Fårets försök att bli människa – The Sheep Song

Scenen är mörk. En gråsminkad naken man med rött skynke över huvudet går från vänster till höger, drar i ett rep och en kyrkklocka klämtar. Föreställningen kan börja. Femton levande får står i en klunga i scenens fond och bräker. Småningom försöker ett av dem, ett litet större, resa sig och de övriga smyger ut till höger. Den belgiska avantgardegruppen FC Bergman har än en gång sökt sig till den medeltida djurfabeln i denna iscensättning som hade premiär i Antwerpen 2021 och sedan dess har turnerat i Europa, inbjudits till Avignonfestivalen sommaren 2021 och nu gästat Dramatens Bergmanfestival till glädje för en med avantgardekonst icke särskilt bortskämd publik. Gruppen, som i denna produktion består av sex aktörer och en banjospelare, möttes i teaterutbildningen på 1990-talet och ville åstadkomma en teater mera byggd på bild och rörelse än den gängse ordcentrerade. De säger sig inte ha mött motstånd, utan mest välvilja, eftersom avantgardet redan då var starkt i Beneluxländerna.

                      I en och en halv timme rör sig Jonas Vermeulen på scenen i fårkostym. Det börjar med att han med svårighet söker resa sig och stappla på två klövar och sedan med fastare steg möter oftast modernt klädda människor som hela tiden undviker honom, eller inte ens ser honom. Han griper tag i en banjo, men misslyckas spela. Han dansar med en vacker dam, men får ge vika för den nakne ringaren, som annars är den ende som verkar bry sig om honom.

                      Föreställningen har drag av medeltida gobeläng. Aktörerna rör sig på rullband, än åt höger än åt vänster, så att de ofta tycks ”gå på stället”. Och gesterna blir tydliga. Ibland ger de pregnant uttryck en och en i fryst position, ibland agerar de i konstellation. Alla bär ansiktsmasker, vilka ofta byts, mer eller mindre tydliga. Den nakne ringaren har ett slags djurmask som skymtar en enda gång under skynket. Syftet är att helt fokusera fåret – och fåret saknar i motsats till vissa andra djur helt förmåga till mimik. Fåret har säkerligen också valts i kraft av djurets bibliska konnotationer. Den som medeltida herde maskerade Ruben Machtelinckx ständiga banjospel ger föreställningen ett naivistiskt drag.

                      Märkliga ting händer. Några lysande pinnar formas till bokstäver: ”In ludo monstrorum designatur vanitatum vanitas” (I monstrens spel visas fåfängligheters fåfänglighet) – en metateatral påminnelse om att vi befinner oss i ett fritt associerande drömspel.

En ung blind kvinna kommer in med en ilsket skällande ledhund. En dockspelare gör entré i en röd flyttbar garderob med en dockspelare, vars docka är den ende som talar i föreställningen. Dockan kraxar och gestikulerar på ett slags italienska. Han onanerar tvångsmässigt och i ett av sina sista framträdanden röker han en cigarrett. Vid ett tillfälle går dockan själv over scenen från höger till vänster, uppenbarligen styrd av en osynlig mekanik.

                      Kirurger gör entré med ett operationsbord. Vid första tillfället föds ett slags fårbarn, vid andra tillfället berövas fåret delar av fårskinnspälsen. Fåret bär under den sista halvtimmen sin döda lammbaby i en behållare – ett Guds lamm?

                      Ibland intensifieras dunklet till oväder och ibland blir musiken mer klassisk och gör det möjligt för ringaren att framföra ett vackert solodansnummer. Men vad är budskapet? Det är fritt att tolka för var och en; man kan antingen se det så att fåret till sist, när det äntligen fått svart rock, lyckats lära sig banjospelet och nästan helt mist sin ull, avancerat till viss mänsklighet, eller se det så att det söker sig tillbaka utan framgång till den fårflock som till sist gör sorti.

Roland Lysell

==

The Sheep Song

Produktion: FC Bergman, Toneelhuis, Antwerpen 

Av: FC Bergman: Stef Aerts, Joé Agemans, Matteo Simoni, Jonas Vermeulen, Thomas Verstraeten, Marie Vinck
Medverkande: Jonas Vermeulen, Stef Aerts, Joë Agemanns, Dries de Win, Marie Vinck, Gudrun Gesquiere, Thomas Verstraeten
Ljus: Ken Hioco
Musik:Frederik Leroux
Ljud: Senjan Janssen
Kostym: Joëlle Meerbergen

Samproduktion : Holland Festival, Les Théâtres de la ville de Luxembourg, Piccolo Teatro di Milano – Teatro d’Europa (Milano)
==