Sällan har Stockholm Stadsteaters Klarascen brett ut sig så svart, dyster och väldig med några enstaka trädgårdsstolar, en soffa i fonden och ett bord till höger efter paus som i höstens iscensättning av Lars Noréns drama Tiden är vårt hem (1992), ursprungligen skrivet för en rad skickliga dramatenskådespelare, exempelvis Lil Terselius och Björn Granath, saliga i åminnelse. Regissören Eirik Stubø är minimalist vad gäller möblemang, men snarast det motsatta vad gäller bakgrundsprojektioner, där vi njuter av Emi Stahls filmatiserade gråvita österlenska landskap. En kongenial ljudkuliss med Stan Getz, Chet Baker och Richard Strauss – och troligen ironiskt svensktoppsartisten Gunnar Wiklund, död och passé redan 1991, den punkt i tiden då pjäsen utspelas.

                      Vi befinner oss på Österlen, i det fiktiva Knäred, dit krigskorrespondenten Anna just kommit tillbaka till sitt sommarställe. Liksom de flesta av tio rollfigurerna är hon född i trakten. Föräldrarna är nyligen döda och en schism med brodern Jakob uppstod vid arvskiftet. Åtta av de tio såg dagens ljus – ungefär – på 1940-talet och hade föräldrar som stod för stabila och fasta värden i krigstidens sparsamma Sverige och den omedelbara efterkrigstidens återgång till traditionerna. Magnus Kreppers bonde Nils är med sin lantliga naivitet tänkbar just i denna tid. Hans protestreplik om biståndet till Tanzania skulle te sig lyteskomisk om en dramatiker givit honom den idag. Den process han oroligt reflekterar över är idag historia. De magra gårdarna är redan igenvuxna, med något enstaka undantag. Bostadshusen har sålts till stockholmare och bygden har gentrifierats.

                      Jakob, Annas bror, gestaltad av den torre aktören Jakob Ericksson, är givetvis Noréns alter ego. Han är aidsläkare på sedermera nedlagda Roslagstulls sjukhus på dagarna och poet på lediga stunder. I de första kammarspelen för fyra roller var Noréns alter ego den unge schizoide yngre brodern, med storebror och två föräldrar, men här är han alltså den besvikne frånskilde fadern som absolut inte vill förlora greppet om sin dotter. (Framtida litteraturforskare må utreda detta!)  Med sina Hölderlincitat och vana att giftigt briljera med hänvisningar till Proust utövar han intellektuellt våld på sin omgivning. I motsats till den samtide Botho Strauss arbetar Norén inte med djuplodande intertextualitet, utan författarnamn blir likt varumärken statusmarkörer i rollfigurers oneliners, vars funktion blott är att markera överlägsenhet mot övriga roller, kanske också mot publiken. Idag yttrar sig inte poeter om individer i tunnelbanan som ser mera döda ut än borttynande patienter, utan om skrikigt mobiltelefonerande och sms-ande egocentriker i nämnda kommunikationsmedel.

                      Lärarsonen Erik, skickligt tolkad av Sven Ahlström, skulle heller inte axla sin faders numera föraktade yrke idag, även om han kanske skulle spara de uppstoppade fåglarna. 1991 års Erik ser sitt barndomshem som smärtans hus, socialdemokratins mausoleum. Idag skulle rollfigurer snarare tala om socialdemokratins askgravlund. Kort sagt: allt har bara blivit värre. De som är 40 idag har inte upplevt en trygg föräldrageneration och kan följaktligen varken revoltera eller foga sig – eller ens känna tomhet över förlorade värden. På det sättet sitter pjäsen obönhörligen fast i sitt 1990-tal. Johannes Bah Kuhnkes förlorade alkoholist Tomas är nog den ende som vi skulle kunna möta idag.

                      Språket har också förändrats. Noréns repliker i 1980- och de tidiga 1990-talspjäserna var cyniska, elaka och tycktes ibland vara symptom på autistisk sadism. Nu har de sjunkit ner i svenskt vardagsspråk och får publiken att skratta. Den värld vi då upplevde som extrema eller missbrukande individers har idag blivit allas vårt förvaringsläger. Den råa tonen har glidit in i jargongen och blivit lustig. Numera skrattar publiken åt norënrepliker och Tiden är vårt hem har blivit tjechovsk, kanske mera tjechovsk än Tjechov själv. Hos Tjechov älskar alla fel person, som i sin tur obesvarat älskar någon annan, ett fenomen Arthur Schnitzler senare skulle göra komedi av. Hos Norén har rollerna faktiskt älskat fel person i ett förgånget ungdomsland – och sedan tycks de ha förenat sig med en person som är ännu mera felvald.

                      Flera av aktörerna är också kända från TV och långa stunder har man intrycket att de spelar sig själva. Eirik Stubø har inte lyckats förhindra dem från detta, Den som avviker är Rebecka Hemse som Anna – hennes rollfigur visar inte bara norénkvinnlig härsklystnad utan också en skörhet mitt i slagfärdigheten som väcker vår sympati. Som underhållning fungerar iscensättningen utmärkt, som samhällsdiagnos knappast längre – Norén har blivit folklig!

Roland Lysell

 ==

Kulturhuset Stadsteatern, Klarascenen

Tiden åär vårt hem

Av Lars Norén

Regi Eirik Stubø

Scenografi och kostym Erlend Birkeland

Ljus Ellen Ruge

Ljud Camilla Näsström

Mask Maria Lindstedt

 I rollerna:

Anna: Rebecka Hemse

Harald: Henrik Norlén

Jakob: Jacob Ericksson

Muller: Léonie Vincent

Prick: Sofia Ledarp

Nils: Magnus Krepper

Julia: Natalie Minnevik

Erik: Sven Ahlström

Greta: Annika Hallin

Tomas: Johannes Bah Kuhnke

Premiär fredagen den 12 november 2021