I december 1902 fick Maksim Gorkij sitt genombrott med pjäsen Natthärbärget ursprungligen kallad ”På botten”, hos Konstantin Stansislavskij på Konstnärliga Teatern i Moskva och några veckor senare, i januari 1903, gjorde Natthärbärget succé hos Max Reinhardt som övertagit Kleines Theater i Berlin. Regissör var Richard Vallentin; Max Reinhardt spelade själv huvudrollen Luka. I Moskva tolkade de annars tämligen själfulla aktörerna med naturalistisk perfektion tjuvar, mördare, alkoholister och prostituerade i övertygande sminkning och trasor, så naturtrogna att åskådarna enligt en förmodligen apokryfisk legend inte ville sitta på de första raderna, eftersom de var rädda för aktörernas löss. I Berlin såg man ett nytt steg tas från Otto Brahms ibsenska realism i riktning mot ett mer expressivt spel.
Det största problemet med pjäsen är dock inte att den skildrar människor på samhällets botten, utan att den är alltför lång och saknar egentlig dramatisk kurva – liksom den politiskt mer sprängkraftiga Sommargäster (1904) bearbetades av Peter Stein och Botho Srauß reparerar man oftast Natthärbärget. När Stockholms Stadsteater spelade pjäsen i regi av Ragnar Lyth och scenografi av Ulla Kassius 1975 satte man medvetet mordintrigen i centrum för att göra pjäsen spelbar. På Dramaten söker nu regissören János Szász och scenografen Márton Ágh förflytta pjäsen till ett slags framtida sönderbombat Dramatenhus och medvetet associera till Ukraina, där ju lägligt nog en teater i Mariupol förstördes strax före premiären på Dramaten. När aktörerna strax före applådtacket står på rad framför oss med uppslagna tidningar i händerna blir pekpinnarna alldeles för synliga – vi tillåts inte tänka själva!
Scenografin är den mest imponerande som skådats i Sverige på senare år. Ágh har byggt upp en spegelbild av Dramatens salong, där andra raden störtat ned och en grävskopa sticker in genom väggen. Det mesta är smutsigt och trasigt. Ljuskronan halas ner. En stege har rests mot första raden. Här och där står Dramatenstolar på scenen. Tvätt hänger på linor som om aktörerna bodde i ruinerna.
Så långt är allt gott och väl, men varför förstöra pjäsen med distanserade billiga musikinslag? Alf Prøysen sjunger den plågsamma visan ”Lilla vackra Anna”. Enda motiv för detta är väl att den hustru som just dött hette Anna? Kenta, på sin tid bättre på narkotika än på sång, får sin ” Just i dag är jag stark” spelad och julstämning skapas med ”Feliz navidad”. Regissören kan ju inte gärna känna till dessa produkter från populärkulturens rännsten, så vem har förlett honom till dessa magplask i Anna von Hausswolffs abstrakt sakrala musik?
Flera av skådespelarna kan lovordas för enskilda lyckade prestationer – Erik Ehns
livlige älskare Vasja, Torkel Pettersons avsigkomne baron – alltid på fel plats – och
Thomas Hanzons extroverrte skådespelare, som inleder med en shakespearemonolog som Szász lagt till. En mer lyckad regigest är att låta den tvivelaktiga damen läsa Anna Karenina – Gorkij beundrade faktiskt Tolstoj. Alla dessa inlägg dödar dessvärre föreställningen; vi kommer aldrig vare sig pjäs eller problematik riktigt nära.
Det största problemet är att aktörerna inte klarar av samspelet – ovanligt nog på Dramaten. Tydligast framstågår detta i slagsmålen. En god regissör har två vägar att gå: antingen aggressiv utlevelse – eller stilisering, där man bara antyder slagsmål. Szász gör varken det ena eller andra och effekten blir att slagsmålen blir halvdana och spretiga.
Självklart kan man inte spela Luka som en icke ifrågasätt helig dåre idag, men Ingela Olsson tonar ner rollen alltför mycket och blir diskbänksrealistisk. Szász skänker gestalten ett eget brottsligt förflutet, som förlåten inbrottstjuv i motsats till Gorkij. Det blir platt, särskilt med tanke på de strykningar som gjorts. Ren amatörteater blir det när Olsson skall visa hur någon sökt Rättfärdighetens land på kartan just genom att själv glida över en på golvet utbredd karta med fingrarna. Gesten bekräftar och illustrerar vad som sägs, i stället för att ifrågasätta och komplicera.
Flera av aktörerna drunknar i det proletärpatetiska, trots att dräkterna associerar till svensk nutid. Det blir alldeles för enkelt. Gorkij är ingen Tjechov, men hans gestalter vore tacksamma att fyllas ut, vilket här aldrig riktigt sker. Aktörerna hade i gester, mimik och samspel kunnat ge de trasproletära rollfigurerna ett djup de inte alltid har i texten.
Och tänker man efter: inte är det väl lämpligt att betrakta flyktingar från Ukraina i ljuset – eller rättare sagt mörkret – av förra sekelskiftets håglösa trasproletariat?
Roland Lysell
==
Dramaten
Natthärbärget
Av: Maksim Gorkij
Översättning: Kajsa Öberg Lindsten
Bearbetning: János Szász, Irina Kraus.
Regi: János Szász
Scenografi: Márton Ágh
Kostym: Kajsa Larsson
Ljus: Tamás Bárnyai
Musik: Anna von Hausswolff
Mask: Frida Ottosson, Melanie Åberg.
Medverkande: Ingela Olsson, Erik Ehn, Andreas Rothlin Svensson, Ellen Jelinek, Johan Holmberg, Torkel Petersson, Shanti Rooney, Kristina Törnqvist, Kicki Bramberg, Karin Franz Körlof, Duncan Green, Thomas Hanzon, Rita Hjelm, Hamadi Khemiri, Pierre Wilkner
Premiär 17 mars 2022
rolandlysell 