Tonen går i grått och aktörer och statister vandrar skenbart likgiltigt över golvet. Ulla Kassius infallsrika scenografi är som vanligt en syntes av betydelsebärande och stökigt. Ett ovalt sammanträdesbord till höger, där Lena Endres polischef i keps fördelar arbetet mellan de sex poliserna, en videoskärm uppe till vänster (varför?) där vi ser samma bord med samma aktörer simultant i miniformat, ett märkligt konstgjort rådjur och en TV-monitor för polisen Stig att sitta och grubbla över slamsor av mordoffer framför – samt utspritt bevismaterial från brottsplatser. Två oaser står redo, en vattenbehållare till vänster och en kaffemaskin till höger, centrum i poliserna tankevärld.

Dramatenchefen Mattias Andersson iscensätter sin egen uppenbart inte riktigt genomarbetade pjäs Nordic Crime på Dramatens Lilla Scen med några av teaterns vanligen bästa aktörer. Han har heller ingen riktig kontroll över regin i inledningsscenen med de slitna inkompetenta polisrollfigurerna. Krister Henrikssons ledsne rökare, främmande i mediesamhället, har några välformulerade oneliners, där hans 1990-talsnostalgi är tydlig, men rollfiguren får inget djup. Är det kanske parodi? Kanske spelar de sina egna roller i de TV-deckare publiken anses ha sett? Hade tanken drivits längre kunde det ha blivit en fars och vi kunde ha skrattat. Men nu känns det mest segt. Och bör man verkligen visa den poliskår som har så svårt att rekrytera folk i denna tid på det här sättet? Trots allt lyckas poliser ibland få en och annan brottsling fälld.

Det största problemet bakom iscensättningen är troligen den dokumentära ambitionen. Detta skall på något sätt vara en pjäs med samhällsspeglande inslag, där vårt intresse för brott och deckare skall ställas i kontrast till den verkligare och mer brutala kriminalitet vi ser i ”orten”.

När Nemanja Stojanovićs uniformsklädda rollfigur väl hämtat sin skräpmat kan tramset upphöra och dagens arbetsfördelning börja. Det rör sig om tre fall: ett oprovocerat angrepp på en 14-åring av några äldre pojkar, en misshandel av älskarinna och ett fall av grym barnmisshandel. Brotten är hjälpligt anonymiserade, men beskrivningarna känns troligen igen av de åskådare som läser aftontidningar. För länge sedan, 1989, skrev Magnus Dahlström pjäsen Järnbörd, som kusligt återgav en kvinnlig misshandlares tanker, men här blir det våld som skildras abstrakt och repliken ”Varför skall vi sitta och höra på det här?” från scenen kunde vara vår.

I nästa avsnitt av pjäsen börjar poliserna läsa upp de förhör de gjort eller fått protokollerade i skrift. Stojanović härmar brottslingens dialekt, men det sätter kollegerna P för. I övrigt är läsandet neutralt och griper aldrig riktigt tag i replikerna. En jämförelse: i Andrzejs Wajdas filmatisering av Brott och straff (Schuld und Sühne) kan man fortfarande på Youtube se hur undersökningsdomaren Profirij (Udo Samel) subtilt och kusligt skickligt pressar Raskolnikov (Stephan Bissmeier) i ett förhör som allt mer binder förövaren vid brottet. Andersson nöjer sig med att skildra hur brottslingarna totalt förnekar allt och i tredje våldsfallet skyller på en fiktiv exotisk pojkvän.

Iscensättningen slutar i en pinsamt sentimental saga. Jakob Eklunds rollfigur Stig berättar om sin mammas godhet som sträckte sig så långt att rådjuren åt äpplen ur hennes hand. För Stig fungerade inte detta. Rådjuren kom inte fram och i ilska sköt han in en pil i flocken och träffade ett rådjurskid i ögat. Därav kommer ett trauma. Stig vill visa godhet som ett slags försoning och har nu bjudit in alla förövarna hem till sig för att ge dem den kärlek de inte fått. Kollegerna kommer in och ser våningen, nu prydd av en gräsmatta, stråla och Stigs ögon börjar likna rådjurets. Till sist dukas ett slags nattvardsbord med vitt linne och äpplen.

Är detta ett bevis på en polismans mentala sammanbrott eller står Andersson på något sätt för denna utopi? Man hoppas att det senare icke är fallet.

Nordic Crime förklarar ingenting, utan nöjer sig med att belysa vad regissören anser vara verklighet. De dokumentära anspråken orsakar kanske att åskådaren velat se ett lösningsförslag i konkurrens med socialdemokraternas och sverigedemokraternas, men det vore förstås att begära för mycket av en teaterman. Men eftersom såväl Aristoteles som Freud betonat att människan i grunden inte är, eller ens kan vara, god (Rousseaus motargument är på denna punkt inte riktigt hållbart) och dramahistorien från de gamla grekerna och framåt är fylld av karaktärer med både goda och onda egenskaper, hade det väl inte varit fel av Andersson att belysa brottslingars och polisers komplexa karaktärer och inte nöja sig med beskrivningar av slöhet, förnekelse och naivitet?

Roland Lysell

==

Dramaten, Lilla scenen

Nordic crime

Av: Mattias Andersson

Regi:Mattias Andersson

Dramaturg: Jacob Hirdwall

Scenografi: Ulla Kassiu.

Kostym: Moa Möller

Ljus: Charlie Åström

Musik: Anna Sóley Tryggvadóttir.

Medverkande: Jakob Eklund, Lena Endre, Rebecka Hemse, Krister Henriksson, Nemanja Stojanović, Nina Zanjani

==