson/Ilja, Kristina Törnqvist/Polina, Hampus Hallberg/Semjon, Niklas Blomqvist/Jakov.