Homeros epos Iliaden och Odysséen tillhörde länge den ”moderna” litteraturens främsta stoffkällor. Redan när Jean Giraudoux skrev sitt drama Trojanska kriget blir inte av 1935 hade vårt förhållande till den blinde skalden med sex födelseorter (!) i det gamla Grekland hunnit bli ironiskt. Vad gäller Odysséen har naturligtvis Odysseus äventyr i sjätte till tolfte boken av de tjugofyra visat sig vara mest tacksamma som ämne. Därför förvånade det när Botho Strauß i Ithaka (1996), en pjäs från hans reaktionära period, koncentrerade sig på hemkomsten, friarna och igenkänningen. Budskapet var patriarkalt. Det gällde att med hjälp av Zeus blixt återställa ordningen. Regissören Dieter Dorn på Münchner Kammerspiele gjorde saken än värre genom att styra ut friarna som korsningar av rockmusiker och modelejon i en lysande men ogenomtänkt iscensättning.

                      Men medan Strauß, som övergått från ideologikritisk bildningsradikal till konservativ bildningsförsvarare, åtminstone visste vad han ville och kunde genomföra det, vittnar Py Huss-Wallin och Nils Granberg om raka motsatsen i sin nyskrivna Penelope, som av outgrundlig anledning satts upp på Teater Galeasen i stället för att kastas i pappersåtervinningen.

                      Den pastellglänsande scenbilden i första akt med en grekisk skulptur i bakgrunden ger ett tidlöst modernt intryck och mitt på scenen står en väldig skaldjurs- och fruktbuffé. Vid bordet sitter tre friare och den stackars förtryckte sonen Telemachos, medan Penelope, skickligt gestaltad av Annika Hallin, här blivit en cynisk medelålders mansslukerska, paniskt rädd för åldrandet ­– alltså raka motsatsen till Homeros skildring av en trogen maka. Det är hon som styr! Friarna, särskilt Antinoos, är här ett slags östermalmsbrats, narcissistiska, överlägsna och elaka. Det blir ganska tramsigt med rörig regi och fåniga gissningslekar.

Så gör Odysseus entré som förfallen tiggare i lumpor och Penelope känner inte igen honom. Med minimalt textstöd lyckas Staffan Göthe skapa en gåtfull gestalt, mera en utsatt främling än en hämnare. Obegripligt länge står han där passivt och tar emot glåpord mellan sina djupt gripande skildringar av krigens fasor och när friarna dödas sker det med osynliga pilar. Sällan har man sett en så oblodig kamp med friare som på Galeasen!     

                      Efter paus ändrar föreställningen totalt karaktär och blir stram. De döda friarna bildar kör i vitt. Nu är Odysseus motsatsen till den ”mångförslagne” hjälte vi minns från Homeros: en grinig överstefigur som hämtad ur militärfarsens galleri, hunsande pigan och bråkande i sitt fotbad. Kontentan är att Telemcachos skall bli man, det vill säga krigare, och att han skall döda pigan Melantho, som väntar barn med en friare. Han vägrar. Till sist blir det Penelope som axlar mansrollen och skär halsen av pigan.

                      Budskapet försöker alltså vara feministiskt. Männen står för våld och krig, kvinnorna och de queera männen för motsatsen (tjuren Ferdinand hälsar!). Men likt en Thatcher intar Penelope efter aggressiv ordkamp med Odysseus den mansroll sonen inte vill ha. Huss-Wallins budskap mynnar ut i att det är fult att skära halsen av pigor som väntar barn!

                      Om Huss-Wallin ställt sig frågan varför människor i vissa historiska epoker, när hämnden (vedettan) är samhällsgrundande, kan gå så långt som till mord av foster inklusive deras bärerska, hade vi åskådare kanske lyssnat och reflekterat. Nu slår hon i stället in en öppen dörr. Det torde inte finnas någon i publiken som förespråkar barna- eller fostermord –och krig gillar nog de flesta av oss inte heller.  Det känns som en förolämpning att få Huss-Wallins självklara åsikter inskrivna med stora grälla bokstäver. Teater Galeasen, känd för sitt annars intressanta och experimentella pjäsval, har nog gjort en felsatsning denna gång. Men publiken skrattar och applåderar och ensemblen får blommor.

                                                                                                                                                                                                                                               Roland Lysell

==

Teater Galeasen

Penelope

Av: Py Huss-Wallin & Nils Granberg, efter Homeros Odysséen

Regi: Py Huss-Wallin

Koreografi: Ossi Niskala

Scenografi & kostym: Agnes Östergren

Ljus: Jonatan Winbo

I rollerna: Annika Hallin, Staffan Göthe, Zardasht Rad, Nils Granberg, Patrik Kumpulainen, Anna-Riina Virtanen, Christian Ovidiu Cemirtan

Premiär den 14 mars 2022

I december 1902 fick Maksim Gorkij sitt genombrott med pjäsen Natthärbärget ­ ursprungligen kallad ”På botten”, hos Konstantin Stansislavskij på Konstnärliga Teatern i Moskva och några veckor senare, i januari 1903, gjorde Natthärbärget succé hos Max Reinhardt som övertagit Kleines Theater i Berlin. Regissör var Richard Vallentin; Max Reinhardt spelade själv huvudrollen Luka. I Moskva tolkade de annars tämligen själfulla aktörerna med naturalistisk perfektion tjuvar, mördare, alkoholister och prostituerade i övertygande sminkning och trasor, så naturtrogna att åskådarna enligt en förmodligen apokryfisk legend inte ville sitta på de första raderna, eftersom de var rädda för aktörernas löss. I Berlin såg man ett nytt steg tas från Otto Brahms ibsenska realism i riktning mot ett mer expressivt spel.

