Alkestis går mot Döden i vilt satyrspel

Alkestis (438 f. Kr.) är inte Euripides mest spelade eller diskuterade drama. Skådespelet börjar som en tragedi utan tragisk konflikt och går över i en komedi runt Hercules missförstånd.  I pjäsen råkar kung Admetos illa ut. Med Apollon har han utverkat att en frivillig kan få dö i hans ställe och sedan både fadern och modern vägrat, accepterar hans hustru Alkestis. Problemet är bara det att Admetos medan hustrun ligger på dödsbädden försjunker i självmedlidande: han kan inte leva utan henne och han har lovat att inte gifta om sig.  Livet ter sig tomt och meningslöst. Han ämnar resa en staty över den döda hustrun. Admetos vänner klandrar honom för avsaknad av modet att dö. När han gästas av Hercules ordnas ett för ett sorgehus ovärdigt dryckeslag med halvguden i centrum – som till sist upptäcker att Alkestis har avlidit. Han lämnar henne åter till livet och Admetos.

                      År sådant möjligt för de gamla grekerna? Admetos tvekar – är det verkligen hans hustru som kommit igen och dramat slutar i tystnad.

                      Regissören Elli Papakonstantinou har medvetet sökt att skapa en feministisk läsning av dramat efter #metoo, där kvinnans utsatthet betonas – en av de tre Alkestisaktriserna förefaller våldtas och dödas. Men märkligt nog finns också en medkänsla med Admetos och Shanti Roney tolkar rollfiguren som ganska nollställd, men inte provocerande feg. Det är som om Papakonstantinou velat förstå också honom. Ett uppenbart problem är att en feministisk tolkning av en uppenbart kvinnovänlig pjäs tenderar att hamna i det självklara. Än mer problematiskt är nog att Papakonstantinou blott ger glimtar av själva händelseförloppet. Denna iscensättning är en tydlig iscensättning för kännare – utan kunskaper i dramat står sig åskådaren slätt.

Den gestalt i silverdräkt och solglasögon i prologen som vi inte känner igen sliter av sig rymdtrasorna och visar sig vara en Apollon (Joel Valois) i åtsittande gnistrande turkos discoutstyrsel. Gudars och halvgudars androgynitet är ännu tydligare hos Gunnel Freds uppstoppade orangefärgade Herculesgestalt med morotsfärgad håruppsättning – en parodi på salig Kjerstin Dellert? Dragshow alltså? Nej, satyrspel argumenterar Papakonstantinou mot den obildade! Åt samma håll pekar pinochio/penisnäsorna under herrarnas dryckeslag och en väldig vit fallosattrap i plast som kastas ut i publiken – kanske något för souvenirbutiken? Den som minns kändisar från förr tänker förstås på Nancy Reagan vid åsynen av Mia Bensons skickliga skräcktantsparodi i vitt pärlhalsband, leopardcape och den lilla svarta som Admetos moder.

Men trots allt sällar sig Papakonstantinou till dagens avantgarde. I en scen där familjen äter middag skönjer vi blott fragment av skeendet genom en liggande rektangulär väggöppning, medan videokamerans bild ger detaljer. Det handlar alltså om visualitet. Papakonstantinou vill och lyckas faktiskt visa att vi aldrig ser allt, utan måste skapa oss vår egen teaterupplevelse genom att sammanfoga brottstycken. Vilket mycket riktigt fungerar för den som så vill! Slutscenen är i Papakonstantinous tolkning öppen. Åskådarna får svara på frågor i röda telefoner som aktörerna springer runt med i publiken. Musikkulissen och operakören skapar en sonor bakgrund som ibland – med faktiskt gott resultat – dominerar spelet.

 Karin Franz Körlof är vildare, mer språksam och alkoholintresserad än Euripides Alkestisroll och ibland frågar man sig om ensemblen verkligen uppskattat Papakonstantinous vilda regi. Stundtals spelas det oengagerat, utan energi. Men i alla avseenden finns ett undantag: Torkel Petterssons Döden muskulös och kraftfullt elegant i sin playboyutstyrsel. Vi går mot döden var vi går – också utanför Ddramatens Lilla scen!

Roland Lysell

2 december 2021

=*=

Alkestis

Av: Elli Papakonstantinou efter Euripides.

Översättning: Mara Lee.

Regi: Elli Papakonstantinou.

Scenografi och kostym: Maria Panourgia.

Koreografi: Rasmus Ölme.

Musik: Julia Kent.

Mask och peruk: Nathalie Pujol och Moa Hedberg.

Ljus: Jens Sethzman.

Video: Pantelis Makkas.

Dramaturg: Emma Meyer Dunér.

Medverkande: Mia Benson, Karin Franz Körlof, Gunnel Fred, David Fukamachi Regnfors, Sten-Johan Hedman, Göran Martling, Torkel Petersson, Shanti Roney, Helmon Solomon, Joel Valois, Marcus Vögeli, Pierre Wilkner, Peter Achrén, Thorvald Bergström, Peter Haeggström, Henrik Hugo, Ian Power, Jan Sörberg.