1973 debuterade Lars Norén på Dramatens Lilla Scen med Fursteslickaren i regi av Donya Feuer och scenografi av Peter Tillberg med Peter Luckhaus i huvudrollen. Publiken konfronterades med en våldsam renässanstragedi i rött tolkad med avantgardistisk scenteknik och de uppenbart chockade kritikerna tog hätskt avstånd – vilket bevisade deras inkompetens!

Nu, nästan ett halvsekel senare, när en av Noréns allra sista pjäser, Solitaire, sätts upp på samma scen är atmosfären helt annorlunda. Regissören Sofia Adrian Jupither kritiseras inte för sin avantgardistiska attityd och pjäsen må med sina tio numrerade avpersonifierade rollfigurer vara svårtillgänglig, men kritiker och teatermänniskor har varit avvaktande devota. Vad kan vi förvänta oss efter Andante och Vintermusik, eller den stumma Stilla liv?

 De tio rollfigurerna står tätt sammanpressade inom en rektangel, mitt på scenen, belysta av spotlights uppifrån. Kommer de att skingras eller sprida ut sig på scenen? Nej! Kommer vi att få se väggar som stänger in dem? Nej! Kommer vi någonsin att få se dem alla i klart ljus? Nej! Det är som stode de där innestängda i en osynlig hiss eller i ett slumpartat låst rum, där de blott kan vrida sig, inte mera. Ingen känner ingen. Ingen vet varför de står där, lika litet som Vladimir och Estragon vet varför de väntar på Godot. Ellen Ruges förunderligt skiftande ljusdesign är så nyanserat vacker att den blir huvudaktör, bistådd av Robin Auojas ljudeffekter när det gäller att modellera iscensättningen. En lysrörslinje före och efter spelet avgränsar föreställningen.

Situationerna är alldagliga – i kontrast till det visuella körverk regin skulpterar fram. Någon väntar på sin man, någon annan talar om sin avsikt att köpa tvättmedel, en tredje skall hämta en väska i källaren, men den norénska stämningen etableras alldeles i början, när en aktör säger sig vara i färd med att hämta sin fars lik på patologen. Då är vi i Norénland! Överraskade blir vi inte när en annan rollfigur långsamt dör, eller när en mor med orientaliskt ursprung förlorar sitt barn. Replikerna är fragment ur dagliga samtal, precis som i pjäser av Mattias Andersson. Särskilt spännande är Irene Lindhs sätt att behandla dessa vardagsrepliker. Stämman är ofta så trygg och säker att tomheten i innehållet får oss att skratta hejdlöst.

Varför är vi här? Kanske har vi i publiken alltför ofta fått veta att vi är hemlösa figurer på verklighetens kala scen, ofrivilligt tvingade att umgås med lika instängda medmänniskor som vi inte känner för att bli riktigt gripna av pjäsen. Kanske har vi alltför ofta sett hur neutral konversation mellan okända övergår i irritation, gräl och kanske ilska när stress uppstår för att vi skall bli riktigt berörda. Det finne en komik i hela den norénska situationen, som kanske inte alltid är avsedd.

Men rent tekniskt lyckas ensemblen tack vare Adrian Jupithers strama regi och detaljkontroll att faktiskt skapa både förväntan när regndroppar hörs eller papper singlar ned från taket. Paniken när konflikter utbryter är så professionellt gestaltad att vi beundrar själva arbetet. Solitaire är den sjunde Norénpjäsen som Adrian Jupither iscensätter och hon kan sin Norén. Hon sällar sig till skaran av lyhörda noréntolkande regissörer som Suzanne Osten och Richard Günther. Låt oss hoppas på fler Norénproduktioner i hennes intelligenta och subtila regi!

Solitaire är en samproduktion mellan Dramaten, Den Nationale Scene i Bergen, Uppsala Stadsteater, Folkteatern i Göteborg, Svenska Teatern i Helsingfors, Riksteatern och Jupither Josephsson Theatre Company. I mars 2022 ger den sig ut på turné.

==

Dramaten

Solitaire

Av: Lars Norén.

Regi: Sofia Adrian Jupither.

Scenografi: Erlend Birkeland.

Kostym: Maria Geber.

Ljus: Ellen Ruge.

Mask och peruk: Peter Westerberg.

Ljud: Robin Auoja.

Dramaturg: Anneli Dufva.

Medverkande: Thérèse Brunnander, Otto Hargne, Irene Lindh, Andreas T Olsson, Siham Shurafa från Dramaten,

Premiär 29 januari 2022