                      Det största problemet med pjäsen är dock inte att den skildrar människor på samhällets botten, utan att den är alltför lång och saknar egentlig dramatisk kurva – liksom den politiskt mer sprängkraftiga Sommargäster (1904) bearbetades av Peter Stein och Botho Srauß reparerar man oftast Natthärbärget. När Stockholms Stadsteater spelade pjäsen i regi av Ragnar Lyth och scenografi av Ulla Kassius 1975 satte man medvetet mordintrigen i centrum för att göra pjäsen spelbar. På Dramaten söker nu regissören János Szász och scenografen Márton Ágh förflytta pjäsen till ett slags framtida sönderbombat Dramatenhus och medvetet associera till Ukraina, där ju lägligt nog en teater i Mariupol förstördes strax före premiären på Dramaten. När aktörerna strax före applådtacket står på rad framför oss med uppslagna tidningar i händerna blir pekpinnarna alldeles för synliga – vi tillåts inte tänka själva!

                      Scenografin är den mest imponerande som skådats i Sverige på senare år. Ágh har byggt upp en spegelbild av Dramatens salong, där andra raden störtat ned och en grävskopa sticker in genom väggen. Det mesta är smutsigt och trasigt. Ljuskronan halas ner. En stege har rests mot första raden. Här och där står Dramatenstolar på scenen. Tvätt hänger på linor som om aktörerna bodde i ruinerna.

                      Så långt är allt gott och väl, men varför förstöra pjäsen med distanserade billiga musikinslag? Alf Prøysen sjunger den plågsamma visan ”Lilla vackra Anna”. Enda motiv för detta är väl att den hustru som just dött hette Anna? Kenta, på sin tid bättre på narkotika än på sång, får sin ” Just i dag är jag stark” spelad och julstämning skapas med ”Feliz navidad”. Regissören kan ju inte gärna känna till dessa produkter från populärkulturens rännsten, så vem har förlett honom till dessa magplask i Anna von Hausswolffs abstrakt sakrala musik?

                      Flera av skådespelarna kan lovordas för enskilda lyckade prestationer – Erik Ehns 

livlige älskare Vasja, Torkel Pettersons avsigkomne baron – alltid på fel plats – och

Thomas Hanzons extroverrte skådespelare, som inleder med en shakespearemonolog som Szász lagt till.  En mer lyckad regigest är att låta den tvivelaktiga damen läsa Anna Karenina – Gorkij beundrade faktiskt Tolstoj. Alla dessa inlägg dödar dessvärre föreställningen; vi kommer aldrig vare sig pjäs eller problematik riktigt nära.

                      Det största problemet är att aktörerna inte klarar av samspelet ­– ovanligt nog på Dramaten. Tydligast framstågår detta i slagsmålen. En god regissör har två vägar att gå: antingen aggressiv utlevelse – eller stilisering, där man bara antyder slagsmål. Szász gör varken det ena eller andra och effekten blir att slagsmålen blir halvdana och spretiga.

                      Självklart kan man inte spela Luka som en icke ifrågasätt helig dåre idag, men Ingela Olsson tonar ner rollen alltför mycket och blir diskbänksrealistisk. Szász skänker gestalten ett eget brottsligt förflutet, som förlåten inbrottstjuv i motsats till Gorkij. Det blir platt, särskilt med tanke på de strykningar som gjorts. Ren amatörteater blir det när Olsson skall visa hur någon sökt Rättfärdighetens land på kartan just genom att själv glida över en på golvet utbredd karta med fingrarna. Gesten bekräftar och illustrerar vad som sägs, i stället för att ifrågasätta och komplicera.

                      Flera av aktörerna drunknar i det proletärpatetiska, trots att dräkterna associerar till svensk nutid. Det blir alldeles för enkelt. Gorkij är ingen Tjechov, men hans gestalter vore tacksamma att fyllas ut, vilket här aldrig riktigt sker. Aktörerna hade i gester, mimik och samspel kunnat ge de trasproletära rollfigurerna ett djup de inte alltid har i texten.

                      Och tänker man efter: inte är det väl lämpligt att betrakta flyktingar från Ukraina i ljuset – eller rättare sagt mörkret – av förra sekelskiftets håglösa trasproletariat?

                                                                                                                                                                                                                                                                    Roland Lysell

==

Dramaten

Natthärbärget

Av: Maksim Gorkij

Översättning: Kajsa Öberg Lindsten

Bearbetning: János Szász, Irina Kraus.

Regi: János Szász

Scenografi: Márton Ágh

Kostym: Kajsa Larsson

Ljus: Tamás Bárnyai

Musik: Anna von Hausswolff

Mask: Frida Ottosson, Melanie Åberg.

Medverkande: Ingela Olsson, Erik Ehn, Andreas Rothlin Svensson, Ellen Jelinek, Johan Holmberg, Torkel Petersson, Shanti Rooney, Kristina Törnqvist, Kicki Bramberg, Karin Franz Körlof, Duncan Green, Thomas Hanzon, Rita Hjelm, Hamadi Khemiri, Pierre Wilkner

Premiär 17 mars 2022