Inom tyskspråkig teater kontrasterades Edeltheater mot Ekeltheater för något decennium sedan. Ekeltheater var teater med öl, spyor och fekalier, medan Edeltheater var stilla, konservativ och opolitisk. I Sverige motsvaras äcklet av okonventionellt använda städartiklar, leksaker och annan bråte och kan särskilt ofta beskådas på TUR-teatern eller Östgötateatern. Ädelteater ser man mera sällan i vårt lätt samhällskritiska teaterklimat.

                      Men nu gör självaste Kungliga Dramatiska Teatern slag i saken och gör ett försök med en produkt av kändisarna Alex Schulman och Gustaf Skarsgård. Enligt en tidningsartikel skulle Krister Henriksson ursprungligen ha tolkat Schulmans monolog, där en ganska vilsen ung man får röst, men bytts ut mot en yngre aktör. Den vilsne mannens monolog börjar med en berättelse om mötet med en rödhårig, stökig och karismatisk kvinna på ett tåg. Mötet har resulterat i ett femårigt äktenskap som nu är avslutat. Det förgångna har med havet att göra, den mörkblå rand som vi ser under en blå himmel i Schulmans och Benoit Malmbergs scenografi, och förmedlas av sjörapporten. Fyrarnas namn, Holmögadd, Bjuröklubb, Rödkallen etc., läses av en i tid avlägsen stämma. Barndomen präglas av ett trauma. Mannen har som pojke varit ute och rott med sin lillasyster, som utan att han märkt det fallit ur båten och småningom hittats död under kölen.

                      En stund tror vi att mannen också har en dotter med den rödhåriga kvinnan, men när han skildrar hur de båda tillsammans med bara händerna grävt upp lillasysterns kista på kyrkogården upphör vår tillit. Troligen blev dottern aldrig mer än ett aborterat foster. Monologens mångtydighet, är välkommen (åskådaren får pussla med fragment), men dess brist på fokus blir ett problem när det gäller att tolka den sceniskt.

                      Rimligen borde mannen vara ett slags misogynt psykfall på kant med verkligheten, men Skarsgårds tolkning går i motsatt riktning. Han är återhållet lugn, reflekterande och inåtvänd där han står ensam på scenen barfota i en blå sidenpyjamas, som hämtad ur en reklamannons. Allt är oerhört stämningsfullt och vackert, särskilt Jacob Mühlrads sakta droppande Satieartade musik när Skarsgård tolkar den gåtfulle mannens resa i tid och rum. Skarsgård är ingen kreativ teaterrebell som hans far Stellan en gång var på samma scen, utan en på subtil mimik koncentrerad aktör, vars nervkonst växlar från längtansfull minnesfixering till lätt irritation över kökstrivialiteter. Trots detta tar han på ett smått magiskt sätt scenen i besittning.

                      Efter en halvtimmes stående på en fiktiv balkong och utblickande mot en osynlig stad börjar han röra sig runt på scenen. Småningom tonas Patrik Angestavs ljus i gulorange i morgongryningen.

                      Vad är då problemet med denna upproriska osammanhängande monolog i en vackert harmonierande tolkning? Iscensättningen känns inte det minsta angelägen. Den kunde ha producerats för 50-60 år sedan och sett i princip likadan ut. Kändisparets teater är en teater utanför tiden, en teater mest inriktad på att belönas med blomster och stående ovationer. Så blir också fallet på premiärkvällen.

Roland Lysell

==

Tröstrapporter
Av: Alex Schulman
Regi: Alex Schulman
Ljus: Patrik Angestav
Peruk och mask: Moa Hedberg
Ljud: Johan Adling
Scenografi: Alex Schulman, Benoit Malmberg
Dramaturg: Jacob Hirdwall
Medverkande: Gustaf Skarsgård

Speltid: 1 tim. 20 min.

Premiär på Dramatens stora scen 16 september 2023

Tonen går i grått och aktörer och statister vandrar skenbart likgiltigt över golvet. Ulla Kassius infallsrika scenografi är som vanligt en syntes av betydelsebärande och stökigt. Ett ovalt sammanträdesbord till höger, där Lena Endres polischef i keps fördelar arbetet mellan de sex poliserna, en videoskärm uppe till vänster (varför?) där vi ser samma bord med samma aktörer simultant i miniformat, ett märkligt konstgjort rådjur och en TV-monitor för polisen Stig att sitta och grubbla över slamsor av mordoffer framför – samt utspritt bevismaterial från brottsplatser. Två oaser står redo, en vattenbehållare till vänster och en kaffemaskin till höger, centrum i poliserna tankevärld.

Dramatenchefen Mattias Andersson iscensätter sin egen uppenbart inte riktigt genomarbetade pjäs Nordic Crime på Dramatens Lilla Scen med några av teaterns vanligen bästa aktörer. Han har heller ingen riktig kontroll över regin i inledningsscenen med de slitna inkompetenta polisrollfigurerna. Krister Henrikssons ledsne rökare, främmande i mediesamhället, har några välformulerade oneliners, där hans 1990-talsnostalgi är tydlig, men rollfiguren får inget djup. Är det kanske parodi? Kanske spelar de sina egna roller i de TV-deckare publiken anses ha sett? Hade tanken drivits längre kunde det ha blivit en fars och vi kunde ha skrattat. Men nu känns det mest segt. Och bör man verkligen visa den poliskår som har så svårt att rekrytera folk i denna tid på det här sättet? Trots allt lyckas poliser ibland få en och annan brottsling fälld.

Det största problemet bakom iscensättningen är troligen den dokumentära ambitionen. Detta skall på något sätt vara en pjäs med samhällsspeglande inslag, där vårt intresse för brott och deckare skall ställas i kontrast till den verkligare och mer brutala kriminalitet vi ser i ”orten”.

När Nemanja Stojanovićs uniformsklädda rollfigur väl hämtat sin skräpmat kan tramset upphöra och dagens arbetsfördelning börja. Det rör sig om tre fall: ett oprovocerat angrepp på en 14-åring av några äldre pojkar, en misshandel av älskarinna och ett fall av grym barnmisshandel. Brotten är hjälpligt anonymiserade, men beskrivningarna känns troligen igen av de åskådare som läser aftontidningar. För länge sedan, 1989, skrev Magnus Dahlström pjäsen Järnbörd, som kusligt återgav en kvinnlig misshandlares tanker, men här blir det våld som skildras abstrakt och repliken ”Varför skall vi sitta och höra på det här?” från scenen kunde vara vår.

I nästa avsnitt av pjäsen börjar poliserna läsa upp de förhör de gjort eller fått protokollerade i skrift. Stojanović härmar brottslingens dialekt, men det sätter kollegerna P för. I övrigt är läsandet neutralt och griper aldrig riktigt tag i replikerna. En jämförelse: i Andrzejs Wajdas filmatisering av Brott och straff (Schuld und Sühne) kan man fortfarande på Youtube se hur undersökningsdomaren Profirij (Udo Samel) subtilt och kusligt skickligt pressar Raskolnikov (Stephan Bissmeier) i ett förhör som allt mer binder förövaren vid brottet. Andersson nöjer sig med att skildra hur brottslingarna totalt förnekar allt och i tredje våldsfallet skyller på en fiktiv exotisk pojkvän.

Iscensättningen slutar i en pinsamt sentimental saga. Jakob Eklunds rollfigur Stig berättar om sin mammas godhet som sträckte sig så långt att rådjuren åt äpplen ur hennes hand. För Stig fungerade inte detta. Rådjuren kom inte fram och i ilska sköt han in en pil i flocken och träffade ett rådjurskid i ögat. Därav kommer ett trauma. Stig vill visa godhet som ett slags försoning och har nu bjudit in alla förövarna hem till sig för att ge dem den kärlek de inte fått. Kollegerna kommer in och ser våningen, nu prydd av en gräsmatta, stråla och Stigs ögon börjar likna rådjurets. Till sist dukas ett slags nattvardsbord med vitt linne och äpplen.

Är detta ett bevis på en polismans mentala sammanbrott eller står Andersson på något sätt för denna utopi? Man hoppas att det senare icke är fallet.

Nordic Crime förklarar ingenting, utan nöjer sig med att belysa vad regissören anser vara verklighet. De dokumentära anspråken orsakar kanske att åskådaren velat se ett lösningsförslag i konkurrens med socialdemokraternas och sverigedemokraternas, men det vore förstås att begära för mycket av en teaterman. Men eftersom såväl Aristoteles som Freud betonat att människan i grunden inte är, eller ens kan vara, god (Rousseaus motargument är på denna punkt inte riktigt hållbart) och dramahistorien från de gamla grekerna och framåt är fylld av karaktärer med både goda och onda egenskaper, hade det väl inte varit fel av Andersson att belysa brottslingars och polisers komplexa karaktärer och inte nöja sig med beskrivningar av slöhet, förnekelse och naivitet?

Roland Lysell

==

Dramaten, Lilla scenen

Nordic crime

Av: Mattias Andersson

Regi:Mattias Andersson

Dramaturg: Jacob Hirdwall

Scenografi: Ulla Kassiu.

Kostym: Moa Möller

Ljus: Charlie Åström

Musik: Anna Sóley Tryggvadóttir.

Medverkande: Jakob Eklund, Lena Endre, Rebecka Hemse, Krister Henriksson, Nemanja Stojanović, Nina Zanjani

==

Fårets försök att bli människa – The Sheep Song

Scenen är mörk. En gråsminkad naken man med rött skynke över huvudet går från vänster till höger, drar i ett rep och en kyrkklocka klämtar. Föreställningen kan börja. Femton levande får står i en klunga i scenens fond och bräker. Småningom försöker ett av dem, ett litet större, resa sig och de övriga smyger ut till höger. Den belgiska avantgardegruppen FC Bergman har än en gång sökt sig till den medeltida djurfabeln i denna iscensättning som hade premiär i Antwerpen 2021 och sedan dess har turnerat i Europa, inbjudits till Avignonfestivalen sommaren 2021 och nu gästat Dramatens Bergmanfestival till glädje för en med avantgardekonst icke särskilt bortskämd publik. Gruppen, som i denna produktion består av sex aktörer och en banjospelare, möttes i teaterutbildningen på 1990-talet och ville åstadkomma en teater mera byggd på bild och rörelse än den gängse ordcentrerade. De säger sig inte ha mött motstånd, utan mest välvilja, eftersom avantgardet redan då var starkt i Beneluxländerna.

                      I en och en halv timme rör sig Jonas Vermeulen på scenen i fårkostym. Det börjar med att han med svårighet söker resa sig och stappla på två klövar och sedan med fastare steg möter oftast modernt klädda människor som hela tiden undviker honom, eller inte ens ser honom. Han griper tag i en banjo, men misslyckas spela. Han dansar med en vacker dam, men får ge vika för den nakne ringaren, som annars är den ende som verkar bry sig om honom.

                      Föreställningen har drag av medeltida gobeläng. Aktörerna rör sig på rullband, än åt höger än åt vänster, så att de ofta tycks ”gå på stället”. Och gesterna blir tydliga. Ibland ger de pregnant uttryck en och en i fryst position, ibland agerar de i konstellation. Alla bär ansiktsmasker, vilka ofta byts, mer eller mindre tydliga. Den nakne ringaren har ett slags djurmask som skymtar en enda gång under skynket. Syftet är att helt fokusera fåret – och fåret saknar i motsats till vissa andra djur helt förmåga till mimik. Fåret har säkerligen också valts i kraft av djurets bibliska konnotationer. Den som medeltida herde maskerade Ruben Machtelinckx ständiga banjospel ger föreställningen ett naivistiskt drag.

                      Märkliga ting händer. Några lysande pinnar formas till bokstäver: ”In ludo monstrorum designatur vanitatum vanitas” (I monstrens spel visas fåfängligheters fåfänglighet) – en metateatral påminnelse om att vi befinner oss i ett fritt associerande drömspel.

En ung blind kvinna kommer in med en ilsket skällande ledhund. En dockspelare gör entré i en röd flyttbar garderob med en dockspelare, vars docka är den ende som talar i föreställningen. Dockan kraxar och gestikulerar på ett slags italienska. Han onanerar tvångsmässigt och i ett av sina sista framträdanden röker han en cigarrett. Vid ett tillfälle går dockan själv over scenen från höger till vänster, uppenbarligen styrd av en osynlig mekanik.

                      Kirurger gör entré med ett operationsbord. Vid första tillfället föds ett slags fårbarn, vid andra tillfället berövas fåret delar av fårskinnspälsen. Fåret bär under den sista halvtimmen sin döda lammbaby i en behållare – ett Guds lamm?

                      Ibland intensifieras dunklet till oväder och ibland blir musiken mer klassisk och gör det möjligt för ringaren att framföra ett vackert solodansnummer. Men vad är budskapet? Det är fritt att tolka för var och en; man kan antingen se det så att fåret till sist, när det äntligen fått svart rock, lyckats lära sig banjospelet och nästan helt mist sin ull, avancerat till viss mänsklighet, eller se det så att det söker sig tillbaka utan framgång till den fårflock som till sist gör sorti.

Roland Lysell

==

The Sheep Song

Produktion: FC Bergman, Toneelhuis, Antwerpen 

Av: FC Bergman: Stef Aerts, Joé Agemans, Matteo Simoni, Jonas Vermeulen, Thomas Verstraeten, Marie Vinck
Medverkande: Jonas Vermeulen, Stef Aerts, Joë Agemanns, Dries de Win, Marie Vinck, Gudrun Gesquiere, Thomas Verstraeten
Ljus: Ken Hioco
Musik:Frederik Leroux
Ljud: Senjan Janssen
Kostym: Joëlle Meerbergen

Samproduktion : Holland Festival, Les Théâtres de la ville de Luxembourg, Piccolo Teatro di Milano – Teatro d’Europa (Milano)
==